Jag känner igen det där. När jag och mitt ex gjorde slut så fortsatte vi att umgås i nästan ett år, det var väl på tapeten att vi kanske skulle hitta tillbaks men det verkade aldrig ske. Jag ville, men han var svalare. Tillslut träffade jag en annan på en utlandsresa och blev förälskad. När jag kom hem och berättade att jag träffat någon jag tyckte om blev han så arg att jag bara krympte och blev världens minsta människa. Jag blev rädd för hans reaktion, och kände mig dum. Han skuldbelagde mig på alla sätt han kunde. Jag var vidrig som kunde tycka om någon som honom (vi hade gemensamma vänner så han visste vem det var), om jag kunde gilla någon som han så visste exet aldrig vad han sett hos mig, det vi hade haft betydde ingenting längre osv. Jag blev så ledsen och kränkt, och jag bröt direkt med den nya i ren skam och rädsla för ännu värre konsekvenser. Månaderna gick och tillslut kunde jag inte hålla mig borta från den nya längre. Vi hade verkligen haft något, så jag hörde av mig. Vi sågs. Jag var kär. Jag samlade allt mod jag hade för att berätta för mitt ex. Jag skulle resa med den nya och innan det kom ut ville jag berätta det personligen för mitt ex, så jag tog upp det när jag lämnade hunden en gång. Det gick ungefär så dåligt som det kunde gå. Han skrek en lång stund innan han gick in på badrummet och skar upp handlederna. Ambulans kom. Han blev inlagd på akutpsyk.
Jag älskar mitt ex. Han har aldrig velat någon illa, men han är svårt sjuk och saknar verktyg för dessa situationer. Det här var 8 år sen nu och jag är fortfarande rädd för hur han ska reagera på mina beslut i livet. När jag träffade maken. När vi köpte lägenhet. När jag blev med barn. När vi köpte huset. Jag är alltid rädd för att han ska tycka något. Vi har en fin relation idag och han har visat respekt för mig i 8 år. Men sånna här saker sitter i. Det är sår som aldrig riktigt läker så det jag försöker säga med den här långa historien är att var snäll mot dig själv, acceptera känslan men inse att det också är just bara det. ”Jag vet att du är här, irrationella känsla. Jag känner dig. Men jag behöver inte lyssna på dig.”