Högkänslighet

[skiesabove]

Den här var bra om "autism-ökningen" (varför fler får diagnos eller identifierar som autist nuförtiden)

https://www.instagram.com/p/CttfZwWM0x-/?igshid=MzRlODBiNWFlZA==

 

[skiesabove]

Och här är originalposten som kajjan delade:

https://www.instagram.com/p/CtZlSnzs0AC/?igshid=MzRlODBiNWFlZA==

 

[godisklubba]

Jag tycker det är lite intressant med det här kring "högkänslighet", för mycket(!) av det som räknas upp som symptom på det, är också klassiska symptom på autism.

Jag skulle tveklöst kunna säga att jag är högkänslig, allt jag läst hittills om det stämmer bra. Jag har pga alla problem det medför fått en autismdiagnos (och adhd-diagnos). Jag fick dock mina diagnoser i vuxen ålder. Som yngre har jag bara fått höra att jag överdriver, är fånig, är lat (när jag blir slutkörd av alla intryck) osv.

Så: Vad är det egentligen som skiljer autism och att vara "bara" högkänslig?

Tack! Precis vad jag tänkte säga!

Sen kan det ju också vara värt att påpeka att Elaine Aron (hon som myntade begreppet högkänslig/HSP) grundade detta på hennes två syskonbarn. Som båda två visade sig vara autistiska.

 

[Squie]

Tack! Precis vad jag tänkte säga!

Sen kan det ju också vara värt att påpeka att Elaine Aron (hon som myntade begreppet högkänslig/HSP) grundade detta på hennes två syskonbarn. Som båda två visade sig vara autistiska.

Var det inte det också att hon själv var det?

 

[Tervaleijona]

Vilka här tror eller vet att ni är högkänsliga?
- Jag är rätt så säker.

Vad är det jobbigaste med det?
- Att få folk att förstå att det är därför jag inte gillar barn.

Finns det fördelar tycker ni.
- Jag kräver ganska lite, mätt i spektakulära grejer, för att känna mig tillfredställd. Men annars upplever jag mest nackdelar.

 

[Dentaku]

Jag borde inte gått in på det instagramkonto som heter orkidebarnsverige. Första inlägget jag läste gjorde mig rasande.

Kontoinnehavaren presenterar där en bild över hur man kan jobba mycket, alltid hjälpa andra, vara välvårdad, detaljorienterad, överprestera, le och skämta - och ändå må skit på insidan på alla möjliga sätt. Inget konstigt med det, så kan det tyvärr ofta vara.
Men på bilden kallas detta för "Högfungerande Depression". (Det är en benämning som ibland används för dystymi, men det är uppenbart av inlägget att det inte är det som avses.)

Och naturligtvis känner folk igen sig - för en stor del av alla människor har nog haft den här typen av perioder i livet. Men ska man hitta på ett namn för det kan man väl för i h-vete låta bli att blanda in "depression"? Är det inte jobbigt nog för alla som lider av en depression? Nu kan de få veta av leende, välvårdade personer som jobbar mycket och överpresterar att de vet PRECIS hur det känns, de är också deprimerade...och väldigt empatiska.

Sorry. Jag har VÄLDIGT svårt för den här typen av självdiagnostisering.

 

[MCP]

Jag borde inte gått in på det instagramkonto som heter orkidebarnsverige. Första inlägget jag läste gjorde mig rasande.

Kontoinnehavaren presenterar där en bild över hur man kan jobba mycket, alltid hjälpa andra, vara välvårdad, detaljorienterad, överprestera, le och skämta - och ändå må skit på insidan på alla möjliga sätt. Inget konstigt med det, så kan det tyvärr ofta vara.
Men på bilden kallas detta för "Högfungerande Depression". (Det är en benämning som ibland används för dystymi, men det är uppenbart av inlägget att det inte är det som avses.)

Och naturligtvis känner folk igen sig - för en stor del av alla människor har nog haft den här typen av perioder i livet. Men ska man hitta på ett namn för det kan man väl för i h-vete låta bli att blanda in "depression"? Är det inte jobbigt nog för alla som lider av en depression? Nu kan de få veta av leende, välvårdade personer som jobbar mycket och överpresterar att de vet PRECIS hur det känns, de är också deprimerade...och väldigt empatiska.

Sorry. Jag har VÄLDIGT svårt för den här typen av självdiagnostisering.

Lite nu som då så är det någon bekant som delar inlägg från det där kontot, och jag har länge stört mig lite på att det ofta är så generella saker som listas så att nästan alla kan känna igen sig i det. Som horoskop.

