Hur börja skilja sig med småbarn?

[Red_Chili]

Om dom inte haft barn ihop hade jag inte brytt mig, sagt att "inte konstigt att du fått nog efter 18 år"!!! Men se för dig fortsättningen. Barnen tar lätt efter hand spelmissbruk och sättet att skjuta på saker som behöver göras. Hemmet kommer inte att funka något vidare och då kommer hon ha åsikter när det blir hennes vecka och då blir det bråk ändå.

När mina föräldrar flyttade isär så var en stark bidragande orsak att de hade olika tankar kring hur hemmet skulle skötas. De gjorde som så att de bosatte sig nära varandra (på samma gata) och så kunde jag välja var jag ville vara. Det kunde vara några timmar här, några timmar där, någon vecka hos en för att sedan vara någon vecka hos den andra. Valet var mitt, trots att jag var pytteliten. De enda gånger jag inte fick välja var när någon förälder skulle resa bort, såklart.

Jag minns att jag växte upp med två glada föräldrar. De turades om att skjutsa till aktiviteter men det var väldigt olika boende hos dem. Pga det blev det att jag mer var hos den som hade ett boende som passade mig, men jag förlorade inte kontakten med någon av dem för det.

Flera vänner hade under samma tid föräldrar som höll ihop "för barnens skull". Resultatet? De vännerna ville hellre vara hos mig än att vi skulle till dem för att umgås. Det var lugnare och trevligare hos mig (eller så var vi i stallet, men ja, inte hemma hos dem).

 

[Snurrfian]

Den man som förnedrar sin kvinna sådär som din gjorde älskar henne inte längre,du gjorde rätt i att dra. Men läser du noga vad hon skriver så handlar det om korta raseriutbrott som fort går över och det kan man lära sig tas med. Min egen farsa var sådan!

Du kanske ska ta och fundera en samtalskontakt för att få prata om hur sunda relationer fungerar. Jag förstår att det kan vara svårt att bryta sig loss från hur det fungerade under din uppväxt, men det är inte sunt med korta raseriutbrott som någon annan ska ta ansvaret för att hantera. Det är personen som har problem med sitt humör som behöver lära sig hitta strategier för att hantera det. Det är aldrig någon annans ansvar att undvika situationer, säga vissa saker osv.
Tyvärr hamnar många där och barnen tar med sig de osunda relationerna vidare till sina relationer. Du har ett ansvar över vilka råd du ger och hur du själv uppför dig i dina relationer.

 

[sjoberga]

Svarar sig precis som jag svarat en av de andra: Att än om hon slänger ut honom så måste dom fortsätta samarbeta och att han högst sannsynligt kommer att få utbrott då också. Alltså behöver hon bli starkare och lära sig en ny taktik. Och att visst, de finns bättre män men som sagt den där håller sig inom lagens gräns.

Jag samarbetar framgångsrikt med många människor som jag aldrig skulle få för mig att vilja leva i samma hushåll som. Jag skulle aldrig acceptera att de får utbrott med våld, eller hot om våld, då och då. Det är inte jag som ska ändra beteende då. Mannen måste alltså ändra beteende, helt oavsett om den här relationen är aktiv eller inte. För sin egen skull. För barnens skull. Professionell hjälp finnes att få.

Det är sorgligt att ribban för bra män, enligt en del, ligger på att man håller sig inom lagens gräns i sitt beteende.

För övrigt är liksom inte lösningen och utmaningen att ”hitta en bättre man” utan att själv kunna må bra och slippa ta ansvar för andra vuxna som gör att man inte mår bra. För att åtminstone någon förälder ska kunna fokusera på att ta ansvar för barnen. Att hitta en ”bättre man” i det här utgångsläget känns som extremt svårt (alltså innan man hittat ett läge där man mår bra själv och verkligen vet man vad man vill och inte vill), om det nu ens är i tvåsamhet med en man, man vill leva i. Det finns hyfsat många som kommer till insikt om att det där med att leva i tvåsamhet med en man inte är så jäkla nice, när man upplevt hur det blir när det inte funkar bra ett par omgångar. Men det är såklart olika för olika personer.

