Hur gamla är ni egentligen?

[GoLightly]

Apropå det här med hur man känner sig utifrån sin ålder osv:
Jag är väldigt lillgammal till sättet och alltid varit. Flera har sagt saker i stil med "hjärna som en 60 åring, kropp som en 20 åring", "lilla mormor" etc. etc. Liksom, jag nattvandrar med tonårsföräldrar, istället för att själv vara ute och festa, bara för att ta ett exempel.
Men samtidigt, nu när min 20 års dag står för dörren, så känner jag mig så otroligt misslyckad på något sätt. Och uppvaknandet i den där CSN-tråden gjorde definitivt inte saken bättre. Det är så himla mycket jag gått miste om i mina tonår, både pga. de år jag mådde dåligt pga. mobbningen, men också som jag varit förbjuden ifrån, som jag hade velat hinna göra.
Som alla trevliga fikastunder jag gått miste om, alla kompismiddagar jag aldrig gått på, killar jag aldrig ens träffat, än mindre kysst eller legat med etc. etc. Jag har inte heller något körkort, och bara övningskört en gång, vilket är otroligt handikappande när man är hästtjej

Vad tråkigt att du känner att du har missat så mycket av din tid som tonåring. Men jag tycker inte att du ska se det som ett misslyckande alls, det låter som att du har haft det rätt tufft. Jag är tio år äldre än dig och tycker nog att det jag har varit med om de senaste tio åren har varit betydligt mer spännande. Se till att frigöra dig från dina föräldrar så att du kan leva det liv du väljer. Du är fortfarande ung och har all tid i världen att resa, ligga, hänga med vänner och upptäcka vem du är och vad du går igång på.

 

[Jissa]

Fast jag förstår att man kan sakna att ha gjort saker då. Det händer ju väldigt mycket med en psykiskt och fysiskt i den åldern. Det formar en väldigt mycket.
Jag upplevde väldigt mycket från jag var ca 13 år tom strax över 20 års ålder som jag är enormt tacksam för att fått uppleva. Det har gett mig ovärderliga erfarenheter.
Sen är inte mitt liv det bästa för alla andra.
Men jag tror ganska många iaf mår bra av att få göra det de flesta andra gör i den åldern.
Sen vill vissa inte. Då är ju det fine!
Men nu verkar det ju handla om att man vill men hindrats.

Man vill supa och fests känns det som det handlar om och jag tror många som slipper festa och ha sex i den åldern mår bättre

 

[Fruentimber]

Jag är 30 sen en månad tillbaka. Sambo, stor fastighet vid havet med båtvarv, hjälper till i sambons företag, har ett år kvar till kandidatexamen. Vill inte ha barn. Är nöjd där jag är, även om det känns som om det vore igår som jag festade flera dagar i veckan och drog en lina kokain på nån nattklubbstoalett i Oslo innan Han med stort H förtrollade mig en midsommarkväll. Saknar inte 20-nånting för fem öre.

 

[Vallmo]

Fyllde 50 för två veckor sedan.
Känner mig ganska nöjd, trots allt. Mår bättre nu än vad jag har gjort någonsin. Tror jag!

Var en riktigt präktig tonåring som aldrig gjorde något dumt. Var mest i stallet och jobbade även lite extra i stallet. Skötte naturligtvis skolan galant också.

Sen hade jag ganska roliga år mellan 18-30.
Flyttade hemifrån vid 18. Då levde jag tonårsliv med mycket kompisar, killar och festande men hade samtidigt egen bostad i Stockholms innerstad) och bra jobb och hade råd med det jag ville.
Hann med att bo utomlands två gånger också. Ett och ett halvt år i californien och ett år i England. Utbildade mig också på högskola i 3 år. Hade några förhållanden varav det längsta var i 9 år.

Sen slog det slint i huvudet. Jag dumpade min livskamrat, som var en bra person, på ett väldigt omoget sätt.
Sen följde några år av total förvirring och ohälsa. Fick utmattningsdepression och var sjukskriven i fem år. Bodde ihop ett kort tag med en riktig idiot som hade kunnat knäcka mig totalt om jag inte hade haft vett att dra i tid.
Träffade min nuvarande sambo efter det och hade däremellan det ganska bra i några år. Då hade vi häst och var alltid i stallet och fixade och red tillsammans. Ett tag hade vi dessutom två hästar.

Sen fick vi barn och det var då allt blev skitjobbigt! Vi gled ifrån varandra. Jag mådde inte bra och ena sonen fick en NP diagnos. Sen blev jag själv ordentligt sjuk i depression och lite annat. Varit inlagd på psyk i omgångar och sjukskriven 4 år.
Men nu har jag äntligen börjat kunna jobba igen.

Idag känner jag mig ganska tillfreds med livet och med mig själv. Och med min ålder.
Har tagit tag i mig själv på flera sätt, bland annat gått ner i vikt och tränar på att göra saker jag gillar.
Planen är att separera från sambon, inom en rimlig tid. Vi har glidit ifrån varandra och varken gör eller har särskilt mycket gemensamt längre, förutom barnen. Trots det känns det ganska ok. Jag har sörjt klart och känner att jag är redo för det.

