Högkänslighet

[_Elly_]

Tack alla som skrivit mer kritiskt om HSP så jag slipper Jag får lite(läs mycket, i nivå med mitt trollhat) spunk på alla konton och sidor som spottar ur sig generella sanningar där alla kan känna igen sig plus alla som hävdar att de är HSP men inte har NPF pga "de kan se folk i ögonen"/" har empati" / annan förlegad stereotyp myt. NPF:are som säger ha HSP förvirrar mig enormt

Jag är inte emot att vissa är känsligare men då är det ju just det... Det måste vara helt ok att vara t.ex ljud eller ljuskänslig, att känna av mer än majoriteten. Pga NPF, tidigare sjukdomar, utbrändhet eller trauma är strunt samma om problemet skapar stora svårigheter i vardagen. Drag av något kan alla ha men det är naturliga variationer eller hur man nu ska uttrycka saken.

 

[Red_Chili]

Väldigt intressant tråd detta.
Jag minns en motsvarande tråd om just NPF och autism för ett par år sen där jag hävdade att många ligger nånstans på skalan där en kan ha vissa svårigheter men inte tillräckligt många för att få en diagnos men ändå påverkas. Jag minns hur mkt skit jag fick av vissa här då. Det var skrämmande.

Det är svårt med sånt här. Och det kan ju bli lite trubbigt när det är att "du måste leva upp till x antal av y antal kriterier" och så kanske det saknas ett enda för att få diagnos. Självklart kan livet bli jobbigt pga problemen då.

Jag tror att allting egentligen bottnar i okunskap? Det är vanligt att diskussionen går åt alla håll. "Nej nej, du har inte autism, du har inte tillräckliga problem" och det faktum att allt som blir autism är vanliga personlighetsdrag (eller hur man nu ska uttrycka det) gör att många inte söker hjälp eller inte får hjälp när de behöver. Och allmänhetens kantiga syn på vad det innebär att ha problem gör att samhället i stort blir så fruktansvärt oflexibelt att det ställer till med problem även för de som kanske inte har tillräckligt stora problem för diagnos, men som ändå har det jobbigt i livet.

För alltså, diagnos eller ej, vem mår egentligen som bäst av stora, öppna, bullriga kontorslandskap? Så strikta arbetstider att alla måste börja/sluta samtidigt, resa till jobben samtidigt så att det blir köer och tar onödigt lång tid osv? Så strikta arbetstider att det blir svårt att lösa situationen trevligt med att ta hand om barn och husdjur osv? Eller ha så kort lunch att man knappt hinner vara utomhus den korta tid det faktiskt är ljust ute under vintern? Och så måste man jobba heltid för att ha råd att överleva. När det kanske hade varit bättre för många att jobba mindre och leva enklare? Men då ska det vara heltidsnorm och det ska bli svårare och svårare att få jobb utanför storstäderna, så alla mer eller mindre tvingas in i bullrigt, dyrt och stressigt boende.

Självklart mår folk bra också. Men jag skulle vilja att det fanns fler möjligheter att anpassa livet. Att de som mår bäst av att jobba "konstiga tider" eller kanske 80% istället för heltid får möjlighet att göra det. Att den som behöver ett eget, lugnt arbetsrum på kontoret får det och att de som faktiskt blir som effektivast av att jobba hemifrån kan få göra det (på de arbetsplatser där det är fysiskt möjligt såklart).

Jag skulle också vilja se att fler praktiska yrken gick att få genom att lära sig yrket på plats, så att den som har svårt med skolmiljön eller massor av teoretiskt lärande ändå kunde få ett bra jobb. Och såklart vill jag se samma möjligheter till anpassad studiegång som anpassande kontorsjobb i den mån det är möjligt.
Men nä. Alla ska fungera på samma jäkla sätt. Ha samma dygnsrytm och bo allihop i samma stad (förutom några stackars bönder som ska slita på stora gårdar utan att egentligen få betalt för det, så att stadsborna kan få mat).

Det GÅR JU att få till. Men folk måste vilja och framförallt ha kunskap om vilka skillnader det ger. Jag är övertygad om att det skulle bli bättre för hela samhället om man gav lite mer möjlighet till olika livsstilar.

