Hur "förstår" - tolkar vi ridkonst?

[Kookaburra]

Jag fick en uppgift på uni där jag skulle reflektera över en annan konstart med grund i den forskning som Michael J Parson i How we understand art gjort. Han tar upp människans kognitiva utveckling i att tolka och förstå konst. Han har förenklat det till 5 stadier och jag har försökt att tillämpa den teorin till ridkonsten. Detta är mitt resultat:

1. I steg ett uppskattar jag hästar, i alla former och färger. Dom får röra sig hur som helst och de är vackra bara de är hästar. Jag åker häst för att det är så härligt med hästar. Försöker mig på att styra lite och åka fortare och långsammare. Allt är kul.
2. I steg två blir det viktigt att det är rätt hästar, och att de går på det sätt som ser rätt ut. Jag förstår inte mig på hur ryttarna gör för att få hästen att gå på det sätt som de gör, så det intresserar mig inte lika mycket som att jag ser att hästen ser ut att gå rätt. Fel form och/eller ful häst går inte hem. Jag lär mig hur jag ska göra för att få hästen att göra olika saker, men inte med någon direkt eftertanke. Det är oftast hästen som gör fel om det blir fel.
3. I steg tre blir det viktigare att hästen och ryttaren hittar ett samspel. Nu börjar jag bli mer intresserad av hur ryttaren gör och ser mer av ryttaren än tidigare. Funderar över min egen kropp och varför sitsen blir viktig. Nu försöker jag själv att lära mig hur mina misstag påverkar hästen och hur viktig känslan är att känna när hästen lyssnar och är lyhörd. Jag förstår att hästen inte är en maskin. Nu är det inte längre så viktigt att det är ”rätt” häst, bara ekipaget hittar samspelet. Balansen är viktig för att inte trilla av.
4. I steg fyra blir det viktigt att förstå hur ryttarens kropp inverkar på hästen, hur viktigt det är med balans för att hästen inte ska trilla. Samspelet utvecklas och jag ser vikten av korrekt ridning för alla sorters hästar. Ingen häst är fulare än ryttarens ridkunskaper. Jag förstår att allt jag gör speglar sig på hästen. Jag blir intresserad av hästens fysik och anatomi. Att hästens rörelser inte bara ska se rätt ut – utan det gäller att se och känna skillnad på sann och falsk form. Förfinandet av hjälper blir viktiga. Jag söker information i historien och inser att det finns gömda kunskaper att hämta. Ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet.
5. I steg fem ifrågasätter jag mina egna kunskaper. Jag rannsakar mig själv och min ridning dagligen, gör hästen ”fel” är det alltid jag som orsakat felet. Det blir viktigt med dialog tillsammans med andra kunniga för att spegla mina hittills förvärvade insikter och för att ta möjlighet att värdera om mina teorier kring ridkonsten efter övervägande kring deras teorier. Ridkonsten blir viktig för att väcka frågor snarare än att upplysa om sann ridning.

Vad tror ni? Verkar det rimligt?

(Eller skulle jag ha startat en egen tråd?)

 

[svea]

Sv: Vetenskapligt skrivet om ridkonst?

... och i steg sex lär jag mig att våga tänka bort min brister och bara njuta av den skicklighet jag och min häst redan uppnått. Jag tar tillvara på stunderna då ridningen är ett flöde och utnyttjar dem till att öka mitt personliga välbefinnande och samspelet med hästen. Jag har varit med om tillräckligt många upp- och nergångar i min utveckling för att vara trygg i min vetskap att det alltid blir bättre, därför har jag tappat skräcken för motgångar. Jag börjar hitta tillbaka till den barnsliga glädje jag kände i steg ett, innan det blev så j-a krångligt!

(Kookaburra, ditt inlägg är helt klart intressant, om än ganska trådkapande. Kanske moderator kan flytta det till en egen tråd så att vi kan diskutera ridningen som konstart? Det är ett extremt spännande diskussionsfält, också spännande när du applicerar tolkningsteorier på det!!! )

 

[cristobal]

Sv: Hur "förstår" - tolkar vi ridkonst?

Kanske inte bidrar så mycket, men jag undrar hur du resonerar kring kontexten?
Utgår du från ridkonsten i ett västeuropeiskt perspektiv?

 

[Totola]

Sv: Vetenskapligt skrivet om ridkonst?

... och i steg sex lär jag mig att våga tänka bort min brister och bara njuta av den skicklighet jag och min häst redan uppnått. Jag tar tillvara på stunderna då ridningen är ett flöde och utnyttjar dem till att öka mitt personliga välbefinnande och samspelet med hästen. Jag har varit med om tillräckligt många upp- och nergångar i min utveckling för att vara trygg i min vetskap att det alltid blir bättre, därför har jag tappat skräcken för motgångar. Jag börjar hitta tillbaka till den barnsliga glädje jag kände i steg ett, innan det blev så j-a krångligt!

