Hur börja skilja sig med småbarn?

[Eurydome]

... eller så inser en att en inte orkar leva under de förhållandena, med en person som har en sådan personlighet. Precis som en ibland upptäcker att en inte mäktar med den en lever med - av andra skäl.

En har ingen skyldighet att anpassa sig. En får gå precis när en vill och helt utan att anpassa sig eller ens försöka.

Helt rätt.

 

[monster1]

Jag har fler systrar.

En annan syster menade att jag borde åka någonstans. För att inte känna att jag fattat beslut i "krisläge" för då kanske man fattar fel och ångrar sig så sen.

+ Behålla familjen och allt med det. Vi har ju guldkorn och bra stunder, hade allt varit nattsvart skulle jag ju inte tveka
+ Han HAR förändrat sig och lyssnar
+ Jag har känslor kvar

- vi är så olika
- han har förändrat sig, men det kanske bara är hit han kan och jag tror inte jag orkar då
- att alla minnen och annat jag bär med mig spökar för mycket för att det ska kunna funka

Det viktiga är att du gör det DU vill. Du är viktig och har egna behov. Om du vill stanna är det ok om du vill gå är det också ok. Ingen behöver ge sitt godkännande.

Sen tänkte jag bara säga att som partner till en med ADHD att en diagnos är inte en lösning, det kan möjligen vara en hjälp, men problemen kvarstår och det krävs jättemycket arbete från personen med ADHD att göra förändringar. Det är långt ifrån alla som lyckas, utan att deras partner får dra ett väldigt tungt lass. Det är helt ok att skilja sig från en person för att man inte orkar bära den, trots att det beror på en funktionsnedsättning. En partner är inte en vårdinstans.

 

[Skjøldur]

Den man som förnedrar sin kvinna sådär som din gjorde älskar henne inte längre,du gjorde rätt i att dra. Men läser du noga vad hon skriver så handlar det om korta raseriutbrott som fort går över och det kan man lära sig tas med. Min egen farsa var sådan!

 

[Shaggy]

Den man som förnedrar sin kvinna sådär som din gjorde älskar henne inte längre,du gjorde rätt i att dra. Men läser du noga vad hon skriver så handlar det om korta raseriutbrott som fort går över och det kan man lära sig tas med. Min egen farsa var sådan!

Varför i helvete ska man lära sig att ta raseriutbrott när man inte vill och dessutom uppenbarligen är klar med en relation?
Karlsloken kan allt ta och ta ansvar för sitt eget beteende

 

[Skjøldur]

Varför i helvete ska man lära sig att ta raseriutbrott när man inte vill och dessutom uppenbarligen är klar med en relation?
Karlsloken kan allt ta och ta ansvar för sitt eget beteende

För att dom har två barn ihop och än om hon slänger ut honom så måste dom samarbeta om barnen. Högst sannsynligt så kommer han få utbrott då också och vara ful i mun så hon behöver bli starkare och lära sig en bättre taktik.

 

[tuaphua]

Den man som förnedrar sin kvinna sådär som din gjorde älskar henne inte längre,du gjorde rätt i att dra. Men läser du noga vad hon skriver så handlar det om korta raseriutbrott som fort går över och det kan man lära sig tas med. Min egen farsa var sådan!

Fast nä.. Jag både har ADHD och lever med en som har det. Visst är jag kanske mer högfungerande och sambon lika så.
Men alla funkar olika. För vissa är det noll problem med att man ryker ihop och fräser på varann. Men för många är det obehagligt, jobbigt, läskigt, energikrävande etc.
Man behöver inte lära sig hantera att ANDRA blir arga. Det är helt ok, fint och ytterst normalt att inte vilja och orka det.
Däremot så bör man oavsett om man har diagnos eller ej själv ta ansvar för SITT EGET humör och vad man utsätter andra för.
Och tro mig, jag vet hur svårt det är att hantera vissa saker som person med ADHD. Men andra har noll skyldighet för att utsättas för saker de inte vill. En sambo/make etc är ju inte ens betalda vårdgivare.

 

[Skjøldur]

Totalt missförstånd. Jämlikhet handlar bara om att ta bort kravet om att män ska stå för den ekonomiska försörjningen. Alla tillägg av krav på män är helt emot rådande ordning som inte får rubbas. Om mannen beter sig om ett barn måste ju kvinnan för guds skull ta ansvar för barnen, eller hur?

Jag förstår nästan inte att @Skjøldur s inlägg kan existera. En warp dimension. Har jag verkligen läst det? Eller var det bara en ond mardröm?

