SpanskaLoppan
Trådstartare
Jag har en drygt 1,5 år gammal blandrastik som till största delen fungerar prickfritt i vardagen. MEN hon blir superglad och även stressad när det kommer besök/vi kommer hem till nån annan. Särskilt när det är folk hon känner och tycker om.
Jag har sagt till de som kommer att ignorera hunden, dvs inte prata med henne eller titta på henne utan helt låtsas om att hon inte finns där. Gör man detta går hon undan och lägger sig ner i väntan på att få hälsa. Jag vet att det fungerar då jag gjort så när jag kommer hem och hon stressat upp sig. Numera när jag kommer hem så kommer en glad men lugn hund med viftande svans tassandes, vi hälsar med ett "hejsan" och några klappar från mig och sen är det bra och hon går och gör nåt annat igen.
Men folk bara måste ge ifrån sig höga glada "åh vad fiin du är"", "jaa matte tycker inte om när du är glad men de ska man väl få vara! Pusspusspuss". Gärna med bebisröst...Alltmedan hunden stirrar omkring, hoppar, "pratar" och rasar ner saker. Och utstrålar STRESS lång väg.
Jag bor hemma hos mamma då jag är arbetslös och det är där problemet är störst. amma har haft hund sedan innan jag föddes och så ser hon "faktiskt varje avsnitt av Mannen som talar med hundar" så hon vet minsann vad hon gör.
Och visst är mamma duktig, jag frågar gärna henne om råd. Men i just det här fallet har hon, enligt mig, fel. Men det är ju omöjligt enligt henne.
Hennes hundar har aldrig varit av den typen som blir stressade. Både taxen och nuvarande dvärgschnauzern har varit/är otroligt stabila och dessutom ointresserade av besök. Men hon kan bara inte lyssna på mig (som ju "inte kan nånting") och så stirrar min hund runt och blir än mer stressad.
Nu tänkte jag att kanske Buke(där det ju finns mkt hundkunskap) kan få säga sitt. Är jag elak och hindrar min hund från att vara glad? Borde hon få fara omkring som ett torrt skinn och rasa hela lägenheten så fort det kommer besök?
Eller mår hon(som jag tror)bättre av att få lov att vara glad, men på ett mer "dämpat" sätt? Utan att rasa allt i sin närhet, utan att hoppa, föra oväsen och springa från den ena personen till den andra och så tillbaka igen för att sedan rusa vidare till den tredje...
Jag har sagt till de som kommer att ignorera hunden, dvs inte prata med henne eller titta på henne utan helt låtsas om att hon inte finns där. Gör man detta går hon undan och lägger sig ner i väntan på att få hälsa. Jag vet att det fungerar då jag gjort så när jag kommer hem och hon stressat upp sig. Numera när jag kommer hem så kommer en glad men lugn hund med viftande svans tassandes, vi hälsar med ett "hejsan" och några klappar från mig och sen är det bra och hon går och gör nåt annat igen.
Men folk bara måste ge ifrån sig höga glada "åh vad fiin du är"", "jaa matte tycker inte om när du är glad men de ska man väl få vara! Pusspusspuss". Gärna med bebisröst...Alltmedan hunden stirrar omkring, hoppar, "pratar" och rasar ner saker. Och utstrålar STRESS lång väg.
Jag bor hemma hos mamma då jag är arbetslös och det är där problemet är störst. amma har haft hund sedan innan jag föddes och så ser hon "faktiskt varje avsnitt av Mannen som talar med hundar" så hon vet minsann vad hon gör.
Hennes hundar har aldrig varit av den typen som blir stressade. Både taxen och nuvarande dvärgschnauzern har varit/är otroligt stabila och dessutom ointresserade av besök. Men hon kan bara inte lyssna på mig (som ju "inte kan nånting") och så stirrar min hund runt och blir än mer stressad.
Nu tänkte jag att kanske Buke(där det ju finns mkt hundkunskap) kan få säga sitt. Är jag elak och hindrar min hund från att vara glad? Borde hon få fara omkring som ett torrt skinn och rasa hela lägenheten så fort det kommer besök?
Eller mår hon(som jag tror)bättre av att få lov att vara glad, men på ett mer "dämpat" sätt? Utan att rasa allt i sin närhet, utan att hoppa, föra oväsen och springa från den ena personen till den andra och så tillbaka igen för att sedan rusa vidare till den tredje...