Tack för alla svar
Helt gråtfärdig. Han sover i källaren än tackolov.
Jag vet allt helt logiskt. Ändå är det som jag famlar vid att behålla fattningen när han pratar. Jag kan inte förklara hur det går snett ... Jag vet bara att jag inte vill ge honom mer att vrida runt.
Men det är så svårt att vara stark när man är mitt i ögonblicket. Jag förstår att jag måste verka vek som bara inte går. Men jag är rädd för konsekvenserna och vad han kan säga/agera inför barnen. Därför bara måste jag kunna fysiskt flytta på mig och dom.
Jag har tänkt som en kompis sa. Att åka hem när barnen är på förskola/skola och prata med honom då, och ha ett boende klart jag bara kan åka till sen.
Jag ska till min väninna sen och ska fråga om jag bara kan få vara i huset direkt.
Tack Buke för att ni ser så objektiv. Ni sätter ord på vad som skaver i mig