Hon vill inte längre, ibland.

[plex]

Hej, jag är helt ny på forumet som jag hittade av en slump. Verkar vara en trevlig stämning med ärliga människor.

I försök om att hålla mig kort så började tanken om att ge upp förhållandet för ca 4-5. Vi har varit gifta i 10+ år med tre underbara barn 4-8år och lever till synes det perfekta familjelivet med hus, stabil ekonomi, bra sex osv. För en period sedan så nämner min fru att hon inte vill längre efter en diskussion om jag minns inte vad, hon svartnade i blicken, säger att hon inte orkar mer och packade väskan. ”Ni har det bättre utan mig”, jag blev kallsvettig och förstod ingenting och lyckades ändå få henne att vända sina tankar till att stanna. Jag blev såklart väldigt ledsen. dagarna gick och vi kom tillbaka till ett lugn som att inget hade hänt. Försök att få henne att förklara sig ledde ingenstans, idé om att hon skulle prata med någon annan avfärdades också och tillslut gav jag upp och försökte njuta av dagen. När liknande sak händer ett par månader senare, och sedan igen, så sätter det sina spår och framför allt rädsla. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har kommit till ett läge där jag är rädd att det ska smälla till, speciellt vid minsta bråk och tassar nästan på tårna ibland. Nästa gång är jag rädd att jag saknar orken att håll ihop oss. Jag vill inte ge upp allt vi har, jag älskar henne och tänker så mycket på barnen, och försöker ständigt påminna oss om hur bra vi har det och haft det. Men tanken om att ”ni har det bättre utan mig” börjar fastna. Det är såklart omöjligt att ge ett svar på jag ska göra då alla livsparametrar inte ryms i ett inlägg. Men eftersom jag inte har någon annan att fråga och kanske bara behövde skriva av mig så gör jag det här. Om någon har ett fantastiskt livstips blir jag väldigt glad.

Tack för du tog dig tid!

 

[Ramona]

Frågan är väl vilka känslor hon bär omkring på eftersom hon tycker att ni har det bättre utan henne? Vad svarar hon när du frågar varför tycker hon att ni har det bättre utan henne?

Tycker hon att hon förstör familjen och på något vis är värdelös? Varför tycker hon så?

 

[plex]

Frågan är väl vilka känslor hon bär omkring på eftersom hon tycker att ni har det bättre utan henne? Vad svarar hon när du frågar varför tycker hon att ni har det bättre utan henne?

Tycker hon att hon förstör familjen och på något vis är värdelös? Varför tycker hon så?

Hej Ramona, tack så mycket för ditt svar!

Hennes svar har varit varierande men något i stilen med en dålig mamma, till en dålig fru. Att hon har en dåligt självförtroende är vi nog båda medvetna om. Tänker såklart ständigt på hennes känslor också och tycker att jag är en uppmuntrande man som boostar och peppar henne i allt, men vid minsta kritik, som man måste få lämna, så får jag känslan, och framför allt rädslan att det ska spåra ur.
Är det verkligen så illa att självförtroendet kan ha raserat? är jag då den skyldiga?

 

[SaraXX]

Det låter i mina öron som dåligt mående, oavsett om det kommer att leda till separation eller inte. Men formuleringen signalerar depression/annan typ av psykisk ohälsa för mig.

 

[Sleepy]

lever till synes det perfekta familjelivet med hus, stabil ekonomi, bra sex osv.

Vilket inte säger något om er relation.

hon inte vill längre efter en diskussion om jag minns inte vad

Lyssna bättre innan hon lackar ur.

 

[plex]

Det låter i mina öron som dåligt mående, oavsett om det kommer att leda till separation eller inte. Men formuleringen signalerar depression/annan typ av psykisk ohälsa för mig.

Hur kan jag få henne söka hjälp om hon inte vill? Jag har inte klarat det och vet inte hur.

 

[plex]

Vilket inte säger något om er relation.

Såklart inte.. och den är ju inte helt heller.
Men vill bara måla upp förutsättningarna att vissa saker ändå finns där.

Lyssna bättre innan hon lackar ur.

Har du några tips när hon inte berättar så mycket?

 

[Blyger]

Frågan är väl vilka känslor hon bär omkring på eftersom hon tycker att ni har det bättre utan henne? Vad svarar hon när du frågar varför tycker hon att ni har det bättre utan henne?

Tycker hon att hon förstör familjen och på något vis är värdelös? Varför tycker hon så?

Det låter i mina öron som dåligt mående, oavsett om det kommer att leda till separation eller inte. Men formuleringen signalerar depression/annan typ av psykisk ohälsa för mig.

Min man landar också ibland i det, "ni har det bättre utan mig" och det är klockrent kopplat till att han mår dåligt.

