Hur är det att få första barnet?

[Ravishing]

Jag läser som en dåre om graviditet och amning och allt vad det är, men det är mycket mindre att läsa om hur man som nybliven mamma uppfattar hur det är att faktiskt bli mamma.

Man följer folk under graviditeten och sedan pratas det om magknip, blöjor, amning osv. men inget om hur ens upplevelser rent känslomässigt är. Någon som vill dela med sig?

 

[Rumpnissen]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket av de första månaderna. De första dagarna/veckan var jag i ett vakum och ville bara ligga ner och gråta. Sonen skrek och åt hela tiden och jag sov knappt någonting. Jag vet att jag var besviken för jag inte kände någon bubblande glädje och lycka, jag bara var. Sen var kärleken till sonen helt makaber men den överskuggades av oro oh trötthet.

Vill minnas att efter ca tre månader började det vända, sonen mådde bättre och var mer nöjd, då började livet återkomma så sakteligen.

 

[Ginne]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Jag hade hört att det inte är självklart att man reagerar positivt när barnet föds, så jag var faktiskt inte förberedd på den otroliga lyckokänsla jag fick när det första barnet precis var fött! Allting liksom bara stannade, han var den finaste lilla varelsen i hela världen!

Sedan blev det ganska jobbigt i och med att jag var ensam och han skrek mycket. Jag var trött och gick som i en dimma och tyckte det var perfekt att ha en vagn att hålla i när jag skulle ut med hunden

 

[DarkInNight]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Extrem trötthet är väl det jag kommer ihåg. Och smärtan innan jag fick ordning på amningen.
Tröttheten berodde på sömnbrist redan från graviditeten plus dotter som ammades varannan timme och sen rapas i tre kvart...
Har annars knappt några minnen kvar från de första månaderna
Men det visade sig efter ett halvår att jag även fått en rejäl förlossningsdepression som även kanske startade under graviditeten och den förstörde nog mycket av den första tiden även om jag då trodde att det var så för alla.
Nu så här i efterhand kan jag säga att anknytningen inte egentligen blev så bra.

 

[Tramptass]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Jag kände inte den sprudlande glädjen som man "ska" känna (enligt vissa opedagogiska barnmorskor) när han kom upp på mitt bröst, jag var slut efter förlossningen. Det var skönt när jag fick "lämna över" honom till sambon.
Jag var inte beredd på känslan av att "allt där nere" skulle ramla ut dagarna efteråt, eller tyngdkänslan som "aldrig" försvann och svårigheten att göra "nummer två".
Inte var jag förberedd på hur mycket jag skulle älska det lilla livet heller när den känslan kom. Jag har haft en hel del oro att han ska dö i psd och den kan fortfarande komma men inte lika ofta.

Det fanns dagar innan vi fått in rutiner på det nya livet då jag kom ner och grät för att jag tyckte det var så otroligt skitjobbigt att inte bara kunna "komma och gå" som jag var van så jag fick ett konstant dåligt samvete mot hästarna och hunden. Jag har även känt mig osäker i den nya rollen som mamma men nu, efter några månader, vågar jag lita på min trygga bvc-sköterska som hela tiden sagt "följ din magkänsla".

 

[Andromedae]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Jag hade en rätt negativ syn på barn innan han föddes, får jag nog säga. I min värld var det obegripligt hur man kunde tycka att bebisar var roliga. Åtminstone ända tills jag fick honom.

Jag älskade honom inte från start. Tack och lov förväntade jag mig inte det heller - annars hade jag nog blivit rätt ledsen, kan jag tänka mig. Min första tanke när jag fick upp honom på magen var nog "herregud, en bebis" och därefter kände jag mig nog mest bara ganska fumlig. Jag kände mig rätt liten där i början, och det kändes mest som att jag stulit ett barn.

Efter ett tag - vad kan det ha varit, ett par veckor, en månad? - började jag känna mer än "flockkänsla" gentemot honom. Ju större han blir desto mer av en person blir han, och desto mer tycker jag om honom. Han kanske inte kan prata, men det betyder inte att han inte har en personlighet och kan kommunicera!

Jag har haft tur: mitt barn sover hela nätter och barnets far är hemma så mycket att vi båda kan få dela om det är tufft. Alltså har jag aldrig behövt känna den där förlamande tröttheten man hör om (åtminstone inte än, barnet är bara fyra månader).

