Högkänslighet

[Fetaost]

Är du säker på att du är extrovert och inte introvert?

Allt behöver inte vara svart eller vitt. Jag ser mig själv som introvert, utan att vara osocial eller ha svårt för att umgås med folk. Däremot tar det energi av mig. Medans min bästa vän som är extrovert får energi av att umgås med andra.

Jag gillar att umgås med andra och har många vänner som jag umgås ofta med och ibland i större grupp. Trivs och de ger energi. Har alltid haft sociala arbeten och trivs med det.
Men jag ogillar att umgås med okända, att kallprata suger extremt mycket energi. Likaså att vara social på platser jag inte känner mig hemma på.

 

[RedQueen]

Men om det är så uråldrigt borde ju kriterierna ändras. Menar du att du fick din diagnos på uråldriga kriterier?
Kan du ge några exempel på vad som skiljer autism åt på tjejer och killar? Ofta finns ju ngt mer och inom ADHD och ADD ser man stora skillnader mellan könen. Men just autism?
(Du svarar bara om du vill)

Jag har ingen autismdiagnos och har aldrig heller utretts utan diskuterade mer att jag blir mer och mer förvirrad ju mer man börjar kolla efter skillnader mellan autism och högkänslighet i och med att autism är mer mångsidigt än vad man tidigare haft som kritierier. Detta p.g.a. att man fortfarande följer de kriterier som ställdes på manliga autister. Det gör man för den delen fortfarande till stor del för adhd också.

Däremot har jag en yngre kusin som är tjej och en brorson som är diagnosticerade med autism. Hon fick sin diagnos först vid 15 års ålder och han vid 4 års ålder.

Hon är oerhört jäkla duktig på att "maskera" och det finns inget som visar att hon har autism vid en första blick eller något som syns utåt i sociala sammanhang. Det är när man börjar titta på hela hennes liv som man upptäcker att hon har specialintressen som hon grottat ned sig hårt i, svårigheter att avsluta när hon tycker något är kul, svårigheter med vänner, svårigheter i sociala spel, lätt för att bryta ihop när det tar tvärstopp för henne eller blir någon förändring och hennes energi tar tvärslut efter en dag i skolan.
Han har mer typiska autismdrag, interagerar sällan med andra barn, lågmäld, söker ingen ögonkontakt, repetetiva lekar och har ett outvecklat tal.

Största skillnaden mellan flickor och pojkar med autism är just maskeringen, flickor är mycket duktigare på att dölja att de har sociala svårigheter och har ofta specialintressen som ses som mer socialt acceptabla än vad pojkar har.

Jag har även en barndomskamrat som fick sin diagnos som vuxen, hon har faktiskt visat mer "manliga" drag i sin autism men avfärdades länge med att hon var för social, vilket var hennes sätt att dölja det faktum att hon vantrivdes något så oerhört i sociala sammanhang.

 

[Fetaost]

Min högkänslihet kom i tonåren tillsammans med min Epilepsi. Den vet jag att den har inget med Autism eller ADHD att göra.
Efter ett huvudtrauma vid en ridolycka när jag var 24 så upplevde jag att den förstärktes.

 

[Lilla]

Jag har ingen autismdiagnos och har aldrig heller utretts utan diskuterade mer att jag blir mer och mer förvirrad ju mer man börjar kolla efter skillnader mellan autism och högkänslighet.

Däremot har jag en yngre kusin som är tjej och en brorson som är diagnosticerade med autism. Hon fick sin diagnos först vid 15 års ålder och han vid 4 års ålder.

Hon är oerhört jäkla duktig på att "maskera" och det finns inget som visar att hon har autism vid en första blick eller något som syns utåt i sociala sammanhang. Det är när man börjar titta på hela hennes liv som man upptäcker att hon har specialintressen som hon grottat ned sig hårt i, svårigheter att avsluta när hon tycker något är kul, svårigheter med vänner, svårigheter i sociala spel, lätt för att bryta ihop när det tar tvärstopp för henne eller blir någob förändring och hennes energi tar tvärslut efter en dag i skolan. Han har mer typiska autismdrag, interagerar sällan med andra barn, lågmäld, söker ingen ögonkontakt, repetetiva lekar och har ett outvecklat tal.