 

[MiniLi]

Så kan det kanske vara Jag kände att det inte riktigt var läge att fråga allt för ingående när vi diskuterade det hela. Inte heller vet jag exakt vad den personen pluggar till, jag fick bara veta just det att hen studerar och sedan ska jobba med just utredningar. Dyker det upp något bra tillfälle så ska jag nog fråga om det och försöka lära mig mer

Kan ju vara någon som läser till ngt och som vill jobba med utredningar, men finns som sagt ingen npf-utredningsutbildning

 

[cirkus]

Det är svårt med sånt här. Och det kan ju bli lite trubbigt när det är att "du måste leva upp till x antal av y antal kriterier" och så kanske det saknas ett enda för att få diagnos. Självklart kan livet bli jobbigt pga problemen då.

Jag tror att allting egentligen bottnar i okunskap? Det är vanligt att diskussionen går åt alla håll

Ja jag blev uppläxad så det står härliga till. Jag varken visste eller kunde något och hade bara fel och skulle i princip vara tyst. Då blev jag tyst. Inte för att jag inte kan eller vet något utan för att jag blev rätt illa åtgången här.
Den här diskussionen är betydligt mer nyanserad och det är ju trevligt.

 

[MiniLi]

Jag har lite problem med konceptet HSP. Framförallt eftersom det läggs fram som att man HAR något eller ÄR på ett visst sätt. Alla människor har ju olika temperament och personlighetsdrag, och det finns också ett fåtal diagnoser som anses vara biologiskt betingade (som tex autism/adhd). Men mycket av det som kallas HSP kan liksom vara precis vad som helst och ibland (sålänge det inte handlar om tex odiagnosticerad autism) så handlar det mer om färdighetsbrister och inlärda beteenden än något medfött som inte går att ändra. Framförallt de delar som handlar om tex emotionell känslighet.
Tittar man på självtest som finns på internet så är det ju flera frågor som är väldigt allmänna.

 

[_Elly_]

@cirkus Nu vet jag inte exakt vad som sas i den tråden men kan det varit en del av problemet att det tolkades som när personer utan NPF brukar säga att "alla har drag av"/ "jag har också problem med detta", som i ett förminskande av deras svårigheter?

 

[cirkus]

@cirkus Nu vet jag inte exakt vad som sas i den tråden men kan det varit en del av problemet att det tolkades som när personer utan NPF brukar säga att "alla har drag av"/ "jag har också problem med detta", som i ett förminskande av deras svårigheter? .

Det är säkert hur det jag skrev tolkades som var en del av problemet. Jag kan ju inte ta ansvar för hur folk tolkar saker. Jag blev tyst.

Den här tråden är väldigt annorlunda

 

[Dentaku]

Väldigt intressant tråd detta.
Jag minns en motsvarande tråd om just NPF och autism för ett par år sen där jag hävdade att många ligger nånstans på skalan där en kan ha vissa svårigheter men inte tillräckligt många för att få en diagnos men ändå påverkas. Jag minns hur mkt skit jag fick av vissa här då. Det var skrämmande.

Jag, som har autism och ADD, tycker att det här är jätteviktigt att ha i åtanke!
Det är inte så att något av diagnoskriterierna för NPF är så svart-vita att man antingen har problem eller inte. Man kan t ex vara känslig för intryck, ha ett tydligt specialintresse och tycka att socialt umgänge är rätt ointressant utan att det går utanför vad som kan klassas som en variation där ingen diagnos behövs. Det kan även vara så att problemen en person upplever kan förklaras på bättre sätt med en annan diagnos.

Ett krav för autismdiagnos är också att symtomen "orsakar kliniskt signifikant nedsättning av den nuvarande funktionsförmågan socialt, i arbete eller inom andra viktiga funktionsområden.". Jag misstänker alltså att rätt många som själva tror att de skulle få en diagnos om de utreddes förmodligen har fel. Det är lite som skillnaden mellan ett synfel och en synnedsättning. Det första kan man korrigera på egen hand, det andra är en funktionsnedsättning som kräver mycket större anpassning och stöd för att tillvaron ska flyta på.

 

[Dentaku]

Angående autism hos kvinnor/flickor:

I den diagnosmanual som används nu, DSM-5, anges tydligt att symtom senare i livet kan vara maskerade av inlärda strategier. Det är bra, med tanke på att det, såvitt jag vet, oftast är kvinnor som gör detta.