 

[Amha]

Såklart inte.. och den är ju inte helt heller.
Men vill bara måla upp förutsättningarna att vissa saker ändå finns där.

Har du några tips när hon inte berättar så mycket?

Om hon inte berättar så mycket kanske du ska försöka ta reda på varför hon inte gör det. Om det är hennes sätt att hantera problem eller om hon upplever att du inte lyssnar eller något annat.

 

[Ramona]

Tänker såklart ständigt på hennes känslor också och tycker att jag är en uppmuntrande man som boostar och peppar henne i allt, men vid minsta kritik, som man måste få lämna, så får jag känslan, och framför allt rädslan att det ska spåra ur.

Måste man lämna kritik? Varför då?

Är det verkligen så illa att självförtroendet kan ha raserat? är jag då den skyldiga?

Det vet nog bara du och hon svaret på och det är er kommunikation som behöver styras upp för att det ska bli ordning på någonting. Man löser ingenting genom att ignorera bort problemet, man löser saker genom att lyfta, älta och analysera problemet. Prata med henne! Fråga henne vad du kan göra för att hon ska må bättre och ta till dig av vad som säger. Lyssna och förstå vad hon säger. Fråga henne vad hon tror behövs för att hon ska må bättre. Prata med henne.

 

[em-pirre]

Hej, jag är helt ny på forumet som jag hittade av en slump. Verkar vara en trevlig stämning med ärliga människor.

I försök om att hålla mig kort så började tanken om att ge upp förhållandet för ca 4-5. Vi har varit gifta i 10+ år med tre underbara barn 4-8år och lever till synes det perfekta familjelivet med hus, stabil ekonomi, bra sex osv. För en period sedan så nämner min fru att hon inte vill längre efter en diskussion om jag minns inte vad, hon svartnade i blicken, säger att hon inte orkar mer och packade väskan. ”Ni har det bättre utan mig”, jag blev kallsvettig och förstod ingenting och lyckades ändå få henne att vända sina tankar till att stanna. Jag blev såklart väldigt ledsen. dagarna gick och vi kom tillbaka till ett lugn som att inget hade hänt. Försök att få henne att förklara sig ledde ingenstans, idé om att hon skulle prata med någon annan avfärdades också och tillslut gav jag upp och försökte njuta av dagen. När liknande sak händer ett par månader senare, och sedan igen, så sätter det sina spår och framför allt rädsla. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har kommit till ett läge där jag är rädd att det ska smälla till, speciellt vid minsta bråk och tassar nästan på tårna ibland. Nästa gång är jag rädd att jag saknar orken att håll ihop oss. Jag vill inte ge upp allt vi har, jag älskar henne och tänker så mycket på barnen, och försöker ständigt påminna oss om hur bra vi har det och haft det. Men tanken om att ”ni har det bättre utan mig” börjar fastna. Det är såklart omöjligt att ge ett svar på jag ska göra då alla livsparametrar inte ryms i ett inlägg. Men eftersom jag inte har någon annan att fråga och kanske bara behövde skriva av mig så gör jag det här. Om någon har ett fantastiskt livstips blir jag väldigt glad.

Tack för du tog dig tid!

Vill hon skilja sig så ska hon få göra Det utan att bli övertalad av dig.

Hon kanske mår dåligt ja, men jag tycker att det är hennes eget ansvar att skaffa a hjälp för sitt mående.

 

[Lingon]

Vill hon skilja sig så ska hon få göra Det utan att bli övertalad av dig.

Hon kanske mår dåligt ja, men jag tycker att det är hennes eget ansvar att skaffa a hjälp för sitt mående.

Fast en förälder som vill lämna barnen för hon anser att de har det bättre utan henne mår nog inte så bra. Där är vsrmingsklockan för mig. Hade hon bara sagt att hon ville skiljas (och ha barnen varannan vecka) så hade jag känt som du. Men om den jag älskar hade velat lämna mig och vårt barn med motiveringen att vi har det bättre utan honom hade jag blivit rädd eftersom han måste må väldigt dåligt.

 

[plex]

Vill hon skilja sig så ska hon få göra Det utan att bli övertalad av dig.

Hon kanske mår dåligt ja, men jag tycker att det är hennes eget ansvar att skaffa a hjälp för sitt mående.

Hon vill ju lämna både barn, mig och allt, som sagt ibland. Någonstans tror jag inte det är vad hon verkligen vill för just nu har vi det hur bra som helst igen och sätter upp mål, men du har säkert rätt i att jag ska sluta försöka övertala henne nästa gång.

 

[plex]

Måste man lämna kritik? Varför då?