Största skillnaden mellan flickor och pojkar med autism är just maskeringen, flickor är mycket duktigare på att dölja att de har sociala svårigheter och har ofta specialintressen som ses som mer socialt acceptabla än vad pojkar har.

Jag har även en barndomskamrat som fick sin diagnos som vuxen, hon har faktiskt visat mer "manliga" drag i sin autism men avfärdades länge med att hon var för social, vilket var hennes sätt att dölja det faktum att hon vantrivdes något så oerhört i sociala sammanhang.

Ok förlåt. Blandar ihop folk.

Ja det du skriver vet jag. Men det finns ju med i kriterierna.
Att det är lättare att missa tjejerna pga förmåga att maskera håller jag absolut med om.

Men när man jämför kriterierna för autism och Högkänslighet tycker jag att det finns tydliga skillnader.

 

[TinyWiny]

Jag tycker det är lite intressant med det här kring "högkänslighet", för mycket(!) av det som räknas upp som symptom på det, är också klassiska symptom på autism.

Jag skulle tveklöst kunna säga att jag är högkänslig, allt jag läst hittills om det stämmer bra. Jag har pga alla problem det medför fått en autismdiagnos (och adhd-diagnos). Jag fick dock mina diagnoser i vuxen ålder. Som yngre har jag bara fått höra att jag överdriver, är fånig, är lat (när jag blir slutkörd av alla intryck) osv.

Så: Vad är det egentligen som skiljer autism och att vara "bara" högkänslig?

Man säger idag ofta att högkänslighet är adhd och/eller autism bara det att högkänslighet inte är någon diagnos som sätts av vården utan något man själv känner. Det finns såklart en enorm vidd inom högkänslighet precis som i många vårdsatta diagnoser men det är en intressant tanke tycker jag och endel skulle nog vara hjälpta av att få till en utredning och förhoppningsvis i den bästa av världar få den hjälp hen behöver.

 

[RedQueen]

Ok förlåt. Blandar ihop folk.

Ja det du skriver vet jag. Men det finns ju med i kriterierna.
Att det är lättare att missa tjejerna pga förmåga att maskera håller jag absolut med om.

Men när man jämför kriterierna för autism och Högkänslighet tycker jag att det finns tydliga skillnader.

Man missar även tjejerna p.g.a. gamla fördomar om att bara pojkar kan ha npf-diagnoser. Min sambos kusin är ett sådant fall, trots att hon visade samma symptom som en jämnårig pojke med autism.

Där får vi vara oense, jag tycker att de artiklar och sidor jag hittar bara visar på stereotypa eller fördomsfulla skillnader ex. att människor med autism inte kan visa empati, vilket inte är sant. Det jag saknar är snarare var gränsen går vid de drag som finns vid både högkänslighet och npf-diagnoser.

 

[Wingates]

Kan tycka att man ska kolla in KarinKajjans storys på insta om HSP och funkofobi.

https://www.instagram.com/s/aGlnaGx...74604393631_203683418&igshid=MzRlODBiNWFlZA==

Hon har även lite i flödet.
https://www.instagram.com/p/CtgLnEMMs1_/?igshid=MzRlODBiNWFlZA==

 

[Daff]

Jag tänker att HSP inte innebär samma grad av funktionsnedsättning som autism. Att HSP är lite autism light.

Jag har en kompis som ibland säger att "vi som är HSP och introverta" och menar henne själv och mig. Jag brukar få säga att jag snarare är extrovert och lite autistisk (får man skriva så?). Jag funderar ofta på hur jag ska bete mig med andra människor, vad jag borde säga och hur jag borde betee mig, det tänker jag är mer autism än HSP.

Hälsningar,
En som ska försöka bli utredd för ADD i höst men också tror att hon kan vara autistisk men antagligen bara överdriver och vill känna mig speciell.

 

[skiesabove]

Jag tänker att HSP inte innebär samma grad av funktionsnedsättning som autism. Att HSP är lite autism light.

Jag har en kompis som ibland säger att "vi som är HSP och introverta" och menar henne själv och mig. Jag brukar få säga att jag snarare är extrovert och lite autistisk (får man skriva så?). Jag funderar ofta på hur jag ska bete mig med andra människor, vad jag borde säga och hur jag borde betee mig, det tänker jag är mer autism än HSP.