 

[Badger]

Jag borde inte gått in på det instagramkonto som heter orkidebarnsverige. Första inlägget jag läste gjorde mig rasande.

Kontoinnehavaren presenterar där en bild över hur man kan jobba mycket, alltid hjälpa andra, vara välvårdad, detaljorienterad, överprestera, le och skämta - och ändå må skit på insidan på alla möjliga sätt. Inget konstigt med det, så kan det tyvärr ofta vara.
Men på bilden kallas detta för "Högfungerande Depression". (Det är en benämning som ibland används för dystymi, men det är uppenbart av inlägget att det inte är det som avses.)

Och naturligtvis känner folk igen sig - för en stor del av alla människor har nog haft den här typen av perioder i livet. Men ska man hitta på ett namn för det kan man väl för i h-vete låta bli att blanda in "depression"? Är det inte jobbigt nog för alla som lider av en depression? Nu kan de få veta av leende, välvårdade personer som jobbar mycket och överpresterar att de vet PRECIS hur det känns, de är också deprimerade...och väldigt empatiska.

Sorry. Jag har VÄLDIGT svårt för den här typen av självdiagnostisering.

Nu är jag fånig för jag borde inte gått in på den här länken (och fått vibbar om a barn)

https://hsperson.com/test/highly-sensitive-child-test/

" learns better from a gentle correction than strong punishment."
"uses big words for his/her age."
osv

Det första är ju, vilket barn lär sig bättre från strong punishment? Inget barn lär sig bättre av aga, skrik, inlåsning eller skambänk än av hjälp att göra rätt.

Det andra blir ju att det väl helt beror på utgångspunkten om vad föräldrar tycker är "stora ord" för sin ålder. Finns ju mängder av föräldrar som tycker det är ovanligt istället för helt normalt att barnen i 6 årsåldern lär sig namn på dinosaurier

Resten av frågorna är liknande, att de inte sätter nivån på responsen. (eller klart det finns barn som tycker det är ok att ha sand i kläderna, men det kan inte vara en väldig minoritet barn som föredrar att inte ha sand i kläderna). Om inte nära alla barn ska få rätt på merparten av frågorna måste ju en skala till om vad den som frågar definierar som "strong punishment" "stora ord för sin ålder" och "clever sense of humor" (vilket barn har liksom inte det?) och "wants to change clothes if wet or sandy." "ställer många frågor" (det är liksom vad minst hälften av alla barn gör).

 

[godisklubba]

Var det inte det också att hon själv var det?

Det är inget jag hört något om, men med det sagt är det inte omöjligt att det är så. Jag vet bara att hennes två syskonbarn låg till grund för att hon myntade begreppet HSP och att det senare visade sig att båda två är autistiska.

Elaine Aron har även gått ut och sagt att hon själv inte håller sig uppdaterad på ny forskning om autism och att det inte är en av hennes specialiteter. Samtidigt fortsätter hon att hävda att HSP och autism är två vitt skilda saker och baserar hennes uttalanden på gammal forskning som inte stämmer överens med nuvarande kunskapsläge. Detta är ytterligare en anledning till att jag ser begreppet HSP som problematiskt.

Bland autister kallar man ibland HSP för "finrummets autism". Detta eftersom (näst intill) alla de drag som listas som tecken på HSP också är symptom på autism.

Sen förstår jag också att det är många som hamnar i gråzonen och har fler/många symptom på NPF men inte uppfyller alla kriterier för en diagnos. Men jag önskar väl att man kunde lösa det på ett sätt som inte skadar autister eller andra grupper i så fall.

 

[Thaliaste]

Det låter i tråden som att flera anser att högkänslighet inte finns, att det alltid skulle klassas som autism. I mina öron låter det konstigt, och lättvindigt att avfärda högkänslighet med hänvisning till konton på sociala medier som jagar följare = inkomster. Hur många olika konton/profiler/artiklar finns det inte som skriver allmängiltigt om något för att jaga klick och följare, det fenomenet säger ingenting om huruvida det egentligen finns någon substans eller inte.

