. Känna tryggheten i att ha någon som är ens pusselbit. Förstår du hur jag menar?

Jag förstår till del hur du menar, men fullt ut hur du känner tror jag ingen förstår. Det du har gått igenom ger ett sådant unikt avtryck att det ju inte går att jämföra din plattform med andras, du har gjort något unikt. Gått igenom hela den här skiten. Det är i ordets rätta bemärkelse ofattbart vad han utsatte dig för.

Nu måste du få ta tid och hjälp att läka såren han åstadkommit. Inte bara de som sitter i skinnet utan kanske främst de som sitter i sinnet och själen. Och låt det ta tid. Och låt det kräva hjälp. Bit för bit läker du, men ärren kommer för alltid vara kvar. Låt ärren vara något du är stolt över, de visar att du klarade det omöjliga. Överleva hans tyranneri.
 
Är jag? Det kanske jag är? Det enda jag visste då var ju att jag oavsett vad inte ville dö. Vill fortfarande inte dö.

Jag ser dig också som en överlevare. Jag är övertygad om att vi alla har en unik förmåga att veta när det är fara o färde. När något radikalt måste göras. I ditt o mitt fall o många andras var det att inse o få en klar tanke i huvudet att nu måste jag dra. NU. På något vis vet vi. Våran inre kärna av oss själva vet.

/Squie - som ägnar sin kandidatuppsats åt ämnet. Tack @bumpo för insikten, jag har inte sett det som så förut. :heart
 
Nu ska jag flumma ut lite. Jag tror att det finns ett visst mått av somliga saker hos oss. Som portioneras ut så som vi normalt behöver det. Men när vi hamnar i extraordinära omständigheter måste vi använda 100 % av tilldelningen för att klara oss igenom. Och efter det är vi tomma. Vi använder upp all den... livsgnista? Geist? som finns. Vi behöver återhämta oss och hitta kraft att komma igen och öka upp "nivån" av livsgnista? geist?(eller vad vi nu kallar det).

Tiden mellan att vi faktiskt är trygga och sedan lyckats fylla upp förrådet igen, där tror jag det är oerhört tufft. Det går bara att leva på adrenalin så länge.
 
Nu ska jag flumma ut lite. Jag tror att det finns ett visst mått av somliga saker hos oss. Som portioneras ut så som vi normalt behöver det. Men när vi hamnar i extraordinära omständigheter måste vi använda 100 % av tilldelningen för att klara oss igenom. Och efter det är vi tomma. Vi använder upp all den... livsgnista? Geist? som finns. Vi behöver återhämta oss och hitta kraft att komma igen och öka upp "nivån" av livsgnista? geist?(eller vad vi nu kallar det).

Tiden mellan att vi faktiskt är trygga och sedan lyckats fylla upp förrådet igen, där tror jag det är oerhört tufft. Det går bara att leva på adrenalin så länge.

Jag håller helt med dig! Jag kallar den energi. Har gjort en sådan resa, något extraordidinärt hände och 100% av min energin gick åt till att överleva, ta mig igenom händelsen. Sen kom tomheten, för mig fick den en titel; utmattningssyndrom men det behöver inte vara så för alla. Sen när man samlat ihop energin, fyllt på förråden är man redo för livet igen. :) Det finns de som lägger ett likhetstecken mellan psykisk ohälsa o energi som är tömd, att det finns någon slags samband.
 
JDet finns de som lägger ett likhetstecken mellan psykisk ohälsa o energi som är tömd, att det finns någon slags samband.

Det kan ju stämma. Mår man inte bra (fysiskt och/eller psykiskt) behöver man ju förbruka mer energi för att hålla näsan över vattenytan. Då är det svårt att fylla på depån.

Sedan gäller det ju att hitta vad som fyller på just MIN depå. Det är inte att ligga och titta i taket, jag måste ut i naturen, känna någon mening för någon (om så bara en hund som får sin dagliga promenad). Aktiv vila, tror jag bestämt det kallas. Men inte aktiv i att fly med något för händerna. Något för kroppen att göra medan tanken får vandra.

Kanske därför handarbete är en lisa för själen?
 
Det kan ju stämma. Mår man inte bra (fysiskt och/eller psykiskt) behöver man ju förbruka mer energi för att hålla näsan över vattenytan. Då är det svårt att fylla på depån.

Sedan gäller det ju att hitta vad som fyller på just MIN depå. Det är inte att ligga och titta i taket, jag måste ut i naturen, känna någon mening för någon (om så bara en hund som får sin dagliga promenad). Aktiv vila, tror jag bestämt det kallas. Men inte aktiv i att fly med något för händerna. Något för kroppen att göra medan tanken får vandra.

Kanske därför handarbete är en lisa för själen?

Exakt så är det.
Sen är det absolut så att man måste hitta sin grej att fylla på nivån med. Vad är meningsfullt för en själv? Det är just det meningsfulla o att en aktivitet har ett värde för en själv som på något sätt vägleder en. O det meningsfulla kan vara så mycket. Vad ger dig glädje? Min bästa läkare sa så här "Squie - gör bara saker som är roligt", o det ligger en hel del i det.

Kreativitet så som handarbeten, måla, rita etc, är en lisa för själen. Jag kan också se det som själv-terapi, det är många saker som har lösts genom att vara kreativ.
 
