Sv: Hur går det för era 05r?
*hugger sista*
Hos oss är det kaos med lillhingsten *sucka*
Jag är ju höggravid och jag och sambon har funderat på om det kanske vore dags att han och Svante fick lite bättre kontakt nu när vi inte vet hur länge till jag orkar/kan sköta den dagliga hanteringen, så det bestämdes att han skulle ta svante till och från hagen och jag den gamla damen (som redan dyrkar sin husse...).
Men se det gick ju naturligtvis inte... Det fungerar helt enkelt inte alls!
Vi har ju märkt sådana tendenser förut, att han hellre är ensam kvar i hagen/stallet än att han låter någon annan ta in/ut honom. Detta har gällt både hemma med min sambo som han ändå träffar och blir hanterad av varje dag och på betet i somras. Hela flocken bytte hage utom min lilla Svantevante som tålmodigt väntade tills matte kom...
Förut, innan han kom på att han var hingst, så bara vände han och gick åt andra hållet (i hagen) eller planterade alla fyra stadigt i golvet (i boxen).
Nu gick det i alla fall bra i en period, under förutsättning att jag gick bredvid min sambo hela tiden, så fort jag hamnade för långt bort så protesterade han, dock kunde jag utöka avståndet varje dag och tillslut leda tanten samtidigt.
Min sambo hanterade det hela bra, och vi började hoppas att han snart skulle vänja sig vid att hanteras av honom också, ända tills i lördags.
Vi gick ut som vanligt, min sambo och Svante före och jag efter med tanten. Vi hamnade lite på efterkälken och jag halkade till, när jag lyfter huvudet ser jag bara Svante på bakbenen och han har på något sätt lyckats få upp sitt vänstra framknä på min sambos axel.
(Hur J lyckas behålla greppet om hästen är för mig en gåta, för armen måste ha vridits i en jättekonstig vinkel...)
J lyckas i alla fall lugna ner honom såpass att de kan ta sig sista biten till hagen med alla fötter i marken. Stor eloge till min sambo för det.
Det här är alltså vanligtvis världens lugnaste häst som
aldrig gjort något sådant förut!
Sedan dess har jag tagit honom honom någon gång för att se hur han reagerar mot mig, men där är allt som vanligt. Han lunkar på i det tempo jag kan förflytta mig i, vilket inte alls är särskilt fort, och är lugn som en filbunke, precis som vanligt med andra ord.
Med sambon tjafsar han rätt mycket, fast han vet att det inte leder någonvart, men nu är ju J beredd på det iaf så nu går det aldrig så långt som i lördags.
Men såhär kan vi ju inte ha det! Jag ska ju snart in på BB, jag kan ju inte direkt avbryta mitt i förlossningen och säga "ursäkta, kommer tillbaka om sisådär 1½ timme, måste bara hem en sväng och ta in hästarna"
Den enda som hanterar honom hjälpligt, förutom jag, är ju just min sambo, som ju förmodligen också vill vara med på BB...
Vi bor rätt långt från sjukhuset så att han ska sitta och åka mellan är ju inte direkt drömscenariot heller, men i värsta fall är det väl så det får bli.
Någon som har något förslag? Hur vänjer man honom av vid att vara så "mammig"?