Och kanske, kanske kan en separation faktiskt också väcka den andre föräldern och öka ansvarstagandet för barnen när det blir tydligt på egna händer. Jag har sett den mognaden hända.

Men i det specifika fallet i tråden tycker jag dina råd till TS är hårresande och skrämmande, och jag hoppas innerligt att hon hittar sin egen väg ut ur det här destruktiva som beskrivs, oavsett hur den vägen ser ut.

 

[tanten]

För att dom har två barn ihop och än om hon slänger ut honom så måste dom samarbeta om barnen. Högst sannsynligt så kommer han få utbrott då också och vara ful i mun så hon behöver bli starkare och lära sig en bättre taktik.

Tycker din agenda i detta är rent vidrig. HON behöver lära sig?


Hon behöver inte lära sig något alls för att "hantera" mannen och få en bättre taktik.
Han är VUXEN.
Hon behöver ta hand om sig själv och sina barn.

 

[TinyWiny]

@Skjøldur Hur mår du egentligen? Hur dåliga är dina egna relationer och hur mycket tycker du egentligen att det är rätt att offra för mäns skull? Du sitter just nu och skammar en människa som har gjort bra mycket mer än någon skulle behöva i ett förhållande och tycker att hon ska bli starkare?! Att hon ska lära sig att ta hans vredesutbrott när det i verkligheten är han som måste börja ta ansvar för sig själv, sina känslor och hur han beter sig.

Jag vet många par som fortsätter leva som gifta för att de har lovat en sagofigur (en gud) att hålla ihop tills de dör. Merparten av dessa är inte lyckliga. De har separata sovrum, endel har kunnat fixa ett eget krypin ovanpå garage eller liknande för den ena men endel är så hjärntvättade att de år efter år lever och bor tillsammans med någon de faktiskt inte vill eller mår väl av att leva med men löftet till sagofiguren hindrar dem ifrån att gå.

Om det nu hade funnits en kärleksfull gud så hade hen inte velat att människor skulle leva så. En kärleksfull figur vill att alla ska vara lyckliga. Inte att de ska spela lyckliga som en fasad utåt utan att faktiskt vara det på riktigt. Inga barn mår väl av att växa upp i ett förhållande där en eller båda stannar i ett miserabelt förhållande för deras skull. De lär sig destruktiva relationer och de lär sig att stå ut istället för att lära sig vad riktig kärlek är och hur bra relationer ska vara, att de ska lyfta en, inte sänka en.

 

[Fruentimber]

Men läser du noga vad hon skriver så handlar det om korta raseriutbrott som fort går över och det kan man lära sig tas med.

Män ska lära sig att hantera sitt beteende.
Män ska lära sig att ta ansvar för sina handlingar.
Män ska lära sig att inte psykiskt eller fysiskt misshandla eller mörda kvinnor.

 

[Görel]

Hon säger själv att det blir delad vårdnad i så fall och det är mest därför hon drar sig för att skiljas. Jag vet att en förälder måste ha mycket emot sig för att rätten ska döma annorlunda!

Delad vårdnad betyder att båda föräldrarna är vårdnadshavare, det har inget att göra med hur barnen bor utan handlar om vem som har rätt att fatta beslut om dom.

 

[Skjøldur]

@Skjøldur Hur mår du egentligen? Hur dåliga är dina egna relationer och hur mycket tycker du egentligen att det är rätt att offra för mäns skull? Du sitter just nu och skammar en människa som har gjort bra mycket mer än någon skulle behöva i ett förhållande och tycker att hon ska bli starkare?! Att hon ska lära sig att ta hans vredesutbrott när det i verkligheten är han som måste börja ta ansvar för sig själv, sina känslor och hur han beter sig.

Jag vet många par som fortsätter leva som gifta för att de har lovat en sagofigur (en gud) att hålla ihop tills de dör. Merparten av dessa är inte lyckliga. De har separata sovrum, endel har kunnat fixa ett eget krypin ovanpå garage eller liknande för den ena men endel är så hjärntvättade att de år efter år lever och bor tillsammans med någon de faktiskt inte vill eller mår väl av att leva med men löftet till sagofiguren hindrar dem ifrån att gå.