Hälsningar,
En som ska försöka bli utredd för ADD i höst men också tror att hon kan vara autistisk men antagligen bara överdriver och vill känna mig speciell.

Jag är självidentifierad. Får skyhöga resultat på AQ, har gått igenom hela mitt liv, pratat med min mamma osv osv.

Hon *visste*. Från att jag var väldigt liten. Och hon tyckte det var för stigmatiserat med diagnosen på 90-talet.

Jag står i kö för utredning hos vården men där lär jag stå och köa i många år till. Det gör mig inte mindre autistisk. Och i många länder är det för dyrt för många att söka diagnos - dom är inte mindre autistiska för det heller.

 

[Red_Chili]

Hälsningar,
En som ska försöka bli utredd för ADD i höst men också tror att hon kan vara autistisk men antagligen bara överdriver och vill känna mig spspeciell.

Fördelen med utredningar är ju att man kollar för alla NPF-diagnoser på samma gång. Du utreder inte bara "är det add eller inte" utan "är det någon npf-diagnos och i så fall vilken".

När jag gjorde enklare test hos psykologen på vårdcentralen så fick man i slutet poäng på en skala från typ 0 till 30 (minns inte exakt) och beroende på var man hamnade så indikerade det neurotypisk, adhd, add eller autism i den ordningen. Eftersom jag har både adhd och autism så hamnade jag i mitten, så att det på snabbtestet såg ut som add. Enbart.

Och på tal om diagnoskriterier så var det sedan så att de inte riktigt tyckte att jag kunde ha adhd, utan det skulle vara add, enbart eftersom jag aldrig tränger mig före i någon kö och inte avbryter folk när de pratar ("du har ju tålamod och impulskontroll!"). Att jag anpassar hela mitt liv för att slippa stå i kö eller vänta (går istället för att vänta på buss, handlar där det finns självscanningskassor, jobbar ovanliga tider för att inte råka hamna i kö till/från jobbet..) och har fått höra sen jag var liten skitunge att det värsta man någonsin kan göra socialt är att avbryta... Det räknades inte riktigt.

Sedan blev jag lite mer bekväm i situationerna med psykologer och allt och de började inse att de nog fick tänka om ändå I början när jag var obekväm märkte de mer av min autism ön min adhd. Sedan förste de bete sig mot mig som någon med typisk autism och då kom alla adhd-drag fram.

 

[Hippocampus]

Jag har så svårt för denna hets med diagnoser och utredningar. Allt måste ha en stämpel. Jag fattar att samhället är väldigt enformigt och vill paketera in folk och vissa behöver en diagnos men upplever ändå denna hets.
Det finns säkert miljarder människor som är högkänsliga. Men att de skulle paketeras inom inom ADD och ADHD gör mig…trött? Jag hoppas jag missuppfattat något.

 

[Red_Chili]

Jag har så svårt för denna hets med diagnoser och utredningar. Allt måste ha en stämpel. Jag fattar att samhället är väldigt enformigt och vill paketera in folk och vissa behöver en diagnos men upplever ändå denna hets.
Det finns säkert miljarder människor som är högkänsliga. Men att de skulle paketeras inom inom ADD och ADHD gör mig…trött? Jag hoppas jag missuppfattat något.

Grejen är ju den att om man har problem nog för att faktiskt få diagnos, då har man problem i vardagen. Problem som man kan få hjälp med, så att livet blir lättare, så att man få möjlighet att må bättre, så att man kan utnyttja hela sin kapacitet även i situationer som utan hjälpen inte fungerar så bra. Varför ska folk må sämre än nödvändigt?

Dessutom: Det är inte bara eventuellt odiagnostiserade som blir lidande av att folk i allmänhet har för lite/fel kunskaper om vad NPF-diagnoser innebär. Det är även de som har en diagnos som blir lidande av det, för de blir då trots sin diagnos felaktigt bemötta.

Låt oss ta exemplet med att många tror att personer med autism inte har empati. Det kommer påverka hur dessa personer bemöter och behandlar folk som har en autismdiagnos. Det kommer göra det jobbigare för den som har diagnosen och det kommer även göra att de som skulle kunna bli hjälpta av en diagnos inte ens gör en utredning, för de känner inte igen sig i den (felaktiga) bilden av vad det innebär med autism.