 

[lundsbo]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Jag födde med planerat snitt, utan några som helst komplikationer.
Även vi hade en tuff start med hungrigt barn trots gott om mjölk (=gnälligt och sov bara 45 min åt gången. För dåligt drag i mjölken är min egen analys). Upprepade öroninflammationer från 3 v ålder.
Efter 1½ mån undrade jag vad jag gett mig in på - går det att ångra sig??
Givetvis hade vi många mysiga stunder också! Syrran hade förberätt mig på att det kan vara så att det känns lite konstigt känslomässigt i början.

Ersättning och bra hjälp fick oss på banan igen och nu är han 5 år och det absolut bästa som hänt mig. Kärleken till honom och gränslös och obeskrivlig!

 

[Andromedae]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Jag har haft en hel del oro att han ska dö i psd och den kan fortfarande komma men inte lika ofta.

Samma här. Det har hänt att jag vaknat på natten och "varit tvungen" att gå och titta på barnet för att se om han fortfarande andas. Tanken på att förlora honom är det värsta jag vet. Till och med värre än tanken på att råka skada honom på något sätt (en annan grej jag är rädd för).

 

[Qbaby]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Jag kände inte heller någon glädje när första föddes. Jag var bara glad att jag och sonen överlevt. De första månaderna hade jag ångest varje dag sambon åkte till jobbet och räknade timmar tills han kom hem. Ingen glädje alls över att vara mamma. När sonen var ca 6 månader började det vända och glädjestunder tig över ångesten. Jag hade drabbats av en förlossningsdepression men var på väg tillbaka. Nu, han fyllde 2 år igår, är det en gränslös kärlek och så mycket skratt!
Nu har precis lillebror anlänt och denna gång känns allt annorlunda, men framförallt vet jag att det ÄR jobbigt i några månader med magknip, amning eller ersättning mm men att det vänder. Dessutom tendrar tiden att flyga fram med nr2.

Är man intresserad av förlossningsdepression så rekommenderar jag att läsa boken: En mekanisk mamma. Den gav mig mycket förståelse för hur jag kännt och att det inte är mitt fel...

 

[Sar]

Sv: Hur är det att få första barnet?

För mig var det en helt enorm glädje och med de första barnen som var prematura också en stor oro (skulle allt gå bra med dem?). Det är en stor skillnad att ligga inne på barn första månaden kontra att allt går bra och man ganska direkt får åka hem. Tiden blir väldigt inrutad med schemalagda matningar etc. Med nummer tre kände jag inte samma oro, han var betydligt stabilare redan från start. Med alla tre barnen kände jag direkt att vi hörde ihop och anknytningen fanns från start. Med den sista fick jag också mitt behov uppfyllt att han fick ligga på mitt bröst under en lång, lång tid, flickorna sprang de iväg med och jag fick bara se dem kort och så fick deras pappa bada dem etc. Det var helt fruktansvärt att bara vänta och vänta för att äntligen få vara nära dem.
Det jag kan ångra från de första barnen är att jag liksom ständigt var på spänn, jag kände mig tvungen att vara "redo" för snart kanske de skulle vakna. Jag la också för mkt krut på pumpning och dyl. för att kunna föda två på huvudsakligen bröstmjölk.

 

[Ravishing]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Allmänt till alla: Tack för alla svar! För min del (även fast jag inte ens är gravid och inte kommer bli på ett tag..) så känns det viktigt att veta vad jag ska ställa in mig på. Jag tänker på att om jag inte föreställer mig en rosenröd allmänt skimrande tillvaro kanske det inte blir en sådan chock om jag känner mig i kaos och inte riktigt gläds åt bebis? Jag vet inte. Återigen, tack för att ni delar med er! Det borde pratas mer om det här..

 

[Mirtai]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Jag fick min första för nästan en månad sedan och jag tycker det har överträffat alla mina förväntningar!

Jag var helt inställd på att inte få sova, ha en skrikande bebis och vara helt slut. Istället har jag fått en fantastiskt nöjd liten pojke som äter, sover och älskar att gosa. Sova gör jag oftast riktigt bra. Visst finns det undantagsnätter men att vara uppe till 5 en natt är helt ok när jag får sova 10 timmar nästa (med korta avbrott för amning/blöjbyte).

Jag blev förlöst med akut snitt och det tog många timmar innan jag fick träffa bebis eftersom han blev körd till neo och jag till förlossningen. När jag fick träffa honom efter nästan 7 timmar kändes det overkligt och jag kunde inte fatta att det var min bebis som låg där. Vaknade nästa morgon på BB och började på ren vana klappa magen och säga god morgon för att upptäcka att det ju inte fanns något där

Eftersom vi låg inne med honom i ett annat rum första nätterna tog det ett tag att få till den där riktiga anknytningen men efter en vecka ungefär, när vi fått komma hem och börja vara en riktig familj kom det. Idag älskar jag den där lilla människan alldeles fantastiskt mycket!