Den där personen ni hänvisar till verkar inte så bra, men i allmänhet tycker jag inte alls att det är konstigt att man skulle kunna vara extra känslig för intryck men utan att ha så stor problematik att man får en autismdiagnos. Jag är ingen expert på något av det, men utifrån vad jag läst och lärt från vänner som har diagnoser så ser jag högkänslighet och autism som överlappande snarare än att det bara är det ena eller det andra som kan finnas.

Om det är något som gör att fler kan hitta ett språk för att förstå och förklara hur man själv fungerar, så tycker jag att det är bra. Men varken högkänslighet eller autism bör ju användas för att låsa in sig i ett hörn eller för ställa grupper av människor mot varandra.

 

[skiesabove]

Det låter i tråden som att flera anser att högkänslighet inte finns, att det alltid skulle klassas som autism. I mina öron låter det konstigt, och lättvindigt att avfärda högkänslighet med hänvisning till konton på sociala medier som jagar följare = inkomster. Hur många olika konton/profiler/artiklar finns det inte som skriver allmängiltigt om något för att jaga klick och följare, det fenomenet säger ingenting om huruvida det egentligen finns någon substans eller inte.

Den där personen ni hänvisar till verkar inte så bra, men i allmänhet tycker jag inte alls att det är konstigt att man skulle kunna vara extra känslig för intryck men utan att ha så stor problematik att man får en autismdiagnos. Jag är ingen expert på något av det, men utifrån vad jag läst och lärt från vänner som har diagnoser så ser jag högkänslighet och autism som överlappande snarare än att det bara är det ena eller det andra som kan finnas.

Om det är något som gör att fler kan hitta ett språk för att förstå och förklara hur man själv fungerar, så tycker jag att det är bra. Men varken högkänslighet eller autism bör ju användas för att låsa in sig i ett hörn eller för ställa grupper av människor mot varandra.

Autismspektrumet är stort, det är inte en sjukdom, inget man får eller kan bli frisk från utan något man är. Ett sätt ens nervsystem fungerar på, som skiljer sig från neuromajoriteten.

Som vårt samhälle är uppbyggt så måste man dock få en sjukdomsdiagnos för att kunna få stöd och hjälp, rätt till anpassningar i arbetslivet och så vidare. Det är fortfarande vanligare att pojkar/män och de med intellektuell funktionsnedsättning eller andra problem får autismdiagnos.

Att sluta kalla de, som faller utanför "sjukdomsramen" eller inte haft möjlighet till eller valt att skaffa en diagnos, för hittepåtermer som HSP, och börja våga äga autism som en identitet är ett sätt att avstigmatisera det. Spektrumet är stort, som sagt. Och kompensationsstrategierna hos autister är många, speciellt hos kvinnorna.

Det förekommer fortfarande många fördomar och det utövas fortfarande mycket otrevligheter (i vissa länder ren misshandel) mot autister.

Att de autister som har "mindre problem" kliver fram i ljuset kan jag bara se som något positivt, som kan minska på stigmat och förbättra hur alla på spektrumet behandlas.

Alltså, jag tycker det är betydligt bättre att säga "jag är lite på spektrumet" än "jag är HSP". Kalla äpplen för äpplen.

(Eller: "jag är intryckskänslig på grund av en olycka/hjärnskakning/etc")

 

[_Elly_]

Det låter i tråden som att flera anser att högkänslighet inte finns, att det alltid skulle klassas som autism. I mina öron låter det konstigt, och lättvindigt att avfärda högkänslighet med hänvisning till konton på sociala medier som jagar följare = inkomster. Hur många olika konton/profiler/artiklar finns det inte som skriver allmängiltigt om något för att jaga klick och följare, det fenomenet säger ingenting om huruvida det egentligen finns någon substans eller inte.

Den där personen ni hänvisar till verkar inte så bra, men i allmänhet tycker jag inte alls att det är konstigt att man skulle kunna vara extra känslig för intryck men utan att ha så stor problematik att man får en autismdiagnos. Jag är ingen expert på något av det, men utifrån vad jag läst och lärt från vänner som har diagnoser så ser jag högkänslighet och autism som överlappande snarare än att det bara är det ena eller det andra som kan finnas.

Om det är något som gör att fler kan hitta ett språk för att förstå och förklara hur man själv fungerar, så tycker jag att det är bra. Men varken högkänslighet eller autism bör ju användas för att låsa in sig i ett hörn eller för ställa grupper av människor mot varandra.