Diagnos är inget man får lättvindigt. Tvärt om. Det tar tid, det är för många mentalt jobbigt osv. För mig tog bara själva utredningen nästan två månader, och då hade jag fått dem att snabba på allt så mycket de kunde genom att i princip hota med att ta livet av mig om det inte hände något. (jag hade då väntat två år på en faktiskt utredning efter de många inledande psykologmötena och sedan glömts bort, så jag blev arg)

För egen del skiter jag fullständigt i om mina vänner och bekanta har diagnos eller inte. Det har inte med mig att göra. Men för dem spelar det roll. För de får hjälp när de har en diagnos. De kan få hjälp att organisera sådant som är svårt, de kan få hjälp att komma igång om det är svårt, de kan få anpassningar i arbetslivet så att de faktiskt klarar av att jobba utan att bli utbrända, de kan få prova mediciner som kan underlätta och så vidare. Så att de istället för att leva livet med flera korta anställningar som avslutas när de är nära att gå in i väggen (eller jobb de inte trivs med) och hemmet ser ut som ett bombnedslag och vännerna är trötta på dem, kan leva ett liv med ett fungerande jobb, hem de trivs och därmed orka vara sociala utan att det blir problem.

 

[starcraft]

Jag har tänkt att jag är HSP, men kan köpa när jag läser här att jag kanske har en diagnos. För tio år sedan hamnade jag i psykiatrin och önskade en utredning pga jag tyckte jag hade en hel del som stämde in på typ add, men de ville vänta tills jag mådde bättre (vilket jag förstår). Bara det att jag dels inte mådde bättre enligt deras tidsplan och jag då hamnade lite mellan stolarna. När jag sedan mådde bättre så skrev de över mig till VC och sen var det bra med det. Eftersom jag inte fick något utredning har jag tänkt att jag inte har tillräckliga problem för någon diagnos och har blivit hjälpt att hantera mitt liv genom att läsa på om HSP och få verktyg och en acceptans varför jag inte klarar av sånt som ”alla andra” verkar klara, typ som att stanna kvar på ett jobb någon längre tid, har svårt med vänner även om jag är en social och trevlig person, har ett enormt behov av ensamtid och återhämtning osv.

 

[Sharpless]

Jag har så svårt för denna hets med diagnoser och utredningar. Allt måste ha en stämpel. Jag fattar att samhället är väldigt enformigt och vill paketera in folk och vissa behöver en diagnos men upplever ändå denna hets.
Det finns säkert miljarder människor som är högkänsliga. Men att de skulle paketeras inom inom ADD och ADHD gör mig…trött? Jag hoppas jag missuppfattat något.

Jag kan hålla med om vi inte borde behöva sätta diagnoser till höger och vänster, men eftersom dagens samhälle är ordnat på ett sådant sätt, som gör det svårt eller omöjligt för personer som inte följer mallen tillräckligt bra, behöver samhället sätta in resurser för att stötta dessa. För dessa fall är diagnos ett bra sätt, även om jag skulle föredra att hjälp kunde sättas in även utan diagnos. Det som dock behövs ändras är uppfattningen att man ÄR sin diagnos, men det kanske blir bättre med tiden. Så ja, jag är också trött på att det måste sättas stämplar, men för att samhället är så oförlåtande mot de som är lite annorlunda.

Uppfyller jag kriterier för NPF? Säkert, men jag verkar överleva och vill inte ta upp resurser från personer som säkert behöver de bättre än mig.

PS. Det här svaret skrev jag istället för att göra mig i ordning inför att bege mig iväg till jobbet, tur ändå att jag har flextid DS.

 

[Seaside]

@Red_Chili jag är nyfiken på hur/om du känner att du blivit hjälpt av dina diagnoser, om du har fått några stödinsatser osv.

