Åkte in på bokat besök till spec.mvc i måndags förmiddag. Gjorde CTG och fick prata mer med läkare om igångsättning, risker och om jag ville sättas igång.
Pga mitt mående psykiskt med oron kände jag mig klar med graviditeten.
En ballong sattes och jag fick göra CTG igen och sen gå upp till antenatal-avdelningen i väntan på att det skulle dra igång. I samband med att jag gick dit åkte sambon och handlade och sen fick han äntligen komma in till mig.
Lite molvärk kom och gick och det var framförallt obehagligt och spände när jag satt upp.
Under dagen avtog smärtan och jag började känna hopplöshet, även om de sagt det kunde ta tid.
Tidigt tisdag morgon vid 5 kom ballongen ut när jag var på toa. Ny CTG och kontroll, öppen nästan 5 cm men tappen fortfarande lite bakåtriktad, dock mjuk och kortare.
Fick vänta på frukosten och efter den flyttades vi till förlossningen.
Vid 9 sattes skalpelektrod på bebis huvud och i samband med det togs det hål på hinnorna. Jag fick en sladdlös CTG-dosa på magen då de pga tidigare snitt ville ha ordentlig koll på hur min livmoder jobbade hela tiden.
Bebis blev riktigt arg över elektroden på huvudet och låg ganska länge över 200 i puls, innan hon sen successivt lugnade ner sig.
Vid 10.45 hade det inte hänt så mycket så värkstimulerande dropp kopplades. Först hände inte så mycket så bm höjde successivt och värkarna kändes mer och mer. Behövde lustgas, vilket hjälpte lite till en början men sen blev det värk på värk utan nån speciell vila emellan.
Droppet sänktes och bm kallade på narkosen för epidural.
Epiduralen sattes lätt trots värkar under tiden och samtidigt som den började verka kom effekten av det sänkta droppet också.
Så skönt få livet åter. Öppen 6-7 cm nu.
Skiftbyte hos personalen och jag satt på pilatesboll och guppade medan jag och sambon kollade Aristocats på datorn
.
Under tiden filmen var blev värkarna mer tryckande nedåt, fick verkligen andas genom dom men klarade mig utan lustgas än så länge. Droppet höjdes lite successivt igen hela tiden.
Filmen kunde jag dock inte koncentrera mig på länge och inte heller sambon, som fick stötta och massera axlar på mig istället.
Sen blev det väldigt outhärdligt igen och lustgasen kom fram.
Ny koll och hade här öppnat mig till 10 cm, dock med lite kant kvar.
Bm hjälpte till med att försöka få bort kanten och 19.45 började krystvärkarna.
Mycket svårare att krysta, att hitta rätt teknik, än jag trodde
. Blev lite nedstämd.
Plötsligt kom läkare in också, då bebis såg ut att må dåligt. Stor oro!
Laktat var dock helt normalt och bebis puls stabiliserades sen.
Sakta men säkert kom bebis ner i kanalen. Blev så trött av krystandet, tyckte inte det hände nåt men bm guidade och uppmuntrade.
Hade nu inte lustgasen längre, men kramade rätt bra om sambons hand i varje värk. De var korta och kom ofta.
Strax innan 21 blev det skiftbyte igen. Ny bm som var lite mer "rakt på" och trots att jag nu var helt slut så gick det inte hålla emot utan nu hade kroppen kommit på tekniken. Var en skum känsla att känna bebis komma neråt i kanalen.
Värkarna fortsatte komma tätt och 21.08, på en värk och med lite hjälp av bm så var lillasyster plötsligt ute. Tårarna bara forsade på mig, trodde inte det var sant.
Inom 10 min hade bm även masserat/dragit ut moderkakan, utan att jag behövde göra nåt. Kunde ligga där med bebis på bröstet bara.
Så sjukt overkligt att ha fött fram sitt barn, sån revansch mot sonens förlossning. Kände (och känner än) mig dock "skamlig" för att ha sagt att jag inte orkade mer mm, men bm sa det är vanligt att känna.
Sprack inget, lite små skrubbsår bara, så inget att sy. Däremot välde hemorrojderna ut under krystandet på slutet, så varit mer öm där än framåt nu efter.
Efter nån timme fick pappa bebis medan jag duschade och sen fick bebis mätas och vägas.
Vi fick fika och fick sen gå till BB. Kom dit vid 23.30. Sambon somnade som en stock men mina hormoner höll mig vaken.
38+2 kom bebis.
Trots all oro innan, trots smärta och trots att det ett tag kändes som det aldrig skulle gå så är jag så nöjd med förlossningen!
Jag är grym och vår dotter världens sötaste såklart
.
. Blev lite oro då allt gick ganska snabbt och sambon fick ringas in mitt i natten och jag fick akut röntga huvudet då de misstänkte hjärnblödning. Tack och lov var det inget. Förhöjt blodtryck fortfarande och ska följas upp på måndag. Hann tänka många tankar om att lilla E skulle förlora sin mamma, så känslomässigt är jag rätt tagen. 
Det tar nog lite tid att landa i beslutet helt och hållet.
. Nån som har något bra tips?