•börjar du alltid med högerben när du tar på dig byxorna?
•sätter du alltid mjölk i kaffet istället för tvärtom?
•känner du dig ofta trött efter en lång dag på jobbet?
•längtar du till helgen redan på måndag?
•hatar du kallprat?
•ogillar du att ringa samtal?

-då kan du vara högkänslig/ambidextriös/ambivert/whatever...
(Jag raljerar ju nu självklart inte över folk som på ett eller annat sätt känner att de inte passar in i "mallen", däremot över "livsvisdomskonton", för många av dem har en tendens att i jakten på att alltid producera innehåll bli lite för generella i sina visdomar när det mesta redan blivit sagt.)

 

[MissFideli]

Jag kallar mig själv högkänslig, men ihop med min ångestdiagnos och dålig självkänsla, så blir det oftast pannkaka i huvudet på mig. Fick en autismdiagnos som vuxen, vilket säkert kan ha ett samband.

Att vara busschaufför och vara ljud- och doftkänslig är inte helt lätt alla dagar

 

[Dentaku]

Lite nu som då så är det någon bekant som delar inlägg från det där kontot, och jag har länge stört mig lite på att det ofta är så generella saker som listas så att nästan alla kan känna igen sig i det. Som horoskop.

•börjar du alltid med högerben när du tar på dig byxorna?
•sätter du alltid mjölk i kaffet istället för tvärtom?
•känner du dig ofta trött efter en lång dag på jobbet?
•längtar du till helgen redan på måndag?
•hatar du kallprat?
•ogillar du att ringa samtal?

-då kan du vara högkänslig/ambidextriös/ambivert/whatever...
(Jag raljerar ju nu självklart inte över folk som på ett eller annat sätt känner att de inte passar in i "mallen", däremot över "livsvisdomskonton", för många av dem har en tendens att i jakten på att alltid producera innehåll bli lite för generella i sina visdomar när det mesta redan blivit sagt.)

Ja, och det är ju inte så konstigt att inläggen "Känner du igen dig i detta?" är så extremt allmängiltiga och HSP beskrivs med så positiva karaktärsdrag.
Personen som driver kontot tjänar pengar på internetkurser och föreläsningar och har skrivit en bok. Personer som identifierar sig själva eller anhöriga som HSP är en inkomst.

 

[Seaside]

Själva diagnoserna i sig har inte hjälpt, men det var för att jag redan innan första psykologkontakten var helt säker på vilka diagnoser jag skulle få. Redan då läste jag på, framförallt om hur andra med samma diagnoser upplevde livet, för att få tips och tricks kring vad man kan göra själv för att underlätta.

Sedan har jag väl någonstans också hamnat att mer acceptera att det är såhär jag är, vilket gjort att jag inte längre försöker pressa mig till att vara "vanlig". När jag nu gör medvetna anpassningar så mår jag också bättre och då blir allt lättare. Jag har också fått lite lättare att faktiskt sätta ord på hur jag fungerar, på ett sätt som gör det lättare för neurotypiska att förstå vad som händer i min hjärna. För tidigare har jag själv haft full koll på hur jag reagerar och fungerar, men det har bara varit mina vänner (i princip samtliga har NPF-diagnos) som kunnat förstå mig. Neurotypiska på tex arbetsplatser har tyckt att jag bara "är mycket" eller överdriver eller liknande. Det blir skillnad om jag säger "jag är väldigt ljudkänslig" och om jag säger "Jag har autism, vilket gör mig extremt ljudkänslig och jag behöver det här och det här för att kunna prestera bra".

Att jag alls såg till att få utredning berodde på flera saker. Tex var jag trött på att, mellan varven klara mig utmärkt, men också ständigt köra på tills jag kraschade och tappade kontrollen över livet. Jag blev till sist rädd för hur det skulle bli om jag kraschade igen. Jag vågade delvis pga det inte heller ha speciellt många nära vänner, för jag visste att de skulle tycka att jag var jobbig. För när jag inte mår bra, då är jag hemskt jobbig. Även det har blivit lättare att hantera när jag nu lärt mig hur jag ska uttrycka det så att andra kan förstå. Sedan var min partner väldigt på mig om att det var dags att ordna en utredning. Han har också diagnoser och såg ju på mig hur jag mådde och förstod att det skulle bli bättre om jag kunde få hjälp.

Det här med hjälp har sedan varit lite.. blandat. Personen som gjorde utredningen ansåg att jag hade större problem av min autism än min adhd. Alltså skickades jag till habiliteringscenter för autism, även om jag också fick utskrivet medicin för adhd.