Och vissa fuskar och försöker ta sig till det här stadiet då och då för att inte tappa sugen, trots att det inte finns någon nämnvärd "uppnådd skicklighet"!

Kookaburra: intressant det där med stegen. Skulle tro att det stämmer rätt bra överens med hur vi människor utvecklas i regel.

 

[Lusidor]

Sv: Hur "förstår" - tolkar vi ridkonst?

fast vilken nivå man än är på behöver man nog lära sig se och uppskatta sina egna ansträngningar. inte bara kämpa på i tron att man är och förblir okunnig o värdelös för ett decennium framöver!
Man kan ju inse sina framsteg och samtidigt blicka framåt och reflektera över vad man kan förbättra!

 

[Totola]

Sv: Hur "förstår" - tolkar vi ridkonst?

Ja absolut! Själv försöker jag tänka så för hästens skull om inte annat. Hur ska han känna sig duktig om jag aldrig kan känna mig nöjd med det som är? Visst kan man kompensera i form av belöning, eftergifter osv, men jag tror ändå dom känner av våra prestationskrav..

 

[Kookaburra]

Sv: Vetenskapligt skrivet om ridkonst?

Jag börjar hitta tillbaka till den barnsliga glädje jag kände i steg ett, innan det blev så j-a krångligt!

Kul att du säger det! För det är precis vad Parson skriver, att man i steg 5 börjar hittat tillbaka och uppskatta "konst" utifrån steg 1's perspektiv. I detta fall blir det ju RIDkonsten

... och i steg sex lär jag mig att våga tänka bort min brister och bara njuta av den skicklighet jag och min häst redan uppnått. Jag tar tillvara på stunderna då ridningen är ett flöde och utnyttjar dem till att öka mitt personliga välbefinnande och samspelet med hästen. .

Jag håller med dig om att detta torde vara det 6:e steget. Det är underbart när de studerna infaller då man känner att det verkligen bara är att 'go with the flow'.

Jag har varit med om tillräckligt många upp- och nergångar i min utveckling för att vara trygg i min vetskap att det alltid blir bättre, därför har jag tappat skräcken för motgångar.

Själv har jag inte nått hit, till det totala steg 6... motgångar kan fortfarande kännas lite läskiga - för man vet inte vilken typ av motgång det kan vara, vad de beror på och om jag har kunskaperna nog att ta oss ur dem.

 

[Kookaburra]

Sv: Hur "förstår" - tolkar vi ridkonst?

Utgår du från ridkonsten i ett västeuropeiskt perspektiv?

Så långt har jag inte funderat . Jag utgår ifrån mina egna erfarenheter och av barn/ungdomars upplevelser och uppfattning om ridning. Så jag antar att jag måste kalla det västeuropeiskt, jag är ju västeurope. Jag har inte gjort en allvarlig bakgrundsforskning - men det skulle vara intressant att göra .

Sen är jag väl färgad av alla ridböcker jag har läst - och författarna kommer till största delen från europa iaf. Nu har jag inte gjort detta så seriöst utan det var bara en liten mini-uppgift - men ändå intressant att tänka i banor kring den kognitiva utvecklingen o testa dem på andra områden tycker jag.

 

[cristobal]

Sv: Vetenskapligt skrivet om ridkonst?

Kul att du säger det! För det är precis vad Parson skriver, att man i steg 5 börjar hittat tillbaka och uppskatta "konst" utifrån steg 1's perspektiv. I detta fall blir det ju RIDkonsten


Jag håller med dig om att detta torde vara det 6:e steget. Det är underbart när de studerna infaller då man känner att det verkligen bara är att 'go with the flow'.



Själv har jag inte nått hit, till det totala steg 6... motgångar kan fortfarande kännas lite läskiga - för man vet inte vilken typ av motgång det kan vara, vad de beror på och om jag har kunskaperna nog att ta oss ur dem.

Jag har inte nått särskilt långt alls i min ridning, men de steg ni talar om känner jag mycket väl igen i mitt yrke, jag är konstnär, och undervisar i konst.
Mycket handlar ju i början om att tillägna sig kunskaper mer än att förvalta/uttrycka mha dem. Det är nog ett måste på vägen, att man kan njuta av tillvaron med hästen/konstupplevelsen. Man kan liksom inte vänta med att försöka uttrycka sig/rida tills man har "tillräckliga" kunskaper e färdigheter.
Sedan, då man varit igenom mer, så kan man fokusera mer på vad som är väsentligheter i konsten/ridandet.
Tänker jag.