Om det nu hade funnits en kärleksfull gud så hade hen inte velat att människor skulle leva så. En kärleksfull figur vill att alla ska vara lyckliga. Inte att de ska spela lyckliga som en fasad utåt utan att faktiskt vara det på riktigt. Inga barn mår väl av att växa upp i ett förhållande där en eller båda stannar i ett miserabelt förhållande för deras skull. De lär sig destruktiva relationer och de lär sig att stå ut istället för att lära sig vad riktig kärlek är och hur bra relationer ska vara, att de ska lyfta en, inte sänka en.

-Om du läser noga vad TS skriver så förstår du att hon gärna vill stanna pga annars missar hon en stor del av barnens uppväxt. Därför kommer jag med förslag på vad hon skulle kunna göra. På vilket sätt skulle jag ha skam eller skuldbelagt henne?! Jag har inte nämnt min gudstro, för övrigt så är den Gud jag tror på säkert inte så som du tror... Du är en av dom som försöker bestämma vad folk får ha för åsikter här på forumet. Jag är en som går mot strömmen.

 

[Skjøldur]

Delad vårdnad betyder att båda föräldrarna är vårdnadshavare, det har inget att göra med hur barnen bor utan handlar om vem som har rätt att fatta beslut om dom.

TS skrev att "om jag skiljer mig så missar jag halva barnens uppväxt", därför utgår jag från att mannen vill ha dom varannan vecka och vill han det kan han få rätt till det i domstolen.

 

[Shaggy]

TS skrev att "om jag skiljer mig så missar jag halva barnens uppväxt", därför utgår jag från att mannen vill ha dom varannan vecka och vill han det kan han få rätt till det i domstolen.

Fast det här är en mycket vanlig tanke inför en skilsmässa. Givetvis ska man tänka tanken men att binda fast sig själv i ett uselt förhållande pga detta är ju bara idiotiskt. De flesta njuter nog mer av att vara förälder på 50% och må bra än bli söndermald i en situation som äter upp en inifrån

 

[Görel]

TS skrev att "om jag skiljer mig så missar jag halva barnens uppväxt", därför utgår jag från att mannen vill ha dom varannan vecka och vill han det kan han få rätt till det i domstolen.

Då heter det inte delad vårdnad utan växelvis boende.

 

[Lovisaleonora]

Fast det här är en mycket vanlig tanke inför en skilsmässa. Givetvis ska man tänka tanken men att binda fast sig själv i ett uselt förhållande pga detta är ju bara idiotiskt. De flesta njuter nog mer av att vara förälder på 50% och må bra än bli söndermald i en situation som äter upp en inifrån

Jag har en väninna som stod ut i ett uselt förhållande många, många år. När det väl brakade ihop och separationen var ett faktum var hon m e m hysterisk över att barnen skulle bo hos pappan varannan vecka. Idag förstår hon inte sin reaktion och njuter fullt ut av vuxentiden varannan vecka. Och är sannolikt en lugnare mer kompetent vuxen med den återhämtningen.

 

[Framtiden]

Vi pratar just nu att OM vi skulle försöka igen... Hur skulle det egentligen påverka vår relation... Tära på honom att jag är osäker och ändå kanske går

 

[Lovisaleonora]

Vi pratar just nu att OM vi skulle försöka igen... Hur skulle det egentligen påverka vår relation... Tära på honom att jag är osäker och ändå kanske går

Jag tycker det är bättre att separera och i lugn och ro utvecklas dit en vill och i så fall försöka igen om det känns rätt. När det funnits tid för reflektion och utveckling.

Att gå och tära på varandra i ett dåligt förhållande tjänar ingen på. Bara förlorare.

Ni har ju t om gått i terapi utan att komma vidare. Ni måste prova en annan förändring som jag ser det.

No charge, no Change. Utan förändring blir inget förändrat.

 

[monster1]

Många män skärper sig ju när de har separerat eftersom de måste ta fullt ansvar under sina veckor/dagar. Sen finns det såklart de pappor som aldrig skärper sig. Men som en person som dejtat frånskilda pappor kan jag ju känna att jag aldrig orkat med att dejta dom innan separationen (missförstå mig rätt här inte så att jag skulle varit andra kvinnan, utan snarare att jag inte orkat vara kvinnan i den relationen). De har liksom tvingats växa och ta ansvar i och med separationen. Vilket de också varit ärliga med.

