Att vara både mer känslig eller mindre känslig än medel skulle jag säga faller inom normalspannet.
Människan som ras är ju inte fullt så svartvit och stöpt i damma form att det bara finns medel och sen diagnoser. Gråskalan täcker väldigt mycket normalt.
Precis.
Folk kallar sig HSP av betydligt fler skäl än att inte fått en diagnos. Skäl jag sett är svår barndom, utbrändhet etc där det är uppenbart var det kommer ifrån. För mig känns det som begreppet snarare bygger murar emellan än förklarar, varesig mottagaren är autist som känner att HSP får bättre bemötande som exempel i tråden eller den neurotypiska som inte blir ett dugg klokare. Det är jättebra att du känner att något hjälper dig, verkligen men det känns som något som mer stjälper i längden när folk mest blir förvirrade och inte vet hur det ska hanteras.
Precis.
Jag förstår behovet av samhörighet men tycker det är synd att det ska bygga på ett påhittat begrepp som grundar sig i att få andra grupper att framstå i negativ dager som @godisklubba så eminent förklarade.
Tycker också det är synd att vi inte bara kan uttrycka våra behov och respektera varandras. Jag är visserligen rätt öppen på jobbet men knappast att alla vet att jag har autism. Jag säger åt dem att vara tysta för jag kan inte tänka om de flamsar för högljutt i kontrollrummet när jag jobbar och då ska det självklart respekteras. Jag har aldrig nämnt min diagnos i de sammanhangen och det ska man ju inte behöva. Det kommer upp när man sitter och pratar i sådana fall för min del.
För min del hade jag känt mig mindre "udda" och jobbig om fler oavsett diagnos eller ej bara uttryckte sina behov och det lyssnades på. "Det är för kallt/varmt/högljutt/ljust/mörkt så jag har svårt att koncentrera mig, kan vi kanske xxx?" Istället för att alla bara verkar klara ALLT utan minsta energiförlust hade gjort att jag kände mig mindre kass.