Så att bli femtio känns faktiskt inte så dumt ändå. Det är nu jag har börjat känna mig själv bättre och även börjat kunna stå upp för mig själv.
Dessutom är ålder inte en nackdel i mitt jobb heller, snarare tvärtom, så jag känner mig inte det minsta oroligt för att jag skulle bli mindre attraktiv på arbetsmarknaden.

Jisses vilken roman det vart.....

 

[tuaphua]

Man vill supa och fests känns det som det handlar om och jag tror många som slipper festa och ha sex i den åldern mår bättre

För mig handlade det mkt om alla spännande saker vi gjorde. Och att vara kär i den åldern när hormoner spökar, man inte vet hur man ska uppföra sig riktig och inte har så mkt rutin.
Jag hade otroligt roliga år då. Och har inga problem med sprit och aldrig haft.
Inte heller mådde jag dåligt på ngt vis av de två relativt långa förhållanden jag hade från 15år till ca 19 år. Eller de tidigare kortare och mindre fysiska förhållandena utan lika mkt känslor som sen.
Men jag har otroligt mycket roliga minnen.
Jag tycker inte man behöver supa och festa. Men umgås med vänner och hitta på mycket och ha kärleksrelationer/romanser etc tror jag är sunt från ca 15 års ålder.

 

[Pigalle]

36 somrar.

 

[em-pirre]

32. Blir bättre för varje år som går.

 

[MiniLi]

Jag har uppfattat det som att du etablerade mycket av ett sas "vuxenliv" vid rätt späd ålder?

Späd ålder?
Just nu kan jag inte riktigt komma på vad du syftar på, kanske är för trött fortfarande

 

[Diabetikern]

37 år och fortfarande förvånad över att jag överlevde tills 25.

Tillbringade hela tonårstiden på sjukhus så missade nog rätt mycket men sånt är livet.

Stormtrivs med mitt liv just nu trots att det ibland kan bli lite mycket

 

[Petruska]

Späd ålder?
Just nu kan jag inte riktigt komma på vad du syftar på, kanske är för trött fortfarande

Jag brukade ibland reagera på att du för en hel del år sedan lät så väldigt etablerad och liksom "redig" när du skrev om ditt liv. Du måste ha varit rätt ung då, för mig framstod det som lite skenmoget.

Numera känns du mycket mer "i balans", eller vad man ska säga. Din ålder och ditt sätt att skriva om dig och ditt liv matchar mycket bättre nu. Tycker jag. Via buke, så ta det för vad det är.

 

[AraSlei]

Jag är 27 i år
Förhoppningsvis har jag mognat lite sedan 20 men jag känner mig rätt harmonisk med min ålder och var i livet jag befinner mig.

 

[Michellan95]

Mitt egna åldrande har jag egentligen inte brytt mig så mycket om utan trivs bra med. Som flera skrivit så känner jag mig tryggare i mig själv, lär känna mig själv mer för varje år osv. (Jag var ingen festprisse som tonåring och inget jag känner att jag har missat heller.)

Däremot mina föräldrars åldrande har jag väldigt svårt att förlika mig med. Att de är snart pensionärer och faktiskt inte kommer leva hela mitt liv om "livet har sin gång som det är tänkt". Jag kan förstå min pappa och hans åldersnoja att det är mycket han kanske kommer att gå miste om som han vill uppleva. Inte blev hans åldersnoja bättre av farmors alzheimer heller.

 

[Efwa]

Jag funderar på att bli alkis som pensionär.

Nä, men jag fattar fortfarande inte riktigt grejen att dricka något som smakar illa och som man mår dåligt av...

Klart ett glas öl/vin kan vara trevligt för andra, det begriper jag, men i övrigt har jag svårt att förstå tjusningen.

Nä, jag är samma. Tar ett glas vin eller drink i sällskap ibland men....nä. Det är inget för mig. Tycker inte om det alls.
Men, jag tycker det låter gott när någon säger att de ska ta ett glas vin.

 

[Singoalla]

Som snart 30-åring vinglar jag fortfarande runt på krogen, barhånglar med diverse karlar och näckar i mälaren. Skickar töntiga memes till mina kompisar hela dagarna och äter filmjölk till middag. Jag har SÅ ROLIGT. Aldrig känt mig barnsligare, aldrig känt mig lyckligare. Jag är väldigt familjär av mig som person, så jag vet att den dagen jag (om jag har den turen) skaffar man och barn så kommer jag att älska det livet. Också. Just nu är jag och några kompisar till mig singlar. Vi skvallrar om dejter, drar ihop roliga resor och fester, dricker alldeles för mycket tequila och skrattar tills vi nästan kissar på oss. Torkar varandras tårar när hjärtat brustit. Ibland tänker jag att den här perioden i livet för oss kommer att vara kort, och snart ett minne blott. Försöker insupa varje sekund av det.

Vuxenpoäng som jag ändå måste ge mig själv:

• 2 examen
• Tillvidareanställning
• Körkort och bil
• Egen lägenhet
• Jättemånga erfarenheter rikare än för 10 år sedan

 

[smedsussie]

Blir 46 på söndag. Usch, hur har det gått till???