 

[monster1]

Vi pratar just nu att OM vi skulle försöka igen... Hur skulle det egentligen påverka vår relation... Tära på honom att jag är osäker och ändå kanske går

Så är det i sådana här lägen, det är antagligen inte plättlätt för dig heller. Sen hade ni ju inte behövt hamna här om han tagit dig på allvar tidigare. Så känn inget ansvar för det där.

 

[Lovisaleonora]

Många män skärper sig ju när de har separerat eftersom de måste ta fullt ansvar under sina veckor/dagar. Sen finns det såklart de pappor som aldrig skärper sig. Men som en person som dejtat frånskilda pappor kan jag ju känna att jag aldrig orkat med att dejta dom innan separationen (missförstå mig rätt här inte så att jag skulle varit andra kvinnan, utan snarare att jag inte orkat vara kvinnan i den relationen). De har liksom tvingats växa och ta ansvar i och med separationen. Vilket de också varit ärliga med.

Då kan en ju leka med tanken att en faktiskt ger ungarna chansen till en bättre farsa om manspersonen skärper till sig. Annars ger en chansen att ungarna får se den verkligen pappan och själva bestämma hur de vill förhålla sig till pappa och vem den personen är i relation till mamma.

 

[monster1]

Alternativet är, som hon säger, att förlora halva barnens uppväxt pga det blir delad vårdnad .

Men det kanske blir en bättre del för alla? Dessutom går det utmärkt att ha kontakt med sina barn även under den andra förälderns vecka. Barn går ju dessutom i skolan, föräldrar arbetar och sen sover man, ganska stor del av deras liv missar man ju ändå utan att gå under pga av det.

Att leva med en person bara för att man vill vara med barnen hela tiden tror jag är en mycket dålig ide för alla inblandade parter.

Att hålla sams och ha en god dialog efter skilsmässa/separation är ju heller inte en parts ansvar, det måste komma från båda håll. Dessutom är det mycket lättare att hålla ifrån sig om man bara kan stänga dörren/lägga på telefonluren när den andra inte kan bete sig, än när man lever ihop. Är det så att det verkligen inte fungerar för att en part inte beter sig så kan man få hjälp vid överlämning och kontakter. Så man behöver inte gå i terapi för att stå ut med den andras utbrott.

 

[sjoberga]

Det är flera som skrivit det, men det här med att ”missa halva barnens uppväxt” har jag inte sett i praktiken. Istället vittnar vänner och bekanta om att båda istället har fått ta en mycket mer aktiv del i barnens liv. Helt plötsligt är inte alltid de där slarviga uppdelningarna , ofta baserade på normer möjliga att ta till. Istället får båda föräldrarna (olika veckor) följa med på fotbollen, preppa matteläxan, fixa frukt och idrottskläder. Och fixa tandläkarbesöket och allt annat som måste hjälpas till med i ett barns liv.

Jag går inte och tänker att föräldrar missar en tredjedel av sina barns uppväxt för att de sover, för att de jobbar normaltid, för att barnen går i skolan , för att barnen leker hos kompisar och föräldrarna inte är där. Det är ju det som är barnens uppväxt och liv. Inte att vara fysiskt tillsammans med båda sina föräldrar 100%.

Sedan finns det alla möjligheter att jobba mer när man inte själv har huvudansvaret och sen jobba betydligt mindre när man har det. Kanske blir det istället ett betydligt mer aktivt deltagande i barnens uppväxt från föräldrarna? Åtminstone är det resultatet jag sett.

Så just den aspekten tror jag är mer av ett hjärnspöke, men jag förstår också tankarna kring att inte alltid ha barnen kring sig när det är något man alltid haft. Inte lätt.

 

[SaraXX]

Tära på honom att jag är osäker och ändå kanske går

Ja.
"Om jag ska stanna så måste det finnas mer passion."
"Jag känner mig inte älskad om vi inte har sex."
Osv. (annat förhållande alltså)

Att vara i ett förhållande och känna att det är på nåder är oerhört dåligt för ens person. Så prata noga i så fall. Det tär ju redan på dig massor.