Min medicin är fantastisk. Jag var mycket(!) skeptisk i början och gjorde dessutom misstaget att läsa bipacksedeln om alla biverkningar (att läsa "Plötslig död" gjorde mig inte så pepp, även om det var sällsynt...). Läkaren som skrev ut medicinen var inte heller speciellt bra. Det tog mig bara någon enstaka minut att prata igenom allt och få medicinen, men jag förstod knappt vad han sa, fick inget nedskrivet och glömde allt. När jag väl började med medicinen upptäckte jag att jag inte längre blev sur när folk betedde sig illa. Visst var det irriterande, men jag kunde släppa det och jobba runt det istället för att det skulle påverka hela min dag. Jag slutade bli arg på hela universum så fort jag blev hungrig. Jag har fått lättare att komma ihåg var jag lägger mobilen, nycklarna och allt annat som jag normalt sett tappar bort femtusen gånger per dag. Jag har fått lättare att faktiskt ta itu med sådant som behöver göras och blir på så sätt ännu mer effektiv. Eftersom jag går på lägsta möjliga dos ("barn-nivå" som läkaren uttryckte det) så har jag inte heller märkt av några negativa biverkningar. Däremot blir jag ett vrak om jag inte tar medicinen en dag. Tar man medicinen för sent på dagen blir det svårt att sova på kvällen. Och justja, jag har börjat sova hela nätter nu också istället för att vakna flera gånger varje natt!

Men så var det habiliteringen. Jag förstår att det saknas resurser, men det är fruktansvärt oflexibelt och för någon med oregelbundna arbetstider blir det bökigt. Jag har erbjudits kurser i "vad det innebär att ha autism" typ, och det lilla jag varit med om har allt känts helt irrelevant. Jag har på tok för mycket adhd för det autism-upplägget och det som ändå berör autism har jag redan koll på. Pga det har jag börjat fundera på att försöka få det ändrat.
Sedan har jag också blivit beviljad en boendestödjare. Vi har hittills bara haft ett möte. Eftersom jag inte vill ha in främlingar i mitt hem träffades vi ute på neutral plats och bara pratade om upplägget och lärde känna varandra lite. Hon verkar vara hur bra som helst, och ser MIG och inte "här är du med autism nu ska vi göra på det här bestämda sättet". Hon kommer hjälpa mig att strukturera upp saker, och se till att hjälpa mig med hur jag kommer igång med saker hemma. Tex är jag jätteduktig på att boka tid i tvättstugan och få mina kläder tvättade, men nog sjutton blir de alltid liggande i tvättkorgen tills det är dags att tvätta nästa gång... Och jag är dålig på att gå igenom post i tid, dålig på att hålla ordning på allt i köket och en hel del annat. Allt sådant kan hon hjälpa mig med, så att allting i hemmet tar mindre energi och så att jag då kan få mer energi att lägga på att faktiskt leva, inte bara hålla mig vid liv. Jag ska också få tandvårdsbidrag eller vad det nu var, något som gör det billigare för mig att gå till tandläkaren, och boendestödjaren kommer även följa med mig dit och hade tips på bra tandläkare att gå till för den som är rädd. Öht se till att jag faktiskt söker vård när det behövs, något jag ogärna gör eftersom det är läskigt.

Vad jag får för hjälp kommer garanterat ändras framöver också, i takt med att mitt liv förändras. Nu har jag vissa områden där det behövs mycket hjälp för att komma igång och få till en bra grund, men när det sedan fungerar så kommer det, pga mina diagnoser, garanterat dyka upp annat.
Det är skitjobbigt(!) att acceptera och ta emot all hjälp som finns. Men jag insåg det att jag kan inte ta mig igenom en utredning och sedan inte göra något med det efteråt. Och det ÄR jobbigt att gå hela livet och tänka att man har så mycket man vill göra och så mycket kapacitet som aldrig tas tillvara på, bara för att det tar så mycket energi att hålla ordning på vardagen. Nu, när jag efter mycket om och men börjat acceptera läget och acceptera hjälp, så känns det som att jag faktiskt kommer kunna få det riktigt bra i framtiden. Tidigare har jag bara haft fokus på vad som krävs för att överleva.

Och justja, mina vänner är också otroligt imponerade över hur jag är nu med medicin. "Du har blivit så trevlig!" säger de () , och imponeras av hur jag orkar sätta mig ner och lära mig jobbiga nya saker istället för att tappa tålamodet och skjuta upp det till senare. Detta även från vänner som inte visste att jag börjat med medicin. De undrade om något ändrats för de kände inte igen mig, just för att jag var så mycket bättre och trevligare än vad jag tydligen brukar vara. Både kul och hemskt på samma gång...