Efter att ha läst så mycket här på buke om hur jobbigt det är att få barn och att det ofta inte alls är den där himlastormande lyckan var jag inställd på att det skulle vara jobbigt och att jag skulle må dåligt. I mitt fall har det inte alls varit så men jag tror ändå att det var väldigt bra att jag var förberedd på det värsta för det har gjort att allt känns så otroligt mycket lättare än om jag förväntat mig rosenskimmer.

 

[micaelathegreat]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Håller absolut med dig att det borde pratas mer om det!

Jag hade en otroligt tuff första tid (första 6-7 månaderna) med mitt första barn. Jag kämpade som en dåre med amning som inte fungerade och hon sov jättedåligt. Jag grät varje natt och fick otrolig ångest varje kväll eftersom jag visste att jag inte skulle få sova. Min man delade såklart allt det här med mig men jag hade otroligt svårt att släppa tankarna även när han hade henne. Dessutom skrek hon så fort jag ner henne i vagnen och liknande så jag ville aldrig åka hemifrån med henne. För att summera så var den första tiden fruktansvärd och jag isolerade mig helt eftersom "alla andra" hade så lätta barn och var så lyckliga.

Jag ångrar att jag inte vände mig någonstans för att få hjälp och att jag även dolde för min man exakt hur dåligt jag mådde. Nu försöker jag att uppmuntra mammor (och pappor) att söka hjälp om de mår som jag gjorde. Det är ingen skam att känna såhär och jag tror att de är mycket mycket vanligare än jag trodde då. Jag var så rädd att framstå som en dålig mamma och det var så svårt att erkänna att jag inte klarade av situationen.

Jag tror att det är väldigt smart att vara förberedd på att allt kanske inte blir rosenrött och fjärilar och regnbågar. Går allting bra så är det ju jätteskönt, om inte så är man iaf lite förberedd.

 

[dressyrteamet]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Jag är ju nybliven första gångs mamma och kan hålla med dig...

Varför var det inge som berättat om "tyngkänslan där nere" efter en graviditet? Och svårigheten att göra nummer två - länge! Sånt pratas det inte om. Det kom ju som en chock för min del och det var mest dom sakerna som gjort mig deprimerad och lite skrämd. Känslan av att kroppen inte alls samarbetar.

det övriga att bli mamma kändes faktiskt inget konstigt. Man hinner jobba med det mentalt under gravidieten och visst känns det lite konstigt när barnet kom men ändå inte, det faller sig så naturligt på ngt sätt.

 

[A-K.Eng]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Det är så himla olika hur man upplever det där första gången. Jag mådde apa. Redan från det sonen kom ut. Grät och var smått hysterisk de första veckorna. Visste inte var jag skulle ta vägen när sonen skrek, såg liksom ingen lösning eller ände på något.
Hade panik över att sonen skulle dö när han sov och fick köpa ett andningslarm så jag fixade att sova själv.

Upplevde viss stress fram tills jag började arbeta efter 8 månader. Då tog sambon över och jag kunde liksom koppla av.

Amning var min oas av frid och lugn. Hade inte den funkat så vetti fan hur jag hade mått. Det var liksom kav lugnt, rena nirvana när jag ammade sonen så det hade jag kunnat göra hela tiden.

Med andra barnet var det så mycket mer avspänt. Paniken på bb kom inte. Jag kunde sova en natt själv där utan sambon och hemma är det rätt lugnt med. Fast jag har istället drabbats av hälsoproblem och komplikationer av förlossningen istället då.


Jag har inte upplevt att folk pratar så mycket om hur de mår efter att ha fått första barnet. Inte förrän jag börjat prata om det och då berättar den ene efter den andre att usch ja, vad dåligt man mår.

 

[A-K.Eng]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Att få ut avföring är ju inte det lättaste när man är nyförlöst. Det är ju så uttöjt att det är lätt att få ett lindrigt tillfälligt framfall. Men det är bara att ta en binda och trycka mot slidöppningen och bakåt så tarmen rätar upp sig lite. Sen kanske det är bra att ha någon form av microlax hemma eller nåt som gör det lättare att få ut avföringen efteråt.

Och så kan man upptäcka att man visst inte har så bra knipmuskler när man under första galoppturen helt plötsligt börjar kissa i farten. Bra att ha binda i början när man rider.

 

[Teilani]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Jag var nog rätt förberedd på att det skulle bli jobbigt, så jag kände nog att det ändå var bättre än jag trott. Jag fick en bra förlossning och vi kunde åka hem rätt snabbt, hade mått uruselt om vi tvingats stanna länge på sjukhuset. Nr två var ju inte superkul, överdoserade laktulos både före och efter förlossningen. Det är inte gott, men det funkar.

