Kruxet är: många med autism är extremt empatiska. Många har jättelätt att förstå andra, jättelätt att ta in hur andra fungerar och varför osv (inte minst för att man tar in alla intryck från allt hela tiden). Däremot är det kanske inte alltid lätt att göra sig förstådd till 100% och man kanske inte alltid känner att man passar in.
Som exempel hade jag otroligt svårt att få vänner i skolan. Jag passade inte in där. Jag tyckte inte att lekarna de andra barnen lekte var roliga. Istället satt jag och pysslade med kreativa saker, eller diskuterade saker med vuxna. Jag hade inga som helst problem att förstå att klasskamraterna tyckte att vissa lekar var roliga, men det var helt omöjligt för mig själv att tycka om samma lekar. Och på grund av att jag är så känslig för just intryck från alla håll osv så blev det också så att andra totalt sett såg mig som "lite konstig" och inte ville umgås med mig.
Däremot, när jag kom till stallet och kunde diskutera hästar med alla i min närhet, då kunde jag vara hur social som helst! När jag senare hamnade att hålla på med hundar var det samma sak där. Och på samtliga arbetsplatser jag varit på, så har jag blivit sedd som "den sociala" som är "såå duktig på att lära ut, så duktig på att verkligen se folk och vara social". Enkelt. Där är jag trygg, kan prata om sådant jag har koll på osv. Idag jobbar jag i en djuraffär och får ständigt höra från såväl kunder som chefer m.m. att jag är en extremt bra säljare och extremt duktig med kunder. För där, där tar min adhd över istället.
Och allt det är också anledningen till att jag fick diagnos så sent. Jag har alltid setts som väldigt socialt kompetent. Allt i mitt huvud går snabbt som sjutton. Jag KAN idag bete mig så att jag framstår som socialt kompetent i de allra flesta sociala situationer. Framstår väl mest som "lite mycket" ibland. Min autism och min adhd samarbetar väldigt fint där kan man väl säga. Men. Jag blir otroligt trött av det och är det fler än en person jag pratar med så måste jag verkligen anstränga mig för att fortsätta vara socialt kompetent.
Det var också väldigt intressant när jag gjorde utredningen. För på många punkter så blev det att när man beskrev hur någon med autism fungerar, då passade det inte in alls på mig! Däremot, när man läste hur någon med adhd fungerar i samma situation, då passade det utmärkt. Och tvärt om.
Men jag kan också säga att samtliga online-tester jag gjort (och det är ett gäng nu) aldrig har sagt "Det verkar som att du har autism". Det blir som mest "Det finns en möjlighet, så om du upplever problem kan du höra av dig till någon som gör en utredning", typ. Hos psykologen, där blev det ingen tvekan om att jag skulle få diagnos.
Oh, och också: när jag läser från neurotypiska om hur "folk med autism" är så låter det inte heller som mig. Däremot när jag läser om hur andra med autism upplever saker, då känner jag igen det. Tex ska personer med autism tydligen bli arga när rutiner eller planer ändras. Jag blir inte arg. Aldrig. Däremot kan jag bli stressad, orolig, besviken och andra negativa känslor. För någon neurotypisk kan jag säkert uppfattas som arg. Men jag blir inte arg. Så när då personer med autism beskrivs som arga i sådana situationer, då känner jag inte igen mig. Alls. Och det är bara ett exempel av många.