Har inte kollat kontot som tråden verkar baserat på mer än att jag tror mig snubblat över delningar nångång men ett stort problem verkar ligga hur personen som myntade HSP kom på det med stor fokus på syskonbarnens erfarenheter. Som sedan fått diagnosen autism. Att det inte finns någon direkt grund för att använda detta begrepp med det i åtanke. Att folk har känsligheter som inte är NPF är helt normalt men att använda ett begrepp som HSP tror jag inte är lösningen. Nu är det mest att folk hakar på ett trendigt begrepp som egentligen inte beskriver något, där vissa egentligen har NPF och tja... förvirrande för alla.
Blev lite förvirrad över din mening om överlappande?

 

[Thaliaste]

Autismspektrumet är stort, det är inte en sjukdom, inget man får eller kan bli frisk från utan något man är. Ett sätt ens nervsystem fungerar på, som skiljer sig från neuromajoriteten.

Som vårt samhälle är uppbyggt så måste man dock få en sjukdomsdiagnos för att kunna få stöd och hjälp, rätt till anpassningar i arbetslivet och så vidare. Det är fortfarande vanligare att pojkar/män och de med intellektuell funktionsnedsättning eller andra problem får autismdiagnos.

Att sluta kalla de, som faller utanför "sjukdomsramen" eller inte haft möjlighet till eller valt att skaffa en diagnos, för hittepåtermer som HSP, och börja våga äga autism som en identitet är ett sätt att avstigmatisera det. Spektrumet är stort, som sagt. Och kompensationsstrategierna hos autister är många, speciellt hos kvinnorna.

Det förekommer fortfarande många fördomar och det utövas fortfarande mycket otrevligheter (i vissa länder ren misshandel) mot autister.

Att de autister som har "mindre problem" kliver fram i ljuset kan jag bara se som något positivt, som kan minska på stigmat och förbättra hur alla på spektrumet behandlas.

Alltså, jag tycker det är betydligt bättre att säga "jag är lite på spektrumet" än "jag är HSP". Kalla äpplen för äpplen.

(Eller: "jag är intryckskänslig på grund av en olycka/hjärnskakning/etc")

Jag förespråkar också som du skriver, att man borde kunna få "vara lite på spektrumet". Men där åker man ofta på däng från andra som menar att man då trivialiserar begreppen, och att diagnoserna bör reserveras för dem med större problem av sina diagnoser. Så där tycker man uppenbarligen olika.

Och någon typ av nivå på problematik tycker jag nog ändå bör finnas för att det ska vara rimligt att prata i termer av att ha någon grad av diagnos. Jag tycker att det är bra att allt fler reflekterar över hur de fungerar, men när man väl benämner sin funktionalitet eller problematik så bör man tänka på att inte bidra till att devalvera orden. Jag tycker ju att det borde gå att kunna rymma hela spektrat, och ser det som positivt när språket växer. Det ger ett ökat utrymme för att alla ska få plats, så att olika grupper inte behöver konkurrera om utrymmet inom det vi har ord för. Jag tycker därför inte heller att det är ett problem när det uppstår icke-medicinska termer, så länge de inte används för att ersätta de medicinska. Jag ser dem istället som komplement, som kan vara användbara i en annan kontext.

Av vad jag har sett så tror jag även att det inte bara handlar om att "FÅR jag använda begrepp x eller inte, av hänsyn till dem som fått en diagnos efter utredning", utan att det också kan vara lättare att själv reflektera stegvis i en riktning, om man inte måste förhålla sig till en namngiven diagnos man kanske inte alls känner sig hemma i från dag 1. Jag tänker mig att man t ex kan börja med att känna igen sig i högkänsligheten, och sedan när man läser vidare så känner man igen sig även i fler saker.

Däremot är det inte bra om begreppet högkänslighet används för att ta avstånd från autism, som det verkar vara i vissa kretsar. Som sagt, jag ser det som positivt när det komplettar språket men inte om det används för att ställa grupper mot varandra.

 

[skiesabove]

Jag förespråkar också som du skriver, att man borde kunna få "vara lite på spektrumet". Men där åker man ofta på däng från andra som menar att man då trivialiserar begreppen, och att diagnoserna bör reserveras för dem med större problem av sina diagnoser. Så där tycker man uppenbarligen olika.

