För mig är orden "ni har det bättre utan mig" ett rop på hjälp. Det har i min värld gått så enormt långt när de orden uttalas att det inte finns någon väg tillbaka utan enbart en väg ut. Dvs. fortsätter ni i samma spår så kommer det sluta med katastrof, ni eller rättare sagt du måste skifta fokus och se och höra henne på riktigt. Ni kan omöjligt fortsätta med det här ni lever i nu och tro att ni kan komma tillbaka dit ni en gång var när allt var bra utan ni måste hitta en väg ut ur det här. Framåt. Tillsammans eller var för sig.
Det är min erfarenhet att när en kvinna vill lämna har hon försökt kommunicera i månader och i många fall år att det inte känns bra. Hon har försökt förändra och förbättra men inte fått något gehör. Att hon inte vill prata nu stärker min erfarenhet, hon känner inte att det är någon idé.
När du säger till henne att hon inte ska skrika på barnet, varför gör du det? Tror du att hon har glömt att det är bättre att prata? Tror du att hon tycker att det är bättre att skrika? Eller kan det vara så att hon är så ledsen, arg, frustrerad och trött så in i märgen att det är vad som kommer ut? Nästa gång det händer, analysera situationen utifrån tanken att det är du som har gjort henne så arg men att hon inte kan lämna det hos dig eftersom du under lång tid har slagit ifrån dig och det istället drabbar ditt barn. Fundera sedan på hur den verbala käftsmäll du ger henne genom att mainsplaina henne med att hon inte ska skrika utan gå närmare och prata.... Fundera sedan på vad du hade sagt och gjort i den situationen.Troligtvis hade du också sagt "ni har det bättre utan mig".
Det finns ett talesätt som säger, du kan inte skälla på den som inte vet att du älskar hen. Ett annat säger, du måste säga minst tre positiva saker för att uppväga en negativ. Det här behöver du tänka på och du behöver verkligen fundera över din mainsplaining attityd då du ger henne dessa verbala käftsmällar.
Jag tror inte att du gör det här medvetet. De allra flesta som gör såhär är helt vanliga hyggliga svenssons. De skulle aldrig drömma om att skada den de lever med på något vis men ändå är det vad de gör eftersom de inte tänker efter utan fortsätter glida omkring i sin privilegierade bubbla och inte bryr sig tillräckligt för att bli medveten om att andras värld inte är likadan som deras egen.
Det här är orsaken till att så många män står som fågelholkar och gapar när deras partner lämnar dem. De fattar inget och vill börja prata vilket blir ännu ett övergrepp eftersom det då upplevs som att hon inte ens får lämna utan även där ska mannen komma och berätta för henne vad hon känner och bör göra.
Men, du börjar bli medveten nu! Cudos till dig! Mitt råd till dig är att säga ett uppriktigt och ärligt förlåt till din partner. Be om ursäkt för alla gånger du har mainsplainat henne. För alla verbala käftsmällar du har gett henne och för alla gånger du inte har brytt dig tillräckligt för att lyssna på vad hon faktiskt säger istället för det du tror hon säger.
Men gör det bara om du verkligen menar det och verkligen vill förändras. Lova inget du inte kan hålla. Självklart är vanor svåra att bryta men du måste själv bli så medveten att du inte faller tillbaka gång på gång och att du genast biter dig i tungan och säger förlåt när du är påväg att göra det igen. Sedan, om du har en enorm tur och ett stort jävlaranamma och verkligen kan förändras så hittar ni gemensamt vägen framåt.
Om hon vill ha hjälp utifrån så är det upp till henne att söka den. Du kan stötta och hjälpa och du kan beställa tid, följa med osv. om hon vill men säg för guds skull inte till henne att hon måste söka hjälp för att hon gör som hon gör för då är du där igen och berättar hur hon borde känna och göra och du berättar för henne att det är hon som är fel och det är det ju inte.