Kritik är kanske fel ord. Ett exempel är väll om man i barnuppfostran påmimmer om att man inte ska skrika till barnen utan kanske gå närmare och förklara problemet lugnt istället, upplevs nog som kritik av henne.

Det vet nog bara du och hon svaret på och det är er kommunikation som behöver styras upp för att det ska bli ordning på någonting. Man löser ingenting genom att ignorera bort problemet, man löser saker genom att lyfta, älta och analysera problemet. Prata med henne! Fråga henne vad du kan göra för att hon ska må bättre och ta till dig av vad som säger. Lyssna och förstå vad hon säger. Fråga henne vad hon tror behövs för att hon ska må bättre. Prata med henne.

Jag får som sagt dåligt med gehör och är så tacksam för all feedback här och ska se hur jag kan ta det vidare i någon kommunikation

 

[athena_arabians]

Hej, jag är helt ny på forumet som jag hittade av en slump. Verkar vara en trevlig stämning med ärliga människor.

I försök om att hålla mig kort så började tanken om att ge upp förhållandet för ca 4-5. Vi har varit gifta i 10+ år med tre underbara barn 4-8år och lever till synes det perfekta familjelivet med hus, stabil ekonomi, bra sex osv. För en period sedan så nämner min fru att hon inte vill längre efter en diskussion om jag minns inte vad, hon svartnade i blicken, säger att hon inte orkar mer och packade väskan. ”Ni har det bättre utan mig”, jag blev kallsvettig och förstod ingenting och lyckades ändå få henne att vända sina tankar till att stanna. Jag blev såklart väldigt ledsen. dagarna gick och vi kom tillbaka till ett lugn som att inget hade hänt. Försök att få henne att förklara sig ledde ingenstans, idé om att hon skulle prata med någon annan avfärdades också och tillslut gav jag upp och försökte njuta av dagen. När liknande sak händer ett par månader senare, och sedan igen, så sätter det sina spår och framför allt rädsla. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har kommit till ett läge där jag är rädd att det ska smälla till, speciellt vid minsta bråk och tassar nästan på tårna ibland. Nästa gång är jag rädd att jag saknar orken att håll ihop oss. Jag vill inte ge upp allt vi har, jag älskar henne och tänker så mycket på barnen, och försöker ständigt påminna oss om hur bra vi har det och haft det. Men tanken om att ”ni har det bättre utan mig” börjar fastna. Det är såklart omöjligt att ge ett svar på jag ska göra då alla livsparametrar inte ryms i ett inlägg. Men eftersom jag inte har någon annan att fråga och kanske bara behövde skriva av mig så gör jag det här. Om någon har ett fantastiskt livstips blir jag väldigt glad.

Tack för du tog dig tid!

Kritik är kanske fel ord. Ett exempel är väll om man i barnuppfostran påmimmer om att man inte ska skrika till barnen utan kanske gå närmare och förklara problemet lugnt istället, upplevs nog som kritik av henne.

Jag får som sagt dåligt med gehör och är så tacksam för all feedback här och ska se hur jag kan ta det vidare i någon kommunikation

Nu får du nog tyvärr höra något du inte vill höra men det jag ser när jag läser är en kvinna som inte blir lyssnad på och som nästan blir tillrättavisad som ett barn, eftersom du vet bättre. Hon ids inte kommunicera med dig längre för det är ingen idé.

Jag tror heller inte att du är en dålig eller elak man, bara väldigt omedveten om dina privilegier som vit (förmodar jag att du är eftersom demografin på Buke säger det) man. Det är inte alls ovanligt att trevliga män är totalt ovetande om vilket övertag de ofta har bara genom att vara född till sitt kön. Det som har betydelse är hur en väljer att hantera den informationen. Och jo, att vara man ger generellt ett övertag eftersom ni uppfostrats mer självklart att ta plats, att vara självsäkra osv. Återigen, det här är ingen anklagelse direkt gentemot dig utan fakta om hur det patriarkala samhället fungerar vilket givetvis inte är något individen orsakat eller kan råda bot på (men individen som sådan kan göra sitt för att få till en förändring).

Frågan är nu om du vill hjälpa din fru att må bättre eller om du vill se till att hon stannar? Det förstnämnda exkluderar inte det sistnämnda. Mitt förslag är att ni går i familjeterapi och får igång er kommunikation och tar det därifrån. Men jag tror inte det är något ni reder ut på egen hand tyvärr.

 

[Blyger]

Vill hon skilja sig så ska hon få göra Det utan att bli övertalad av dig.

Hon kanske mår dåligt ja, men jag tycker att det är hennes eget ansvar att skaffa a hjälp för sitt mående.

