Vad gäller att inte äta... som ätstörd har jag inga "problem" med att inte känna hunger och när det gått så långt att jag verkligen behöver något NU så mår jag så illa att det är enklast att strunta i att äta. Om jag var som
@Alexandra_W s anhörig hade jag svultit ihjäl för länge sedan. Nu är jag ju medveten om det hela och tvingar i mig mat men har man inte den sjukdomsinsikten är jag inte förvånad att man går ner sig snabbt. Utan att vara dement då. Plus att jag blir riktigt dum i huvudet när jag inte ätit, hjärnan checkar verkligen ut.
Precis. Och om man tex blir sjuk (förkylning, influensa, magsjuka etc) så äter även vi friska människor väldigt dåligt ett tag. Men sen blir vi endera bättre eller så inser vi att det här krävs vård för att just bli bättre.
Men skulle vi inte söka den vården, oavsett om det är för vi inte vill eller inte kan, då skulle vi tillslut även vi bli sådär förvirrade och svaga.
Skillnaden mellan det och min anhörig är att hen är I grunden sämre rustad att hantera förkylningen, magsjukan, whatever och snabbare blir utslagen, och hen är också obenägen att söka vård i tid. Vilket är en livsfarlig kombination och gör att det går överstyr.
Jag fick för länge sen en magbakterie. Fick inte behålla något jag åt. Gick några dagar och tänkte det skulle bli bättre. Det blev det inte. Istället började jag kräkas upp all vätska. Där insåg jag att jag måste in till sjukhus för annars skulle jag i förlängningen förlora medvetandet osv. I samma läge så skulle min anhörig vilja vänta "tills imorgon", "tills på måndag" etc med att söka vård. Och så blir hen så dålig att hen varken förmår söka hjälp eller längre förstå det behövs hjälp. Utan hen skulle ligga uttorkad och bli förvirrad av uttorkning, inte veta vilken dag det är, vad det är för telefonnummer till någon alls eller någonting. Sedan skulle hen förlora medvetandet av uttorkning osv och därifrån är det ju inte många dagar till döden om ingen upptäcker det.
Problemet är inte att hen I exemplet ovan inte förstår att hen är sjuk inledningsvis eller förstår att det är farligt om man inte får behålla varken mat eller vätska. Utan att hen vill "vänta ett tag" med att söka vård, eller "vänta tills hen kunnat duscha först innan hen ringer vården" och väntan gör att hen så sen hamnar i ett läge där hen är så påverkad av sjukdomen att hen slutar fungera.
Om hem gjort som "normala" människor och ringt vården när hen inte blivit bättre på x tid eller inser att hen nu inte orkar adekvat ta hand om sig, så hade inget konstigare hänt än när jag eller någon annan är sjuk.
De flesta av oss ringer ju vården om vi får så ont att vi inte kan röra oss, om vi får feber som inte ger sig, om vi blir magsjuka eller vad det nu må vara. Och om vi varit på sjukhus och fått komma hem men sen blir lite sämre igen hemma så kontaktar vi vården och berättar att vi tex fått lite feber igen, är det någotsom bör kollas upp? Min anhörig "väntar och ser" om febern blir bättre.
VARFÖR hen är så ovillig att kontakta vården i tid är tiotusenkronorsfrågan.. Hen har alltid varit så, men med ett bättre fysiskt mående i grunden hände ju inte så mycket. Utan gen blev likt de flesta frisk igen från sin magsjuka, förkylning, smärta etc. Kanske tog en onödigt lång tid jmf med att ha fått hjälp men gen blev frisk av sig själv.
Men nu innebär den där oviljan och väntande t att hen blir livshotande sjuk istället. Och skulle vem som helst av oss göra samma "vänta och se lite för länge" skulle ju även vi bli uttorkade, förvirrade och på sikt medvetslösa. Vi skulle också sluta äta ordentligt osv och tillslut endera dö eller behöva intervention av annan för att klara oss. Men vi andra låter det ju inte gå så långt eftersom vi inte väntar sådär ohemult länge med att kontakta vården.