 

[karamelldrottningen]

Jag är 88, (tog svarsalternativ 25-30).

Läst och tycker det är intressant att så många kände sig så säkra som tonåringar fast de senare tyckt att de var förvirrade. För mig är det lite tvärtom. Då tyckte jag att jag inte hade koll men så här i efterhand hade jag
Det visst. Visste precis vad jag ville och duktig på att orda inom olika områden. Bara en sån grej att knappt ha några inkomster till att få pengar att växa, men även satsa på hästarna. Skolan skulle jag dock behövt satsa mer på, men men. Ämnen jag tyckte om och med bra lärare fick jag bra betyg. Matten IG fick jag ta igen senare. Och då hade jag ändå VG i högstadiet nian. Så helt dum i huvudet kan jag ju inte heller ha varit. Men jag har kämpat (!) med matten så in i.

Känner mig betydligt mer förvirrad idag. Men jag hoppas att det blir bättre. Kanske är en svacka jag vet inte. Men jag kämpar på! Skulle nästan behöva semester nu men det har jag inte tiden till. När allt lugnar sig (hoppas jag!) ska jag åka till badhuset en hel dag och bara relaxa!

De värsta åren var ändå runt 9-10. Mådde fruktansvärt dåligt då och kämpade med att överleva. Och jag antar att sådant påverkar livet efter vare sig man vill eller inte.

Jag hoppas om tio år att allt är bra då och på en rimlig nivå. Det är lätt att ta på sig alldeles för mycket. Så jag ska försöka att hålla det utan att det känns övermäktigt. Har prioriterat bort pauser och semester och vilodagar (både medvetet och omedvetet) Nu märker jag att det var dumt gjort då jag börjar gråta för minsta lilla känns det som. Och att trots att jag planerar i detalj så skiter sig en del saker. Men någon annan hade sagt att "sånt är livet" eller "det händer även den bästa" så tar jag det personligt och som ett nederlag. Nästan som att ha fått en knytnäve i magen.
DET Hoppas jag på att jag kan ändra. Min egen inställning och även att kunna hantera motgångar mer konstruktivt.

Men alla är de de är. Så är det.

@Dressyrtjejen_97

Kanske kan du prata med din mamma om att du hellre är med och festar än går nån nattvandring? Säg att hon
Ändå inte kan beskydda dig från allt ont för det kommer sen ändå förr eller senare.

 

[bumpo]

Jag vet inte om jag läst konstigt (fullt möjligt!), men jag kan inte se att du skriver att dessa 30-50 är en statistisk indelning hämtad från något annat ställe och inte din åsikt. Alltså reagerade jag. Och det kan mycket väl ha att göra med att jag fyllde 50 för ett halvår sen, men har svårt att definiera mig själv som något annat än - medelålders. Fast egentligen... kanske vore det enklast att bara konstatera att efter 18 är man vuxen. (De som vill kan ju använda bestämningar som "ung" eller vad som nu passar.)

Okej nu tänker jag göra en sån där Vaaa?! Men är du 50? Jag trodde vi var närmare i ålder. Sen om det beror på att jag känner mig äldre än jag är eller att du känns yngre låter jag vara osagt. Kan vara en kombo.

 

[Görel]

Jag och min mamma har kommit överens om att det känns som att jag är omkring 35 år, det är en ålder som känns rimlig för oss båda.

 

[Trott]

Är 28. Är mer säker på mig själv nu än tidigare, oftast iaf. Har "åldersnoja" vissa dagar. Snart 30 och varken hus, häst eller sambo i sikte. Har nyss börjat en ny tillsvidare tjänst och har inte kommit ikapp med ekonomin efter mina år som student och arbetslös och deltidsarbete och känner mig ibland misslyckad för att jag inte jobbar med vad jag utbildat mig inom och inte har 3 månadslöner som buffert...

 

[fickan]

Jag är 24 men måste som många andra tänka efter när jag får frågor om min ålder. När jag passerade 20 så slutade åldern spela roll. Har haft lite ångest över att åldras men efter att ha läst tråden så känns det bättre.

Kan relatera till @karamelldrottningen. Jag var ganska säker som tonåring, spenderade största delen av min tid hos ponnyn. Första pojkvännen fick finna sig i att bara vara ett stopp mellan skolan och stallet för lite hångel. Började festa när jag var 15ish men var nykter och hade inga problem med att stå emot grupptryck. Skolan skötte jag ok, var alltid på plats men la inte ner mig mer än nödvändigt.

Jag hade helt ok koll på läget helt enkelt. Gjorde aldrig något jag inte kände mig bekväm med och trivdes bra med att livet bestod av häst, skola och kompisar. Efter studenten kände jag mig betydligt mer lost över vad jag skulle göra med livet. Vart jag skulle bo och vad jag BORDE vilja göra med mitt liv. Förvirringen var total. Efter att ha påbörjat en utbildning som jag trivs fantastiskt bra med så känner jag att jag är på rätt väg igen.