Fast en förälder som vill lämna barnen för hon anser att de har det bättre utan henne mår nog inte så bra. Där är vsrmingsklockan för mig. Hade hon bara sagt att hon ville skiljas (och ha barnen varannan vecka) så hade jag känt som du. Men om den jag älskar hade velat lämna mig och vårt barn med motiveringen att vi har det bättre utan honom hade jag blivit rädd eftersom han måste må väldigt dåligt.

I mitt fall innebär "ni har det bättre utan mig" inte att min man vill skiljas.
Jag håller med @Lingon att det är en varningsklocka.

 

[farin]

Kritik är kanske fel ord. Ett exempel är väll om man i barnuppfostran påmimmer om att man inte ska skrika till barnen utan kanske gå närmare och förklara problemet lugnt istället, upplevs nog som kritik av henne.

Jag får som sagt dåligt med gehör och är så tacksam för all feedback här och ska se hur jag kan ta det vidare i någon kommunikation

Dags att prova familjeterapeut? Berätta för henne att du är rädd att hon mår dåligt och att du vill kunna lyssna och stötta men inte vet hur du ska nå fram och att ni kan behöva hjälp. Det kan ju vara både ditt och hennes sätt att kommunicera som behöver utvecklas. Då är det inte heller hon som ska söka hjälp för sitt problem, ni söker hjälp tillsammans.

 

[Lingon]

Nu får du nog tyvärr höra något du inte vill höra men det jag ser när jag läser är en kvinna som inte blir lyssnad på och som nästan blir tillrättavisad som ett barn, eftersom du vet bättre. Hon ids inte kommunicera med dig längre för det är ingen idé.

Jag tror heller inte att du är en dålig eller elak man, bara väldigt omedveten om dina privilegier som vit (förmodar jag att du är eftersom demografin på Buke säger det) man. Det är inte alls ovanligt att trevliga män är totalt ovetande om vilket övertag de ofta har bara genom att vara född till sitt kön. Det som har betydelse är hur en väljer att hantera den informationen. Och jo, att vara man ger generellt ett övertag eftersom ni uppfostrats mer självklart att ta plats, att vara självsäkra osv. Återigen, det här är ingen anklagelse direkt gentemot dig utan fakta om hur det patriarkala samhället fungerar vilket givetvis inte är något individen orsakat eller kan råda bot på (men individen som sådan kan göra sitt för att få till en förändring).

Frågan är nu om du vill hjälpa din fru att må bättre eller om du vill se till att hon stannar? Det förstnämnda exkluderar inte det sistnämnda. Mitt förslag är att ni går i familjeterapi och får igång er kommunikation och tar det därifrån. Men jag tror inte det är något ni reder ut på egen hand tyvärr.

Jag skulle också rekommendera familjeterapi om hon går med på det. Men jag drar inte lika stora växlar om patriarkalt samhälle och manligt övertag i en relation som du gör. Däremot undrar jag om hon har en egen ekonomi som tillåter att hon lämnar om hon vill och om hon har en historia av dåligt mentalt mående t.ex. depressioner eller liknande.

 

[sjoberga]

Kritik är kanske fel ord. Ett exempel är väll om man i barnuppfostran påmimmer om att man inte ska skrika till barnen utan kanske gå närmare och förklara problemet lugnt istället, upplevs nog som kritik av henne.

Jag får som sagt dåligt med gehör och är så tacksam för all feedback här och ska se hur jag kan ta det vidare i någon kommunikation

Det är inte säkert att skrikandet kommer av att hon glömt vad som är bättre, och därför blir hjälpt av en påminnelse om det - det låter lite som man gör med små barn. Om ni är överens i grunden (alltså i normaltillståndet utanför situationerna) om att det är bättre tycker jag det lutar mer åt att du behöver hjälpa på andra sätt än att påminna om det ni redan är överens om.

 

[athena_arabians]

Jag skulle också rekommendera familjeterapi om hon går med på det. Men jag drar inte lika stora växlar om patriarkalt samhälle och manligt övertag i en relation som du gör. Däremot undrar jag om hon har en egen ekonomi som tillåter att hon lämnar om hon vill och om hon har en historia av dåligt mentalt mående t.ex. depressioner eller liknande.

Du tror inte det jag pekade på kan orsaka psykisk ohälsa? Jag har tyvärr sett exakt det i en relation nära mig (och mannen i fråga var verkligen inget monster, bara urdålig på att kommunicera och van att bestämma, eftersom det var det han var van vid från tidigare).

Jag anser absolut att kvinnan det gäller behöver få hjälp från vården för sitt psykiska mående. Men bevisligen kan hennes man inte få henne dit så det enda TS kan göra är att försöka få igång kommunikationen. Terapi på varsitt håll tror jag heller inte är en dum idé, som komplement till familjeterapin.