S
SannaBoo
Ursäkta, dessa typer av trådar finns säkert hundratals, men jag måste få skriva av mig lite, det är som mitt sätt att bearbeta sorgen lite....
Jag har aldrig mått såhär dåligt i hela mitt 21åriga liv. Min älskade labb gick bort igår, 17/11 klockan 10:30, 14 år och sex månader. Det enda jag vill göra är att lägga mig ner och dö. Hur överlever man?
Hon var verkligen mitt allt och så, så älskad. Igår kramade jag henne för sista gången, gick ut med henne för sista gången, helt förkrossad. Hela familjen grät och det var en väldigt känsloladdad dag igår. Idag känns allt bara skit, och jag varvar plugg med gråt. Hon kommer bli så saknad, och finare hund får man leta efter...
Så, hur bearbetar man sorgen? någon som har gått igenom samma sak, som vill berätta, eller dela med sig?
Om någon är intresserad, har jag skrivit en liten text tillägnad min vän;
Ska läsa upp den på julafton. Vad tycker ni?
Jag hade en underbar uppväxt, fick uppleva allt vad en barndom ska innehålla, fick de allra bästa förutsättningarna man kunde få. Men det finns någon som jag vet har gett mig så otroligt mycket mer än allt jag nånsin kunnat föreställa mig. Hennes namn var XXXX.
Bara att nämna hennes namn ger mig en värme, en lycka som är så svår att beskriva, att jag måste stanna upp för ett tag och bara tänka för en sekund. Samtidigt bränner det i hjärtat som det aldrig bränt förut, då jag tänker på att jag aldrig kommer se henne igen.
Vi fick XXX 1995, då jag själv var 7 år gammal. Redan från första stund blev hon mitt dyrbaraste. Jag ville ha med henne överallt. Då jag var glad, ledsen, arg, bekymrad, så fanns hon där. Det finns inget som jag står mina föräldrar mer till tjänst för, än för att de skaffade henne. Hon var en mycket speciell hund. Alla människor tycker att just den hunden man själv äger är speciell och unik, men nej, XXX var inte så, hon var mer än det. Hon har botat livslång hundrädsla på några sekunder, hon har tröstat som ingen annan gjort, hon har givit glädje som ingen annan gjort, Hon har gett en trygghet som ingen annan gjort, till så många människor. Om en människa kunde ta hennes skepnad, skulle det vara den finaste människan som vandrat på denna jord.
Så kom den dagen vi alla innerst inne visste skulle komma, men ingen ville tänka på det. Den 17 november 2009, klockan 11:30, 14 år och sex månader gammal, tar XXX sina sista andetag och lämnar oss andra kvar här, i en enormt värkande sorg. Inga fler tårar går att fälla, för alla är redan fällda. Ingen kan aldrig sörja mer än vad jag gjort, för jag har sörjt tills det inte går att sörja mer. Jag kan bara inte förstå att hon inte ska finnas här vid min sida längre, att det ger mig en klump i magen.
Men hon lämnar inte bara det, utan minnen. Underbara minnen, som gör mig varm. Allt vi gjort, allt vi delat tillsammans, och allt det hon har gett mig. Att även andra människor som inte själva hade ett så starkt band till XXX sörjer, visar på att hon berörde och gav glädje till så många människor.
För att minnas dig XXX, och de vackra år vi haft, kommer vi tända ljus för dig. Din röda rosett ska få ligga framme. Ett foto vi alla kan titta på ska få stå på hedersplatsen. Vi ska tänka på dig. En nejlika kommer stå där, för dig min vän.
Jag kommer att skaffa hund då jag blir äldre och är övertygad om att det kommer blir en svart labrador. Många ställer mig frågan –”men du kan ju döpa din nästa hund till XXX, så kommer du föralltid att minnas henne?”
Men, nej. Det kommer jag aldrig göra. Mina framtida hundar kommer säkert bli unika och underbara de med, men jag är säker på att det aldrig någonsin kommer att finnas en annan som kan bära upp hennes namn med samma värdighet som hon gjort. Det namnet bär på en stolthet och en respekt som är svår att slå, en betydelse som bara hon kan leva upp till. Det namnet ska föralltid stå tillägnat henne och kommer föralltid att minna mig om en hund som jag hade en gång, som förändrade hela mitt liv, blev älskad, och lämnade efter sig en enorm saknad. Jag gav dig allt, du gav mig mer. Vila i Frid, min vän.