Jag förstår till del hur du menar, men fullt ut hur du känner tror jag ingen förstår. Det du har gått igenom ger ett sådant unikt avtryck att det ju inte går att jämföra din plattform med andras, du har gjort något unikt. Gått igenom hela den här skiten. Det är i ordets rätta bemärkelse ofattbart vad han utsatte dig för.

Nu måste du få ta tid och hjälp att läka såren han åstadkommit. Inte bara de som sitter i skinnet utan kanske främst de som sitter i sinnet och själen. Och låt det ta tid. Och låt det kräva hjälp. Bit för bit läker du, men ärren kommer för alltid vara kvar. Låt ärren vara något du är stolt över, de visar att du klarade det omöjliga. Överleva hans tyranneri.
I och för sig. Att faktiskt ha gått i genom det här borde ju på något sätt gjort mig starkare. Hoppas jag. Antar jag. Ärren på benen är jag helt okej med att lämna där hän. De på armen har jag ju täckt över med snöflingor. Som jag älskar dem :love: . Det stora fula äckliga ärret i pannan tänker jag däremot försöka ta bort. Jag mår ju illa varje gång jag ser mig i spegeln. Är väl inte helt nöjd med att näsan ser ut som en tuggleksak heller men det är okej ändå. Men det i pannan...
 
Jag ser dig också som en överlevare. Jag är övertygad om att vi alla har en unik förmåga att veta när det är fara o färde. När något radikalt måste göras. I ditt o mitt fall o många andras var det att inse o få en klar tanke i huvudet att nu måste jag dra. NU. På något vis vet vi. Våran inre kärna av oss själva vet.

/Squie - som ägnar sin kandidatuppsats åt ämnet. Tack @bumpo för insikten, jag har inte sett det som så förut. :heart
Det är nog så. Jag har grävt ner mig så i självförberående över att jag inte försökte gå när byggställningen stod uppe runt huset. Men jag kunde inte. Men då, den fredagen kunde jag och jag gjorde det. Och jag hade styrkan att anmäla och vittna och få en fällande dom. Jag är stark. Typ. Ibland.

Och vad glad jag blev att jag på nått sätt kunde hjälpa någon.
 
Nej, det tror inte jag heller. Det ska mycket till för att anses psykiskt störd i lagens mening. Jag blev bara nyfiken.
Fast det kan ju ha skett nått i samband med förundersökningen. Som jag är väldigt i valet och kvalet om jag ska begära ut den...
 
Fast det kan ju ha skett nått i samband med förundersökningen. Som jag är väldigt i valet och kvalet om jag ska begära ut den...
Du hade nog vetat det isåfall. Åklagaren borde ha nämnt det i pläderingen (typ Eftersom Kuk Aset inte konstaterats lida av psykisk störning yrkar jag på fängelse) eller det borde ha framgått av domen.

Om du är i valet och kvalet, bestäm inget ännu. Vänta tills svaret kommer till dig. Är mitt råd.
 
@Lovisaleonora @Squie ni är något på spåret där. Det var ju precis så jag känt. Att jag gick på reserverna av vad det nu var som höll mig uppe. Det måste fyllas på. På alla sätt som jag kan komma på.

Samtidigt som jag själcklart behöver bearbeta allt som hänt..
 
Du hade nog vetat det isåfall. Åklagaren borde ha nämnt det i pläderingen eller det borde ha framgått av domen.

Om du är i valet och kvalet, bestäm inget ännu. Vänta tills svaret kommer till dig. Är mitt råd.
Jag tycker också att det borde framkommit under huvudförhandlingen. Vilket det inte gjorde. Antagligen är han bara ett 'vanligt' kukhuvud...

Det är nog så att jag ska vänta. Fast är så jävla nyfiken på vad de övriga vittnena sagt och vad som framkom vid brottsplatsundersökningen och vad nfc, jourcentralen och vårdcentralen i Kortedala skrivit.
 
I och för sig. Att faktiskt ha gått i genom det här borde ju på något sätt gjort mig starkare. Hoppas jag. Antar jag. Ärren på benen är jag helt okej med att lämna där hän. De på armen har jag ju täckt över med snöflingor. Som jag älskar dem :love: . Det stora fula äckliga ärret i pannan tänker jag däremot försöka ta bort. Jag mår ju illa varje gång jag ser mig i spegeln. Är väl inte helt nöjd med att näsan ser ut som en tuggleksak heller men det är okej ändå. Men det i pannan...
Jag hoppas att sjukvården täcker kostnaderna för korrigering av pannan och näsan, helst också ärren på benen. Jag tror att det är viktigt för din läkningsprocess och framtida välbefinnande att du slipper bli påmind varje gång du ser dig spegeln.

Jag har vait borta från Sverige så länge att jag inte vet vad som gäller här. Hade jag bara kunnat trolla tillbaka en av min pappas bästa vänner, han var professor i plastisk/korrektiv kirurgi och han hade hjälpt dig. :heart
 

Liknande trådar

Gravid - 1år Jag känner inte att jag tycker om mitt barn längre. Hur överlever man det? Jag älskar honom och skulle offra livet för honom när som om...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
25 167
Senast: Amk
·
R
Kropp & Själ Vet inte vart jag ska börja, jag mår så fruktansvärt dåligt. Hela livet är upp och ner och jag vill bara gråta och skrika allt jag kan...
Svar
16
· Visningar
2 121
Senast: Raderad medlem 131045
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Avels fråga
  • Uppdateringstråd 30
  • Valp 2024

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp