Såhär har det gått (se annan tråd för resumé: häst innan man dör):
Mikesch har nu bott hos mig 4 dygn.
Jag har inte varit så lycklig som nu, sedan jag fick mina barn. Det är helt underbart. Men också utmanande.
Utmaning 1: han är lös i magen. Han får exakt samma foder här som på förra stället (samma produkter, samma mängd, samma parti hö). Det enda som skiljer är vattnet och miljön, och möjligtvis skulle det kunna vara ett stressymptom för det kommer gärna när han är med om något nytt läskigt som att stå ensam i stallet. Första ggn var det läskigt, andra ggn stod han som ett ljus så han vänjer sig fort.
Jag ska prova att dra ner på mängden lucern till att börja med så får vi se.
Utmaning 2: att hästmänniskorna jag har omkring mig får mig att känna mig lite som ett barn. De är väldigt erfarna hästägare, jag är det inte, vilket innebär att jag får alltför många goda råd, eller direkta instruktioner även om sådant jag har full koll på och som jag gör utifrån kunskaper jag faktiskt har. Även om jag inte ägt en häst förr så har jag skött hästar och är ganska påläst. Men jag försöker ha en ödmjuk inställning till det, tar till mig allt de säger och värderar huruvida det är en sanning för mig och min häst eller inte. Jag har lärt mig från alla stall jag varit i att det är bara så det är.
Nu hoppas jag att vi får en fin tid tillsammans även om den inte blir så lång.