Lekmannarådet är att en separation vore nyttig för alla parter. Om det uppstår mognad hos mannen skulle en återförening vara möjlig om några år, men det är osannolikt. Både mognaden och återföreningen. Men separationen är med given information strikt nyttig. Lekmannaråd.

Svarar sig precis som jag svarat en av de andra: Att än om hon slänger ut honom så måste dom fortsätta samarbeta och att han högst sannsynligt kommer att få utbrott då också. Alltså behöver hon bli starkare och lära sig en ny taktik. Och att visst, de finns bättre män men som sagt den där håller sig inom lagens gräns.

 

[Shaggy]

För att dom har två barn ihop och än om hon slänger ut honom så måste dom samarbeta om barnen. Högst sannsynligt så kommer han få utbrott då också och vara ful i mun så hon behöver bli starkare och lära sig en bättre taktik.

Fast varför är det hennes problem? Det är ju han som beter sig dåligt. Varför ska kvinnan alltid ta ansvar för mannens dåliga beteende?

 

[tuaphua]

Om jag jämför när jag gjort slut i ett förhållande med en sund man och med en osund person så skiljer det sig en del. Den sunda mannen älskade jag. Men vi ville leva på olika sätt(jag ville tex bo på hästgård och han centralt i Sthlm). Jag valde att göra slut och han ville då ändra sig och leva som jag ville. När jag då inte ville det iom att jag inte tror på att man ska ge upp sin vilja så och var rädd att han skulle bli bitter så accepterade han det. Han orkade inte vara vänner för att det gjorde för ont. Helt ok!

Den osunda mannen accepterade inte att jag ville göra slut. Han försökte övertala och tvinga mig kvar. Han försökte köpa mig genom att lova en massa lyx etc. Han ringde trots att jag bad honom låta bli. Här blev jag riktigt förbannad. För han respekterade inte mina gränser. Det är helt ok att man lyfter diskussion kring om de ändrar sig. Men ett nej är ett nej. Jag ska inte behöva förklara och tjata.
Lite så känns ju TS sambo. För mig är det respektlöst att tjata så. Och med ADHD kanske man tyvärr lättare blir gränslös. Men jag hade aldrig velat leva med någon som inte hör mig och respekterar mig. För mig är det också kärlek att vara med någon på ett sätt som lyfter dem och inte för att jag ska ha ngt. Jag vill vara med någon som ser likadant på det, en giver. Att övertala någon till att stanna är för mig att ta, inte att ge. Det blir avtändande då direkt för mig.

Tänker på dig TS och önskar dig allt gott!

 

[Skjøldur]

Fast nä.. Jag både har ADHD och lever med en som har det. Visst är jag kanske mer högfungerande och sambon lika så.
Men alla funkar olika. För vissa är det noll problem med att man ryker ihop och fräser på varann. Men för många är det obehagligt, jobbigt, läskigt, energikrävande etc.
Man behöver inte lära sig hantera att ANDRA blir arga. Det är helt ok, fint och ytterst normalt att inte vilja och orka det.
Däremot så bör man oavsett om man har diagnos eller ej själv ta ansvar för SITT EGET humör och vad man utsätter andra för.
Och tro mig, jag vet hur svårt det är att hantera vissa saker som person med ADHD. Men andra har noll skyldighet för att utsättas för saker de inte vill. En sambo/make etc är ju inte ens betalda vårdgivare.

Om dom inte haft barn ihop hade jag inte brytt mig, sagt att "inte konstigt att du fått nog efter 18 år"!!! Men se för dig fortsättningen. Barnen tar lätt efter hand spelmissbruk och sättet att skjuta på saker som behöver göras. Hemmet kommer inte att funka något vidare och då kommer hon ha åsikter när det blir hennes vecka och då blir det bråk ändå.

 

[Skjøldur]

Fast varför är det hennes problem? Det är ju han som beter sig dåligt. Varför ska kvinnan alltid ta ansvar för mannens dåliga beteende?

Nyss skrivit det till andra: För att dom har barn ihop och i vilket fall kommer att behöva samarbeta i många år till.

 

[tuaphua]

Om dom inte haft barn ihop hade jag inte brytt mig, sagt att "inte konstigt att du fått nog efter 18 år"!!! Men se för dig fortsättningen. Barnen tar lätt efter hand spelmissbruk och sättet att skjuta på saker som behöver göras. Hemmet kommer inte att funka något vidare och då kommer hon ha åsikter när det blir hennes vecka och då blir det bråk ändå.