Tack för ditt svar, uppskattar verkligen att du tar dig tid att berätta!

Jag börjar omvärdera om jag kanske ska be om en utredning ändå. Jag ska nog ta upp det med min psykolog nästa vecka. Tack igen!

 

[Red_Chili]

Tack för ditt svar, uppskattar verkligen att du tar dig tid att berätta!

Jag börjar omvärdera om jag kanske ska be om en utredning ändå. Jag ska nog ta upp det med min psykolog nästa vecka. Tack igen!

Om det är något mer du funderar på eller så, som du tror att jag kan svara på så är det bara att skicka PM. Jag hjälper gärna med det jag kan

 

[MCP]

Ja, och det är ju inte så konstigt att inläggen "Känner du igen dig i detta?" är så extremt allmängiltiga och HSP beskrivs med så positiva karaktärsdrag.
Personen som driver kontot tjänar pengar på internetkurser och föreläsningar och har skrivit en bok. Personer som identifierar sig själva eller anhöriga som HSP är en inkomst.

Precis. Kollade på kontot nu igen, och det fanns ett ganska nytt "känner du igen dig"-inlägg som handlade om ambivert högkänslig, men det som var listat där var såpass allmängiltiga saker, så jag tror att det flesta som inte ligger i någon av ändarna på introver/extrovert skalan någongång har känt sådär, utan att för den skull nödvändigtvis behöva vara högkänsliga.

 

[Red_Chili]

Och här är originalposten som kajjan delade:

https://www.instagram.com/p/CtZlSnzs0AC/?igshid=MzRlODBiNWFlZA==

Visa bifogad fil 125775

Det är lite intressant det där..
En i min bekantskapskrets ser sig själv som högkänslig. När personen beskriver sina vardagsproblem osv för mig så låter det i mina öron tveklöst som autism. Personen har en vän som pluggar för att sedan hålla på och göra just NPF-utredningar osv och pratade därför med den vännen. Vännen sa ungefär "Nä vet du, jag känner dig och du har INGA tecken på autism!". Vännen tog det ändå med någon psykolog/vårdcentral och fick höra samma sak där "Nejmen DU kan ju inte ha autism" men de skulle ändå skicka vidare min bekanting med någon remiss.

Och jag förstår inte. Personen är extremt känslig för hur andra är, försöker ständigt anpassa sig men har svårt att många gånger göra sig förstådd eller få fram vad som egentligen är menat att sägas. Behöver ett färdigplanerat "manus" för att klara av att hantera alla lite jobbigare situationer (tex prata om något problem med partnern), är jättekänslig för alla typer av sinnesintryck, blir snabbt trött osv osv. HUR kan någon som jobbar inom vården säga att det inte finns några tecken alls på autism? Samtidigt som personen säger att alla tecken på "högkänslighet" passar perfekt?

 

[Tassa]

Intressant tråd. Jag är åt det högkänsligsa hållet och upplever att det blev starkare efter min utmattning. Men jag antar att det beror på att jag har en variant av hjärntrötthet och varierande grad av energi. Så jag tänker som fler av er är inne på att högkänslighet många gånger förmodligen beror på något annat bakomliggande.

Sen funderar jag på det här med autism som många skrivit om. Jag har en kollega som tror att hon har det och är under utredning för det. Men hon säger själv att hon inte känner direkt empati med folk, hon har svårt att läsa mellan raderna och kan inte känna av stämningen på jobbet tex. Det låter lite tvärtom mot vad ni skriver om autism här?

 

[Blyger]

Jag har också sagt/tänkt/känt att jag är högkänslig men tror inte jag har några autistiska drag. Men känner in rum och folk mycket, framför allt om jag är i lite obalans kan det blir helt överväldigande.

 

[the_connemara]

Intressant tråd. Jag är åt det högkänsligsa hållet och upplever att det blev starkare efter min utmattning. Men jag antar att det beror på att jag har en variant av hjärntrötthet och varierande grad av energi. Så jag tänker som fler av er är inne på att högkänslighet många gånger förmodligen beror på något annat bakomliggande.

Sen funderar jag på det här med autism som många skrivit om. Jag har en kollega som tror att hon har det och är under utredning för det. Men hon säger själv att hon inte känner direkt empati med folk, hon har svårt att läsa mellan raderna och kan inte känna av stämningen på jobbet tex. Det låter lite tvärtom mot vad ni skriver om autism här?

NPF är ju ett spektrum. Det bästa är ju att läsa diagnoskriterierna och ta kontakt med vården precis som din kollega gjort. Ang tex empatin så kan den tex ha en varierande profil jämfört med normtypiska (jag känner igen mig i det tex att ha en ganska jämn hög empatinivå vilket är asjobbigt).