Jag kom själv i kontakt med begreppet högkänslig här på Buke för ganska många år sedan och kände att det stämde jättebra på mig. Under ett psykologsamtal för några år sedan nämnde jag detta och då reagerade min psykolog som kände igen att många som säger sig vara högkänsliga kanske snarare är på spektrat. Efter att ha läst på insåg jag att jag helt klart har rätt många autistiska drag. Jag har valt att inte utreda för att jag är tveksam till att det skulle hjälpa mig - men det kanske finns hjälp att få? Jag är att klassa som högfungerande med hög utbildning och jobb, men har svårigheter med det sociala och är sjukskriven för utmattning (får hjälp av vården för detta, arbete pågår).

 

[Red_Chili]

@Red_Chili jag är nyfiken på hur/om du känner att du blivit hjälpt av dina diagnoser, om du har fått några stödinsatser osv.

Jag kom själv i kontakt med begreppet högkänslig här på Buke för ganska många år sedan och kände att det stämde jättebra på mig. Under ett psykologsamtal för några år sedan nämnde jag detta och då reagerade min psykolog som kände igen att många som säger sig vara högkänsliga kanske snarare är på spektrat. Efter att ha läst på insåg jag att jag helt klart har rätt många autistiska drag. Jag har valt att inte utreda för att jag är tveksam till att det skulle hjälpa mig - men det kanske finns hjälp att få? Jag är att klassa som högfungerande med hög utbildning och jobb, men har svårigheter med det sociala och är sjukskriven för utmattning (får hjälp av vården för detta, arbete pågår).

Själva diagnoserna i sig har inte hjälpt, men det var för att jag redan innan första psykologkontakten var helt säker på vilka diagnoser jag skulle få. Redan då läste jag på, framförallt om hur andra med samma diagnoser upplevde livet, för att få tips och tricks kring vad man kan göra själv för att underlätta.

Sedan har jag väl någonstans också hamnat att mer acceptera att det är såhär jag är, vilket gjort att jag inte längre försöker pressa mig till att vara "vanlig". När jag nu gör medvetna anpassningar så mår jag också bättre och då blir allt lättare. Jag har också fått lite lättare att faktiskt sätta ord på hur jag fungerar, på ett sätt som gör det lättare för neurotypiska att förstå vad som händer i min hjärna. För tidigare har jag själv haft full koll på hur jag reagerar och fungerar, men det har bara varit mina vänner (i princip samtliga har NPF-diagnos) som kunnat förstå mig. Neurotypiska på tex arbetsplatser har tyckt att jag bara "är mycket" eller överdriver eller liknande. Det blir skillnad om jag säger "jag är väldigt ljudkänslig" och om jag säger "Jag har autism, vilket gör mig extremt ljudkänslig och jag behöver det här och det här för att kunna prestera bra".

Att jag alls såg till att få utredning berodde på flera saker. Tex var jag trött på att, mellan varven klara mig utmärkt, men också ständigt köra på tills jag kraschade och tappade kontrollen över livet. Jag blev till sist rädd för hur det skulle bli om jag kraschade igen. Jag vågade delvis pga det inte heller ha speciellt många nära vänner, för jag visste att de skulle tycka att jag var jobbig. För när jag inte mår bra, då är jag hemskt jobbig. Även det har blivit lättare att hantera när jag nu lärt mig hur jag ska uttrycka det så att andra kan förstå. Sedan var min partner väldigt på mig om att det var dags att ordna en utredning. Han har också diagnoser och såg ju på mig hur jag mådde och förstod att det skulle bli bättre om jag kunde få hjälp.

Det här med hjälp har sedan varit lite.. blandat. Personen som gjorde utredningen ansåg att jag hade större problem av min autism än min adhd. Alltså skickades jag till habiliteringscenter för autism, även om jag också fick utskrivet medicin för adhd.

Min medicin är fantastisk. Jag var mycket(!) skeptisk i början och gjorde dessutom misstaget att läsa bipacksedeln om alla biverkningar (att läsa "Plötslig död" gjorde mig inte så pepp, även om det var sällsynt...). Läkaren som skrev ut medicinen var inte heller speciellt bra. Det tog mig bara någon enstaka minut att prata igenom allt och få medicinen, men jag förstod knappt vad han sa, fick inget nedskrivet och glömde allt. När jag väl började med medicinen upptäckte jag att jag inte längre blev sur när folk betedde sig illa. Visst var det irriterande, men jag kunde släppa det och jobba runt det istället för att det skulle påverka hela min dag. Jag slutade bli arg på hela universum så fort jag blev hungrig. Jag har fått lättare att komma ihåg var jag lägger mobilen, nycklarna och allt annat som jag normalt sett tappar bort femtusen gånger per dag. Jag har fått lättare att faktiskt ta itu med sådant som behöver göras och blir på så sätt ännu mer effektiv. Eftersom jag går på lägsta möjliga dos ("barn-nivå" som läkaren uttryckte det) så har jag inte heller märkt av några negativa biverkningar. Däremot blir jag ett vrak om jag inte tar medicinen en dag. Tar man medicinen för sent på dagen blir det svårt att sova på kvällen. Och justja, jag har börjat sova hela nätter nu också istället för att vakna flera gånger varje natt!

Men så var det habiliteringen. Jag förstår att det saknas resurser, men det är fruktansvärt oflexibelt och för någon med oregelbundna arbetstider blir det bökigt. Jag har erbjudits kurser i "vad det innebär att ha autism" typ, och det lilla jag varit med om har allt känts helt irrelevant. Jag har på tok för mycket adhd för det autism-upplägget och det som ändå berör autism har jag redan koll på. Pga det har jag börjat fundera på att försöka få det ändrat.
Sedan har jag också blivit beviljad en boendestödjare. Vi har hittills bara haft ett möte. Eftersom jag inte vill ha in främlingar i mitt hem träffades vi ute på neutral plats och bara pratade om upplägget och lärde känna varandra lite. Hon verkar vara hur bra som helst, och ser MIG och inte "här är du med autism nu ska vi göra på det här bestämda sättet". Hon kommer hjälpa mig att strukturera upp saker, och se till att hjälpa mig med hur jag kommer igång med saker hemma. Tex är jag jätteduktig på att boka tid i tvättstugan och få mina kläder tvättade, men nog sjutton blir de alltid liggande i tvättkorgen tills det är dags att tvätta nästa gång... Och jag är dålig på att gå igenom post i tid, dålig på att hålla ordning på allt i köket och en hel del annat. Allt sådant kan hon hjälpa mig med, så att allting i hemmet tar mindre energi och så att jag då kan få mer energi att lägga på att faktiskt leva, inte bara hålla mig vid liv. Jag ska också få tandvårdsbidrag eller vad det nu var, något som gör det billigare för mig att gå till tandläkaren, och boendestödjaren kommer även följa med mig dit och hade tips på bra tandläkare att gå till för den som är rädd. Öht se till att jag faktiskt söker vård när det behövs, något jag ogärna gör eftersom det är läskigt.

Vad jag får för hjälp kommer garanterat ändras framöver också, i takt med att mitt liv förändras. Nu har jag vissa områden där det behövs mycket hjälp för att komma igång och få till en bra grund, men när det sedan fungerar så kommer det, pga mina diagnoser, garanterat dyka upp annat.
Det är skitjobbigt(!) att acceptera och ta emot all hjälp som finns. Men jag insåg det att jag kan inte ta mig igenom en utredning och sedan inte göra något med det efteråt. Och det ÄR jobbigt att gå hela livet och tänka att man har så mycket man vill göra och så mycket kapacitet som aldrig tas tillvara på, bara för att det tar så mycket energi att hålla ordning på vardagen. Nu, när jag efter mycket om och men börjat acceptera läget och acceptera hjälp, så känns det som att jag faktiskt kommer kunna få det riktigt bra i framtiden. Tidigare har jag bara haft fokus på vad som krävs för att överleva.

Och justja, mina vänner är också otroligt imponerade över hur jag är nu med medicin. "Du har blivit så trevlig!" säger de () , och imponeras av hur jag orkar sätta mig ner och lära mig jobbiga nya saker istället för att tappa tålamodet och skjuta upp det till senare. Detta även från vänner som inte visste att jag börjat med medicin. De undrade om något ändrats för de kände inte igen mig, just för att jag var så mycket bättre och trevligare än vad jag tydligen brukar vara. Både kul och hemskt på samma gång...

 

[skiesabove]

Jag har så svårt för denna hets med diagnoser och utredningar. Allt måste ha en stämpel. Jag fattar att samhället är väldigt enformigt och vill paketera in folk och vissa behöver en diagnos men upplever ändå denna hets.
Det finns säkert miljarder människor som är högkänsliga. Men att de skulle paketeras inom inom ADD och ADHD gör mig…trött? Jag hoppas jag missuppfattat något.

Nej, det fack HSP passar in i är "spektrumet".

Det vill säga autism-spektrumet.

 

[skiesabove]

ND är kort för neurodivergent, dvs inte i neuromajoriteten.

 

[the_connemara]

Kan tycka att man ska kolla in KarinKajjans storys på insta om HSP och funkofobi.

https://www.instagram.com/s/aGlnaGx...74604393631_203683418&igshid=MzRlODBiNWFlZA==

Hon har även lite i flödet.
https://www.instagram.com/p/CtgLnEMMs1_/?igshid=MzRlODBiNWFlZA==

Tack vad mycket bra info! Jag läste bara på mycket ytligt om HSP för flera år sedan men är glad jag tog kontakt med vården istället (och fick en autismdiagnos och värdefull hjälp). Kände inte till denna otroligt skadliga bakgrunden utan undrade också vad skillnaden egentligen var på HSP o autism.

 

[the_connemara]

Själva diagnoserna i sig har inte hjälpt, men det var för att jag redan innan första psykologkontakten var helt säker på vilka diagnoser jag skulle få. Redan då läste jag på, framförallt om hur andra med samma diagnoser upplevde livet, för att få tips och tricks kring vad man kan göra själv för att underlätta.

Sedan har jag väl någonstans också hamnat att mer acceptera att det är såhär jag är, vilket gjort att jag inte längre försöker pressa mig till att vara "vanlig". När jag nu gör medvetna anpassningar så mår jag också bättre och då blir allt lättare. Jag har också fått lite lättare att faktiskt sätta ord på hur jag fungerar, på ett sätt som gör det lättare för neurotypiska att förstå vad som händer i min hjärna. För tidigare har jag själv haft full koll på hur jag reagerar och fungerar, men det har bara varit mina vänner (i princip samtliga har NPF-diagnos) som kunnat förstå mig. Neurotypiska på tex arbetsplatser har tyckt att jag bara "är mycket" eller överdriver eller liknande. Det blir skillnad om jag säger "jag är väldigt ljudkänslig" och om jag säger "Jag har autism, vilket gör mig extremt ljudkänslig och jag behöver det här och det här för att kunna prestera bra".

Att jag alls såg till att få utredning berodde på flera saker. Tex var jag trött på att, mellan varven klara mig utmärkt, men också ständigt köra på tills jag kraschade och tappade kontrollen över livet. Jag blev till sist rädd för hur det skulle bli om jag kraschade igen. Jag vågade delvis pga det inte heller ha speciellt många nära vänner, för jag visste att de skulle tycka att jag var jobbig. För när jag inte mår bra, då är jag hemskt jobbig. Även det har blivit lättare att hantera när jag nu lärt mig hur jag ska uttrycka det så att andra kan förstå. Sedan var min partner väldigt på mig om att det var dags att ordna en utredning. Han har också diagnoser och såg ju på mig hur jag mådde och förstod att det skulle bli bättre om jag kunde få hjälp.

Det här med hjälp har sedan varit lite.. blandat. Personen som gjorde utredningen ansåg att jag hade större problem av min autism än min adhd. Alltså skickades jag till habiliteringscenter för autism, även om jag också fick utskrivet medicin för adhd.

Min medicin är fantastisk. Jag var mycket(!) skeptisk i början och gjorde dessutom misstaget att läsa bipacksedeln om alla biverkningar (att läsa "Plötslig död" gjorde mig inte så pepp, även om det var sällsynt...). Läkaren som skrev ut medicinen var inte heller speciellt bra. Det tog mig bara någon enstaka minut att prata igenom allt och få medicinen, men jag förstod knappt vad han sa, fick inget nedskrivet och glömde allt. När jag väl började med medicinen upptäckte jag att jag inte längre blev sur när folk betedde sig illa. Visst var det irriterande, men jag kunde släppa det och jobba runt det istället för att det skulle påverka hela min dag. Jag slutade bli arg på hela universum så fort jag blev hungrig. Jag har fått lättare att komma ihåg var jag lägger mobilen, nycklarna och allt annat som jag normalt sett tappar bort femtusen gånger per dag. Jag har fått lättare att faktiskt ta itu med sådant som behöver göras och blir på så sätt ännu mer effektiv. Eftersom jag går på lägsta möjliga dos ("barn-nivå" som läkaren uttryckte det) så har jag inte heller märkt av några negativa biverkningar. Däremot blir jag ett vrak om jag inte tar medicinen en dag. Tar man medicinen för sent på dagen blir det svårt att sova på kvällen. Och justja, jag har börjat sova hela nätter nu också istället för att vakna flera gånger varje natt!

Men så var det habiliteringen. Jag förstår att det saknas resurser, men det är fruktansvärt oflexibelt och för någon med oregelbundna arbetstider blir det bökigt. Jag har erbjudits kurser i "vad det innebär att ha autism" typ, och det lilla jag varit med om har allt känts helt irrelevant. Jag har på tok för mycket adhd för det autism-upplägget och det som ändå berör autism har jag redan koll på. Pga det har jag börjat fundera på att försöka få det ändrat.
Sedan har jag också blivit beviljad en boendestödjare. Vi har hittills bara haft ett möte. Eftersom jag inte vill ha in främlingar i mitt hem träffades vi ute på neutral plats och bara pratade om upplägget och lärde känna varandra lite. Hon verkar vara hur bra som helst, och ser MIG och inte "här är du med autism nu ska vi göra på det här bestämda sättet". Hon kommer hjälpa mig att strukturera upp saker, och se till att hjälpa mig med hur jag kommer igång med saker hemma. Tex är jag jätteduktig på att boka tid i tvättstugan och få mina kläder tvättade, men nog sjutton blir de alltid liggande i tvättkorgen tills det är dags att tvätta nästa gång... Och jag är dålig på att gå igenom post i tid, dålig på att hålla ordning på allt i köket och en hel del annat. Allt sådant kan hon hjälpa mig med, så att allting i hemmet tar mindre energi och så att jag då kan få mer energi att lägga på att faktiskt leva, inte bara hålla mig vid liv. Jag ska också få tandvårdsbidrag eller vad det nu var, något som gör det billigare för mig att gå till tandläkaren, och boendestödjaren kommer även följa med mig dit och hade tips på bra tandläkare att gå till för den som är rädd. Öht se till att jag faktiskt söker vård när det behövs, något jag ogärna gör eftersom det är läskigt.

Vad jag får för hjälp kommer garanterat ändras framöver också, i takt med att mitt liv förändras. Nu har jag vissa områden där det behövs mycket hjälp för att komma igång och få till en bra grund, men när det sedan fungerar så kommer det, pga mina diagnoser, garanterat dyka upp annat.
Det är skitjobbigt(!) att acceptera och ta emot all hjälp som finns. Men jag insåg det att jag kan inte ta mig igenom en utredning och sedan inte göra något med det efteråt. Och det ÄR jobbigt att gå hela livet och tänka att man har så mycket man vill göra och så mycket kapacitet som aldrig tas tillvara på, bara för att det tar så mycket energi att hålla ordning på vardagen. Nu, när jag efter mycket om och men börjat acceptera läget och acceptera hjälp, så känns det som att jag faktiskt kommer kunna få det riktigt bra i framtiden. Tidigare har jag bara haft fokus på vad som krävs för att överleva.

Och justja, mina vänner är också otroligt imponerade över hur jag är nu med medicin. "Du har blivit så trevlig!" säger de () , och imponeras av hur jag orkar sätta mig ner och lära mig jobbiga nya saker istället för att tappa tålamodet och skjuta upp det till senare. Detta även från vänner som inte visste att jag börjat med medicin. De undrade om något ändrats för de kände inte igen mig, just för att jag var så mycket bättre och trevligare än vad jag tydligen brukar vara. Både kul och hemskt på samma gång...

Minus det som är mer typiskt ADHD (jag har någon typ av autism jag aldrig håller reda på) så känner jag alltid igen mig så mycket framförallt i hur himla bra du beskriver alla känslor och följdproblem. Tack för dina inlägg, hade kunnat skriva samma sak själv ❤