Man har ju avlat på hundar som ska ha skärpa nog att försvara sin förare vid hot, de ska ha ganska kort stubin och tro att de är starkast i världen eftersom en hund som inte tror det ju inte kommer våga gå imellan om det händer något.
Att stoppa ihop flera hundar med samma egenskaper gör ju att det förr eller senare kommer att smälla.
Man kan liksom inte få egenskaperna att bara dyka upp i vissa lägen.
Det betyder inte att de slåss hela tiden eller inte kan vara i närheten av varandra, men det krävs väldigt lite för att de ska flyga ihop helt enkelt och då kommer ingen av dem ge sig.
Precis. Det faktum att vissa raser inte ger sig ar det som gor att de slass tills de dor.
Sjalv kommer jag aldrig mer att ha tva brukshonor tillsammans och rottisen jag har nu ar nog min sista. Min gamla rottistik var helt inriktad pa att "please" mig, medan den jag har nu inte har ett "pleasing" harstra pa sin kropp. I hennes varld handlar allt om vad hon vill. De rok ihop nagra ganger, aldrig om ben eller liknande resurser, alltid for att den aldre sa ifran (en blick eller ett morr pa avstand) och den lilla hoppade pa henne, kanske "i forebyggande syfte". Jag har fortfarande lite svart att forsta exact vad som pagick mellan dem.
Da den aldre var helt inne pa att jag var "gud" sa lod hon aven mitt rytande kommando att sluta i ett slagsmal och backade ... Den lilla (4 ar sista gangen det hande) inte bara hade en tendens att omrikta till mig som tog hennes halsband, utan hon ville INTE sluta. Alls. Aldrig.
Nu ar Mallen ocksa helt inriktad pa att "please" mig och trots att han har en otrolig skarpa och integritet backar undan om han vet att jag inte vill att han ska gora nagot.
Princess Diva har sagt ifran nagra ganger (helt rattvist) och han backar numera pa sa sma signaler att jag ofta inte ser Diva's signaler, men jag kan ibland se att han backar.
Jag skulle inte dromma om att lamna dem tillsammans nar de ar ensamna hemma. Tva starka idivider som ar avlade for att bita och jobbar med IPO ar jag aldeles for mycket "control freak" for att inte alltid ha full kontroll.
Jag tycker nog mest att svaret är fascinerande.
"Ja det måste vara så och inget går att ändra på"
Noll utrymme för diskussion eller kritik. Det får mig att tro att det är känsligt, för varför skulle det annars inte gå att ha minsta diskussion om det?
Blotta tanken på att det skulle kunna gå att göra det bättre finns liksom inte. Det är bäst som det är nu och det ska alltid vara så.
Det kan mkt väl vara så att det är så, absolut. Jag säger inte att det absolut finns en annan väg att gå. Men att tvärsäkert säga att det är såhär det måste vara känns som en väldigt märklig inställning.
Hur som helst, detta är bara ytterligare en anledning till att jag inte vill ha en hund av bruksras.
Jag kommer dra mig ur diskussionen här eftersom ni ändå inte har något intresse i att diskutera frågan.
Jag tror inte nagon sagt att det ar sa har det maste vara ... vi sager att sa har ar det. Hundarna har avlats i flera hundra ar och ar mycket selektivt utvalda till avel for sina egenskaper. Da ar ju fragan om jag vill ha de egenskaperna, hur kan jag da avla bort egenskaper som foljer med? Eller ar det sa enkelt att de flesta som vill ha de har hundarna ser till de egenskaper de vill ha och tycker att det ar okay att jobba runt de mindre bra egenskaper hunden har? DU gillar inte hundar av bruksras ... men vi ar manga som gor det och tycker att det mest fantastiska ar att jobba i ett team med en bra brukshund.
Min malle tillexempel. Han ar oerhort skarp och gillar inte frammande manniskor. Han gillar inte en del han kanner heller
Nar vi ar ute pa stan, i affarer och liknande och folk tar ogonkontakt med honom borjar han resa ragg ... om de kommer rakt mot honom eller bara ler sa morrar han ocksa.
Han gor inget annat. Inga utfall, skall, eller eskalerande av att jaga bort dem eller bita/nafsa. Han bara talar om att han inte alls gillar dem och anser att ogonkontakt ar en utmaning och att han ar redo att sta pa sig.
Sager jag "leave it" slapper han kontakten med dem, slutar morra och tittar upp pa mig och hoppas pa en leksak. Har han leksaken i munnen kan han ju inte konsentrera sig pa manniskor. Da sager han inte ens nagot om en hand kommer och ror vid honom, vartenda harstra pa hans kropp star rakt ut, men han varken sager eller gor nagot nar han haller sin mycket lilla bitleksak i munnen. Jag kallar den for Tate's napp och ger den till honom nar vi gar in i en affar eller ute pa stan om jag inte kan focusera pa honom.
Han ar i mangt och mycket en "pain in the rear" ... men sa oerhort ROLIG att vara med och jag skulle inte vilja andra honom alls. Med alla sina "idiosyncrasies" ar han min basta van, vapendragare, och comic relief
En del blir nästan tjuriga när inte mina vill hälsa på dem.