Jag har aldrig mått såhär dåligt i hela mitt 21åriga liv. Min älskade labb gick bort igår, 17/11 klockan 10:30, 14 år och sex månader. Det enda jag vill göra är att lägga mig ner och dö. Hur överlever man?
Hon var verkligen mitt allt och så, så älskad. Igår kramade jag henne för sista gången, gick ut med henne för sista gången, helt förkrossad. Hela familjen grät och det var en väldigt känsloladdad dag igår. Idag känns allt bara skit, och jag varvar plugg med gråt. Hon kommer bli så saknad, och finare hund får man leta efter...
Så, hur bearbetar man sorgen? någon som har gått igenom samma sak, som vill berätta, eller dela med sig?
Om någon är intresserad, har jag skrivit en liten text tillägnad min vän;
Ska läsa upp den på julafton. Vad tycker ni?
Jag hade en underbar uppväxt, fick uppleva allt vad en barndom ska innehålla, fick de allra bästa förutsättningarna man kunde få. Men det finns någon som jag vet har gett mig så otroligt mycket mer än allt jag nånsin kunnat föreställa mig. Hennes namn var XXXX.
Bara att nämna hennes namn ger mig en värme, en lycka som är så svår att beskriva, att jag måste stanna upp för ett tag och bara tänka för en sekund. Samtidigt bränner det i hjärtat som det aldrig bränt förut, då jag tänker på att jag aldrig kommer se henne igen.
Vi fick XXX 1995, då jag själv var 7 år gammal. Redan från första stund blev hon mitt dyrbaraste. Jag ville ha med henne överallt. Då jag var glad, ledsen, arg, bekymrad, så fanns hon där. Det finns inget som jag står mina föräldrar mer till tjänst för, än för att de skaffade henne. Hon var en mycket speciell hund. Alla människor tycker att just den hunden man själv äger är speciell och unik, men nej, XXX var inte så, hon var mer än det. Hon har botat livslång hundrädsla på några sekunder, hon har tröstat som ingen annan gjort, hon har givit glädje som ingen annan gjort, Hon har gett en trygghet som ingen annan gjort, till så många människor. Om en människa kunde ta hennes skepnad, skulle det vara den finaste människan som vandrat på denna jord.
Så kom den dagen vi alla innerst inne visste skulle komma, men ingen ville tänka på det. Den 17 november 2009, klockan 11:30, 14 år och sex månader gammal, tar XXX sina sista andetag och lämnar oss andra kvar här, i en enormt värkande sorg. Inga fler tårar går att fälla, för alla är redan fällda. Ingen kan aldrig sörja mer än vad jag gjort, för jag har sörjt tills det inte går att sörja mer. Jag kan bara inte förstå att hon inte ska finnas här vid min sida längre, att det ger mig en klump i magen.
Men hon lämnar inte bara det, utan minnen. Underbara minnen, som gör mig varm. Allt vi gjort, allt vi delat tillsammans, och allt det hon har gett mig. Att även andra människor som inte själva hade ett så starkt band till XXX sörjer, visar på att hon berörde och gav glädje till så många människor.
För att minnas dig XXX, och de vackra år vi haft, kommer vi tända ljus för dig. Din röda rosett ska få ligga framme. Ett foto vi alla kan titta på ska få stå på hedersplatsen. Vi ska tänka på dig. En nejlika kommer stå där, för dig min vän.
Jag kommer att skaffa hund då jag blir äldre och är övertygad om att det kommer blir en svart labrador. Många ställer mig frågan –”men du kan ju döpa din nästa hund till XXX, så kommer du föralltid att minnas henne?”
Men, nej. Det kommer jag aldrig göra. Mina framtida hundar kommer säkert bli unika och underbara de med, men jag är säker på att det aldrig någonsin kommer att finnas en annan som kan bära upp hennes namn med samma värdighet som hon gjort. Det namnet bär på en stolthet och en respekt som är svår att slå, en betydelse som bara hon kan leva upp till. Det namnet ska föralltid stå tillägnat henne och kommer föralltid att minna mig om en hund som jag hade en gång, som förändrade hela mitt liv, blev älskad, och lämnade efter sig en enorm saknad. Jag gav dig allt, du gav mig mer. Vila i Frid, min vän.
Senast ändrad av en moderator:
