Jag behöver hjälp att reda i mina tankar. Jag lever sedan knappt fem år tillsammans med mannen som jag var säker på var "mannen i mitt liv" när jag träffade honom. Vi har ett fint förhållande, delar många grundläggande uppfattningar om livet och värderingar. Han är en bra människa som verkligen funnits där för mig under perioder när jag mått sämre. Jag ser honom som en väldigt nära vän och litar på honom. Jag älskar honom.
Men. För givetvis finns här ett men. Som i de flesta relationer (antar jag? Det här är mitt första längre förhållande och definitvt det första "på allvar") så gick förälskelsen över efter den första himlastormande tiden och nu har jag nått någon form av platonisk känsla inför honom. Vi hade en ganska strulig start på vårt förhållande då min sambo aldrig varit intresserad utav att ha en relation och därför aldrig varit i en tidigare. han var väldigt rädd för att ta steget fullt ut med mig och det hela var inte mindre komplicerat iom att jag är mycket god vän med hans lillasyster och känner hans familj väl. Att vi dessutom kommer från en liten stad där alla känner alla gjorde min sambo rätt nervig.
Han "släppte inte till" förrän vi hade träffats i 8-9 mån och varit tillsammans i tre och då hade min relation till sex blivit lite ruggad. Jag har levt ett ganska "vilt" singelliv och känt mig trygg med sex och haft relativt gott självförtroende i sägen, så för mig var det väldigt svårt att hela tiden bli avvisad sexuellt. Jag kände att det måste vara något fel på mig som gjorde att han inte ville ha sex med mig och när den tanken väl började gro så var dte svårt att släppa dne när vi väl började ha sex. Att jag i samma veva blev hamnade i en depression som i sin tur fick min sexlust att gå i botten gjorde att vi aldrig fick någon riktig bra start på passionen i vårt förhållande.
Början av vårt förhållande handlade mycket om att "lära" min sambo om hur man är i en relation. Han hade väldigt svårt att bekräfta mig och att åtminstone ibland se oss som ett par och inte bara två självständiga individer. Jag är själv väldigt självständig, men min sambo hade ingens om helst känsla för tvåsamhet och jag minns att det många gånger var svårt att få honom att förstå att det han gjorde påverkade mig osv.
Hans svårighet för att bekräfta mig och det lite tafatta sexet, samt min övergripande okåthet skapade en lite osexuell känsla i vår relation. Jag har liksom slutat att känna mig som en sexuell varelse i vår relation. Jag är ALDRIG kåt med honom, vilket också har lett till att vi mycket sällan har sex. Jag som varit väldigt sexuell tidigare och gillar att utmana och leva ut sexuellt, känner min obekväm med sex och ska vi prata om sex så är det väldigt krystat och pinsamt. hallå, vi är vuxna människor. Om jag försöker att prata snuskigt, så blir det bara ett skämt. Det finns liksom ingen passion i vår relation.
Det där som mina vänner kan prata om ibland att de går och tänker på att ha sex med sina killar på dagarna bara för att typ dö av kåthet när de kommer hem och sedan har sex både här och där, kan jag inte alls tänka mig in i. Och då har jag alltid varit den mest sexuellt frigjorda och aktiva i vårt gäng tidigare!
Under senaste året har jag periodvis bott utomlands och jobbat med hästar och han har varit kvar hemma. Min förhoppning var att det skulle väcka lite längtan i mig att vara med honom då vi de senaste åren umgåtts väldigt mycket och kanske tjatat ut varandra. Men jag tänker inte på honom särskilt mycket när jag är hemifrån utan är rätt nöjd med livet. Däremot har jag fullt sjå med att stå emot all attraktion jag ständigt utsätts för i form av andra män. Helt plötsligt är alla andra män intressanta. Jag är helt plötsligt en sucker för andra mäns uppmärksamhet och suger åt mig som en svamp. Flera gånger har jag varit nära att hamna i situationer som inte skulle vara okej när man har ett förhållande. Flera gånger har jag önskat att jag vore singel så att jag kunnat leva ut de känslorna istället för att hålla band på mig själv. Helt plötsligt upplever jag mig vara en sexuell varelse igen, med inga som helst problem att bli kåt. Bara inte med min sambo..