Ammning gick också bra, hade väntat mig mer krångel så det var skönt.

Det som jag tyckte var jobbigast var låsningen, sonen sov bara på två ställen, i vagnen så länge den rullade eller på mig. På natten kämpade jag med att han skulle sova i sin egen säng, för annars kunde inte jag sova. Tog nog närmare 6 månader innan han accepterade det, och vi har fortfarande nätter när det känns helt omöjligt.

Jag hade i mitt huvud sett hur sommaren tillbringades utomhus där jag kunde pyssla runt och kanske rida medan barnet sov i vagnen, det var bara nej på det. Sen vill han inte bli buren i sjal och sele fick inte jag till bra, hade inte råd med en bra dyr och orkade bara korta stunder med den vi hade. Så jag låg mycket i sängen eller soffan med bebis på mig, vaken eller sovande eller ammande.

Gud vad tråkigt det var!

Tack och lov för iPaden som på ett smidigt sätt kunde ge lite förstöelse åt babymadrassen.

När han var ca 6 månader fick han vara hemma med sin pappa istället och de har haft mycket roligare. Barnet har lärt sig krypa, gå, börjat säga saker, förstår vad som händer osv. De månaderna hade jag hellre tagit!

 

[Exit]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Kl. Mitt första barn är nu 3 månader. Jag hade hela tiden i tanken förberett mig på att när bebisen kommer så måste jag acceptera att "bara vara". Helt enkelt att det är bebisens tid och att jag inte kan fundera på än det ena än det andra som jag skulle vilja/behöva göra. Det har i alla fall hjälpt mig massor och helt tagit bort den stress som jag tror att jag annars skulle ha kunnat känna de gånger när man är helt fastlåst med liten i famnen.

Visst har det också här varit jobbiga nätter ibland, mycket magknip på kvällarna (och då har bara mammas famn funkat, inte pappas) osv. MEN, jag är trots allt glatt överraskad över hur roligt det är! Det positiva överväger det negativa för mig och det spännande att få följa med utvecklingen. Självklart är detta min egen upplevelse och var och en har sina egna upplevelser men för mig har det kännts övervägande positivt. Jag blev nog också lite chockad när bebben kom upp på bröstet. Visst blev jag glad men då mest ställd över att det var färdigt.

Det som jag inte kunnat förbereda mig på är hur otroligt mycket jag älskar denna lilla människa och hur otroligt nära paniken finns hela tiden i bakhuvudet. Det var en som sa åt mig att man bär hjärtat utanför kroppen från och med att man har fått barn och det håller jag med om till 100%. Livet blir aldrig "bekymmerslöst" igen när man börjar må illa av blotta tanken på att nåt skulle hända ens barn.

 

[jerseyko]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Min förlossning gick himla snabbt och sen låg de en bebis i min famn och alla var överlyckliga och grät lyckotårar medans jag kände mer "Var kom den här ifrån?" vi åkte hem direkt och jag minns lite första tiden som "Oj här va de en bebis bäst jag tar hand om den" inte alls några starka moderskänslor. De var mer ett måste att ta hand om bebisen.

Jag hade ju bildat en relation till bebis i magen, men den följde inte med ut. Det var en ny människa att lära känna och sakta kom känslorna.

Jag är otroligt glad att jag skrev blogg första 1-1½ åren. Annars hade jag inte kommit ihåg någonting.

Med andra barnet var jag mer förberedd och längtade efter den där nya människan att lära känna och bara hålla om och pussa på. Förlossningen gick fort men nu gjorde de inget bara jag fick min bebis!



Nu tredje gången går graviditeten bara långsamt. Jag är superless och vill bara få ut ungen. Så de ska bli spännande och se hur man mår den här gången.

 

[Mirtai]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Min förlossning gick himla snabbt och sen låg de en bebis i min famn och alla var överlyckliga och grät lyckotårar medans jag kände mer "Var kom den här ifrån?"

Känner igen det där! Nu snittades jag men under tiden så satt min man och grät av glädje och all personal var också lyckliga medan jag knappt fattade vad som hände. När de höll upp bebis på väg ut till undersökningsrummet kunde jag inte fatta att det var min bebis. Alla känslorna kom på vägen upp från operationssalen tillbaka till förlossningen. Då grät jag floder, men det var nog lika mycket av alla känslor runt förlossningen som oro för bebis och sorg för att vi verkligen inte fick den förlossningen jag önskat.