Sedan har det väl varit ganska tydliga diskussioner här (eller i länkad info?) om att många saker missar man att "känna igen sig i" för i regel kvinnor är så uppfostrade in i att läsa av och anpassa sig att man till och med själv inte förstår att det är svårare än normtypiskt. Jag har tex inte upplevt att jag haft väldig svårt att läsa av rum eller personer men ju mer jag förstått mig själv och min diagnos desto mer inser jag ju hur otroligt mycket energi jag lägger på det precis hela tiden tex.

 

[MiniLi]

Det är lite intressant det där..
En i min bekantskapskrets ser sig själv som högkänslig. När personen beskriver sina vardagsproblem osv för mig så låter det i mina öron tveklöst som autism. Personen har en vän som pluggar för att sedan hålla på och göra just NPF-utredningar osv och pratade därför med den vännen. Vännen sa ungefär "Nä vet du, jag känner dig och du har INGA tecken på autism!". Vännen tog det ändå med någon psykolog/vårdcentral och fick höra samma sak där "Nejmen DU kan ju inte ha autism" men de skulle ändå skicka vidare min bekanting med någon remiss.

Och jag förstår inte. Personen är extremt känslig för hur andra är, försöker ständigt anpassa sig men har svårt att många gånger göra sig förstådd eller få fram vad som egentligen är menat att sägas. Behöver ett färdigplanerat "manus" för att klara av att hantera alla lite jobbigare situationer (tex prata om något problem med partnern), är jättekänslig för alla typer av sinnesintryck, blir snabbt trött osv osv. HUR kan någon som jobbar inom vården säga att det inte finns några tecken alls på autism? Samtidigt som personen säger att alla tecken på "högkänslighet" passar perfekt?

Nu vet inte jag, det kan ju vara inkompetenta personer som missar tecken. Det kan ju också vara så att kärnsymptomen saknas även om personen uppvisar många andra tecken. Det finns så många olika saker som kan ge den typen av svårigheter och kanske finns det en annan, mer trolig, förklaringsmodell som du inte känner till.

Sedan undrar jag vad den där personen pluggar till? Som sedan ska jobba med utredningar? Det finns inga sådana specifika utbildningar, är ju generellt flera yrkeskategorier inblandade i en utredning och alla de är generalister i grunden. Dock ganska typiskt studenter att ha en lite svart-vit bild av saker

 

[cirkus]

Väldigt intressant tråd detta.
Jag minns en motsvarande tråd om just NPF och autism för ett par år sen där jag hävdade att många ligger nånstans på skalan där en kan ha vissa svårigheter men inte tillräckligt många för att få en diagnos men ändå påverkas. Jag minns hur mkt skit jag fick av vissa här då. Det var skrämmande.

 

[Red_Chili]

Nu vet inte jag, det kan ju vara inkompetenta personer som missar tecken. Det kan ju också vara så att kärnsymptomen saknas även om personen uppvisar många andra tecken. Det finns så många olika saker som kan ge den typen av svårigheter och kanske finns det en annan, mer trolig, förklaringsmodell som du inte känner till.

Sedan undrar jag vad den där personen pluggar till? Som sedan ska jobba med utredningar? Det finns inga sådana specifika utbildningar, är ju generellt flera yrkeskategorier inblandade i en utredning och alla de är generalister i grunden. Dock ganska typiskt studenter att ha en lite svart-vit bild av saker

Så kan det kanske vara Jag kände att det inte riktigt var läge att fråga allt för ingående när vi diskuterade det hela. Inte heller vet jag exakt vad den personen pluggar till, jag fick bara veta just det att hen studerar och sedan ska jobba med just utredningar. Dyker det upp något bra tillfälle så ska jag nog fråga om det och försöka lära mig mer

 

[JohannaB]

Om jag får vända på frågan:

Upplever ni att ni träffar (eller känner) högkänsliga personer och hur uppfattar ni dem?

Jag träffar väldigt många människor per dag på jobbet, och det är häftigt att se hur en del personer ”tonar in” mig/situationen och känner av stämning/hur jag mår/situationen omedelbart (och en del anpassar sig efter den, medan andra mer reagerar på den) medan många andra inte alls har tentaklerna ute
Själv är jag nog mer ”normalkänslig”, har (nog, kan ju inte jämföra med andra på ett objektivt sätt) lätt för att känna in men är inte beroende av att hantera den känslan utan har (som de flesta kring mitten av skalorna) möjlighet att släppa det och inte agera på det.