Och någon typ av nivå på problematik tycker jag nog ändå bör finnas för att det ska vara rimligt att prata i termer av att ha någon grad av diagnos. Jag tycker att det är bra att allt fler reflekterar över hur de fungerar, men när man väl benämner sin funktionalitet eller problematik så bör man tänka på att inte bidra till att devalvera orden. Jag tycker ju att det borde gå att kunna rymma hela spektrat, och ser det som positivt när språket växer. Det ger ett ökat utrymme för att alla ska få plats, så att olika grupper inte behöver konkurrera om utrymmet inom det vi har ord för. Jag tycker därför inte heller att det är ett problem när det uppstår icke-medicinska termer, så länge de inte används för att ersätta de medicinska. Jag ser dem istället som komplement, som kan vara användbara i en annan kontext.

Av vad jag har sett så tror jag även att det inte bara handlar om att "FÅR jag använda begrepp x eller inte, av hänsyn till dem som fått en diagnos efter utredning", utan att det också kan vara lättare att själv reflektera stegvis i en riktning, om man inte måste förhålla sig till en namngiven diagnos man kanske inte alls känner sig hemma i från dag 1. Jag tänker mig att man t ex kan börja med att känna igen sig i högkänsligheten, och sedan när man läser vidare så känner man igen sig även i fler saker.

Däremot är det inte bra om begreppet högkänslighet används för att ta avstånd från autism, som det verkar vara i vissa kretsar. Som sagt, jag ser det som positivt när det komplettar språket men inte om det används för att ställa grupper mot varandra.

"Självidentifierad" istället för "självdiagnostiserad" förespråkas av många inom neurodiversitetsrörelsen.

Om man inte tror att man är på spektrumet men vill säga att man är intryckskänslig, så tycker jag att man kan säga att man är intryckskänslig . Det finns ju rätt många skäl till att man kan vara det.

 

[Thaliaste]

Har inte kollat kontot som tråden verkar baserat på mer än att jag tror mig snubblat över delningar nångång men ett stort problem verkar ligga hur personen som myntade HSP kom på det med stor fokus på syskonbarnens erfarenheter. Som sedan fått diagnosen autism. Att det inte finns någon direkt grund för att använda detta begrepp med det i åtanke. Att folk har känsligheter som inte är NPF är helt normalt men att använda ett begrepp som HSP tror jag inte är lösningen. Nu är det mest att folk hakar på ett trendigt begrepp som egentligen inte beskriver något, där vissa egentligen har NPF och tja... förvirrande för alla.
Blev lite förvirrad över din mening om överlappande?

Jag har ju inte följt den där personen alls, utan bara läst här och där på andra ställen (enstaka personer men också någon artikel i typ Aftonbladet). Är det så att begreppet är så förknippat med hennes version av det, och att det används för att ifrågasätta autism, så kanske det är så att man helt enkelt måste överge det för att det inte går att rädda. Men jag tycker själva begreppet i sig egentligen är bra, och har inget annat begrepp som jag direkt kommer på att använda istället. Vad tycker du att man bör använda istället för högkänslig?

Med överlappande menar jag att en person kan vara högkänslig OCH ha jobbigt med det sociala eller med förändringar t ex, och få en autismdiagnos. Och en annan person är bara högkänslig men har inga problem alls med att bli förstådd eller med förändringar (eller andra klassiska saker, detta var bara exempel). Båda har högkänsligheten, men båda får inte en autismdiagnos. Dvs kännetecknen för högkänslighet överlappar med kännetecken för autism, men man kan inte sätta ett likhetstecken mellan begreppen.

 

[Thaliaste]

"Självidentifierad" istället för "självdiagnostiserad" förespråkas av många inom neurodiversitetsrörelsen.

Om man inte tror att man är på spektrumet men vill säga att man är intryckskänslig, så tycker jag att man kan säga att man är intryckskänslig . Det finns ju rätt många skäl till att man kan vara det.

Jag tycker också att man bör kunna få identifiera sig själv efter reflektion, men det är många som ser rött över sånt också. Inte minst här på Buke. Och neurodiversitetsrörelsen är ju stor och bred så det är inte konstigt om det finns olika tyckanden även inom den.

