Sv: Hur bearbeta sorgen efter älskad vän????
Hittade denna tråden och puttar upp lite
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Nu är tråden för hund, jag har förlorat min katt, men sorgen är ju densamma, jag känner så igen mig. Det har gått 11 dagar men är fortfarande inte bättre
Ibland förstår jag inte att hon är borta, ibland förstår jag det accepterar och försöker göra något annat, men sen kommer det tillbaka igen. Jag känner en sådan enorm skuld över allt, skulden är värre än själva saknaden, och jag får panik då jag känner att den aldrig kommer ge sig
Hon var mitt allt, min trygghet i livet när det aldrig fanns eller finns någon som förstår mig, mitt liv började äntligen ordna upp sig, jag hade precis fått framtidstro, skulle flytta till ny stad i höst, börja en liten utbildning, hon och jag, i egen lägenhet, och så händer detta.. Fick henne när jag var 11 år och hon gjorde att jag klarade skolan utan att gå under (var deprimerad flera omgångar) hon fanns alltid alltid alltid där för mig. Det var ju inte såhär det skulle vara, jag skulle inte ångra något när hon gick bort tänkte jag alltid, hon har haft det så bra en katt kan, så älskad, så underbar och hon har fått vård när hon behövt. Men nu slutade det så otroligt fel och så gammal var hon inte heller egentligen. Hon var sjuk utan att jag förstod det, vi var aldrig hos någon veterinär och sedan gick det så sabbt utför att det var försent
å jag vill bara ha tillbaka henne och få göra rätt, åka med henne till vet som jag borde ha gjort. Jag vill inget hellre, men det är ju försent, om jag bara förstått att hon var det kanske hon fortfarande varit här.. jag misstänker i efterhand att det ändå inte varit något att göra, jag tror nu jag vet vad det var, men ovissheten är fruktansvärd över att kanske kanske orsakade jag detta
(inte sjukdomen utan utgågnen). Kan inte ens se en bild på henne utan att få panikångest, i omgångar kan jag knappt andas. Varför förstod jag inte och såg de små tecknen som jag ser i efterhand.. jag vet att hon inte led hon var som vanligt, betedde sig som vanligt, förutom de småtecknen som jag då inte såg, tills det sedan vände snabbt. Jag trodde att skulle hon bli dålig skulle vi se det, vi skulle åka till vet. göra henne frisk, åh om hon bara visat tydligare symptom
Hur ska jag bearbeta detta? min familj förstår mig inte, de har gått vidare och säger åt mig att ta tag i mitt liv, och ja de tycker det är lätt såhär i efterhand med facit i hand att anklaga sig själv men jag kan inte fastna i det enligt dem. Men jag kan inte, jag har inget att leva för, jag har ingen trygghet längre, från det att jag vaknar till det att jag somnar känner jag mig så ensam, otrygg, jag har ingen trygg punkt i mitt liv längre, hon var min enda mening med livet. Hon som alltid fanns där för mig, jag hade inte ens funnits här om det inte var för henne. men jag fanns inte där och gjorde rätt när hon behövde. Jag pratar med min moster 2 ggr/dag, hon är djurvän som jag och förstår mig, och då känns det lite bättre efter, men sedan kommer allt tillbaka, ångesten, paniken.. Jag kan inte leva med detta
Går det verkligen över? alla säger det, men jag kan inte förstå kan det det? i realiteten får jag ju inte bara för mig att jag känner skuld, jag har ju skuld
eller? kan jag luta mig tillbaka och säga att det inte är mitt fel för jag förstod inte? och sedan bara minnas henne med frid? eller blir det så per auomatik när tiden går? Jag vet att jag måste ha en till katt då jag flyttar, jag måste få en ny mening med livet, men fram tills dess.. vad ska jag ta mig till? eller är jag en dålig människa som hade ihjäl min katt och nu får ligga som jag bäddat?
Jag är förtvivlad ständigt som ni märker:'( tror allt är en hemsk mardröm. Hur ska jag klara detta halvår som väntar utan henne, tills jag förhoppningsvis flyttar..? bör jag ens skaffa ett nytt djur eller kommer det bli ännu värre då, kommer jag känna ännu mer skuld? hur länge ska man må såhär eller gör man det föralltid resten av livet? trodde som någon annan skrev inte att livet kunde vara så grymt. Jag har förlorat andra djur, då har jag känt skuld, men det var igentligen inte mitt fel, det visste jag innerst inne och jag har kommit över det. men nu? denna katt betydde ju dessutom ALLT för mig, det har inget av de andra djuren gjort även om de varit på näste plats efter henne..