Men herregud! Ska hon gå runt och må skit tills ungarna flyttar hemifrån? Det är väl bättre att de har iaf en fungerande förälder?
Då kan ju ungarna och hon leva ett gott liv och han får ta ansvar för att försöka få ordning på sitt. Det finns det ju stödinsatser för också.

 

[Shaggy]

Om dom inte haft barn ihop hade jag inte brytt mig, sagt att "inte konstigt att du fått nog efter 18 år"!!! Men se för dig fortsättningen. Barnen tar lätt efter hand spelmissbruk och sättet att skjuta på saker som behöver göras. Hemmet kommer inte att funka något vidare och då kommer hon ha åsikter när det blir hennes vecka och då blir det bråk ändå.

Så hon ska vara mamma åt karln för att han inte är vuxen nog att vara pappa? Återigen det är inte hon som har problem i så fall utan mannen.

 

[Sel]

Om dom inte haft barn ihop hade jag inte brytt mig, sagt att "inte konstigt att du fått nog efter 18 år"!!! Men se för dig fortsättningen. Barnen tar lätt efter hand spelmissbruk och sättet att skjuta på saker som behöver göras. Hemmet kommer inte att funka något vidare och då kommer hon ha åsikter när det blir hennes vecka och då blir det bråk ändå.

Läser du vad du skriver? Det är väl Verkligen i barnens intresse att folk skiljer sig när förhållandet inte funkar.

 

[Görel]

För att dom har två barn ihop och än om hon slänger ut honom så måste dom samarbeta om barnen. Högst sannsynligt så kommer han få utbrott då också och vara ful i mun så hon behöver bli starkare och lära sig en bättre taktik.

Att hålla ihop för barnens skull är ett väldigt gammaldags synsätt. Det finns få vuxna som är glada över att deras föräldrar gjorde det, de flesta hade önskat arr föräldrarna skilt sig tidigare så de fått växa upp med nöjda föräldrar som mådde bra istället för de som offrade sig för sina barns skull. Finns de som känner att de står i någon form av tacksamhetsskuld till sina föräldrar vilket även påverkar den vuxna relationen.

Att samarbeta kring barn är ju något helt annat än att ha en vuxen man som inte tar vuxenansvar i sitt hushåll.

 

[Skjøldur]

Men herregud! Ska hon gå runt och må skit tills ungarna flyttar hemifrån? Det är väl bättre att de har iaf en fungerande förälder?
Då kan ju ungarna och hon leva ett gott liv och han får ta ansvar för att försöka få ordning på sitt. Det finns det ju stödinsatser för också.

Hon säger själv att det blir delad vårdnad i så fall och det är mest därför hon drar sig för att skiljas. Jag vet att en förälder måste ha mycket emot sig för att rätten ska döma annorlunda!

 

[Skjøldur]

Så hon ska vara mamma åt karln för att han inte är vuxen nog att vara pappa? Återigen det är inte hon som har problem i så fall utan mannen.

Alternativet är, som hon säger, att förlora halva barnens uppväxt pga det blir delad vårdnad .

 

[Ramona]

Alternativet är, som hon säger, att förlora halva barnens uppväxt pga det blir delad vårdnad .

Alternativet kan också vara att få tid, energi och ork att faktiskt vara en riktigt bra aktiv förälder de veckorna hon har barnen. En lycklig förälder är tusen gånger bättre än en bitter, stressad och ledsen förälder. Ingen människa ska förneka sina egna känslor för att hålla ihop någon fasad, det leder inte till någonting annat än stress och ångest.

 

[SaraXX]

Alternativet är, som hon säger, att förlora halva barnens uppväxt pga det blir delad vårdnad .

Eller att förlora hela barnens uppväxt för att man kraschar.

Lägg av nu. Sånt där fick jag också höra när vi till slut separerade efter en långdragen process. Eftersom det riskerade att inte vara jättebra för barnen hos pappan var jag en dålig mamma som inte ansträngde mig ÄNNU mer för att få det att fungera. Ts behöver verkligen inte höra sånt bs nu.

 

[Gnist]

Alternativet är, som hon säger, att förlora halva barnens uppväxt pga det blir delad vårdnad .

Barn mår inte bra att växa upp i en familj där föräldrarna inte mår bra av varandra, de mår mycket bättre av att växa upp med lyckliga föräldrar som är på varsitt håll och inget barn tackar föräldrarna om de hållit ihop enbart för barnens skull.