Intryckskänslig är i min mun lite otympligt, och låter lite mer fokuserat på specifika intryck. Men det kanske är en vanesak, om det blir etablerat så kommer det säkert att funka.

 

[_Elly_]

Jag har ju inte följt den där personen alls, utan bara läst här och där på andra ställen (enstaka personer men också någon artikel i typ Aftonbladet). Är det så att begreppet är så förknippat med hennes version av det, och att det används för att ifrågasätta autism, så kanske det är så att man helt enkelt måste överge det för att det inte går att rädda. Men jag tycker själva begreppet i sig egentligen är bra, och har inget annat begrepp som jag direkt kommer på att använda istället. Vad tycker du att man bör använda istället för högkänslig?

Med överlappande menar jag att en person kan vara högkänslig OCH ha jobbigt med det sociala eller med förändringar t ex, och få en autismdiagnos. Och en annan person är bara högkänslig men har inga problem alls med att bli förstådd eller med förändringar (eller andra klassiska saker, detta var bara exempel). Båda har högkänsligheten, men båda får inte en autismdiagnos. Dvs kännetecknen för högkänslighet överlappar med kännetecken för autism, men man kan inte sätta ett likhetstecken mellan begreppen.

Tja, då hon myntat det måste hon kunna stå bakom och förklara vilket verkar knepigt om det fortfarande inte skiljer sig från autism Ska ta mig en funderare på vad som kan passa men kommer nog sluta som nu i att folk får nämna sina svårigheter. Ber någon mig stänga av radion för att de har varit utbrända, har hörselproblem, migrän, eller bara att de säger sig vara medfött ljudkänsliga stänger jag av. Samma med ej orsak. Skulle någon komma med HSP skulle jag väl sänka men samtidigt undra "vad i h-vete..."

Ok, jag är nog alltid trött så du får ursäkta men... En person med autism har autism, aldrig HSP där allt ingår i en NPF. Visst att den nuvarande förvirrande definitionen av HSP rör ihop båda så att det hela blir totalfel men normala variationer i en befolkning bör nog inte vara en begrepp såsom vissa verkar anamma HSP.

 

[Dentaku]

Det låter i tråden som att flera anser att högkänslighet inte finns, att det alltid skulle klassas som autism. I mina öron låter det konstigt, och lättvindigt att avfärda högkänslighet med hänvisning till konton på sociala medier som jagar följare = inkomster. Hur många olika konton/profiler/artiklar finns det inte som skriver allmängiltigt om något för att jaga klick och följare, det fenomenet säger ingenting om huruvida det egentligen finns någon substans eller inte.

Den där personen ni hänvisar till verkar inte så bra, men i allmänhet tycker jag inte alls att det är konstigt att man skulle kunna vara extra känslig för intryck men utan att ha så stor problematik att man får en autismdiagnos. Jag är ingen expert på något av det, men utifrån vad jag läst och lärt från vänner som har diagnoser så ser jag högkänslighet och autism som överlappande snarare än att det bara är det ena eller det andra som kan finnas.

Om det är något som gör att fler kan hitta ett språk för att förstå och förklara hur man själv fungerar, så tycker jag att det är bra. Men varken högkänslighet eller autism bör ju användas för att låsa in sig i ett hörn eller för ställa grupper av människor mot varandra.

Jag tycker att ett stort problem på många ställen där man kan läsa om HSP(alltså inte bara instagramkontot jag nämnde) är att man generellt i ena stunden målar upp HSP som något så väldigt speciellt och som gör att man har ett gäng listade egenskaper. I nästa sekund försvarar man sig mot kritik, som t ex brist på relevant forskning för allt som påstås och varför HSP överlappar med autism så mycket, med att HSP inte är en diagnos utan en personlighetstyp som ca 20% av befolkningen har.

Att en så stor andel av befolkningen skulle kunna vara känsligare för sinnesintryck än övriga har jag inga problem alls att tro. Att denna femtedel av alla människor också skulle andra gemensamma drag i stil med kreativitet, rikt inre liv, vara bra ledare... det är där man tappar mig helt.
Eftersom det gäller så många människor har jag också svårt att förstå varför fokus verkar ligga så mycket på identitet och inte på att samhället(t ex arbetsplatser och skola) ska vara utformade så att alla högkänsliga individer ska fungera bra där. Men det är mer en egen reflektion.