Självklart väcker det här många ovälkomna tankar. För den här mannen har så många otroligt fina sidor som jag älskar. Han är en intelligent, snygg, var och omtänksam person som tvivelaktigt älskar mig otroligt mycket. Han gör vad som helst för mig (iblandkanske lite för mycket) och litar på mig och står ut med mig och alla mina olika sidor. Han har funnits där för mig när jag mått dåligt och ställt upp både på mig och min familj. Han är väldigt omtyckt av min familj och vänner, har anpassat sig till livet som hästägare och själv börjat satsa på ridningen, han är en jämställd man som ger mig trygghet och kärlek. Han har en fin familj och vänner som jag älskar. Han ställer alltid upp, är lojal och jag vet att jag kan lita på honom till 100%.
Men det här med sexlusten, passionen och den frånvarande attraktionen skaver. Länge har jag grubblat på det, försökt resonera med mig själv, ibland vågat tänka tanken "göra slut". Men då skärs det som en kniv genom mig. Jag är inte lastgammal, men jag vill ha barn, jag vill ha en familj, jag vill ha den trygghet vårt förhållande ger mig, jag vill ha honom nära, men kanske mer som en väldigt nära vän. När han vill ha sex så kan jag ibland känna mig gråtfärdig över att inte vilja ha sex med honom, ibland försöker jag ändå, anstränger mig men det är ingen kontakt mellan oss.
Självklart har han dåliga sidor också, som är svåra att leva med. Han kan dricka för mycket och hela hans släkt i stort sett har alkoholproblem och som barn till en alkoholist är jag livrädd att hamna i den situationen. Vi pratar inte särskilt ofta om sånt som är viktigt ( i mina ögon), jag känner inte att jag kan dela känslor, tankar och drömmar med honom. Allt som inte är konkret är svårt att prata om. Han har ett svart och vitt-tänkande kring många saker och svårt att sätta sig in i andras situationer, vilket jag tycker är jobbigt. Han saknar eget driv och det är ofta jag som får pusha honom men får väldigt sällan någon push från honom. Det i sin tur har lett till att han varit en del arbetslös och haft dåligt med pengar, vilket inte gjort vår relation bättre.
Och så sitter jag här efter en helg där jag träffade en kille som fick det där att vakna igen. och jag hade helst av allt bara kastat mig rakt in i det. Vi spenderade en natt ihop utan att göra något som var otillbörligt, men som rent känslomässigt påminner mig om att något verkligen inte står rätt till i mitt förhållande. Jag är trogen enbart på grund av respekt för min sambo och oron för vilken ångest det skulle ge mig med skuldkänslor efteråt. Inte för att jag vill vara trogen honom.
Så tänker jag, kanske är det helt normalt att det är så här i förhållanden ibland. Allt kan ju inte alltid vara kul och rosenrött. Kanske gör jag slut med min sambo, träffar någon annan och efter x antal år sitter jag här igen, med samma tankar och känslor? Eller så finns det faktiskt något bättre för mig därute? någon som kan framkalla åtrå och attraktion även efter många år ihop? Eller så kan vår passion vakna till liv? En vän sa till mig att man ska vara rädd om kärleken och kämpa för den. men hur gör man det egentligen?
Hjälp mig reda ut vad jag känner (om det nu är någon som orkat läsa såhär långt..)
(Jag har valt att skapa ett anonymt nick då flera som jag känner finns på forumet, har du listat ut ve jag är, så håll det för dig själv av omtanke och respekt för mig och min sambo, tack!)
Men. För givetvis finns här ett men. Som i de flesta relationer (antar jag? Det här är mitt första längre förhållande och definitvt det första "på allvar") så gick förälskelsen över efter den första himlastormande tiden och nu har jag nått någon form av platonisk känsla inför honom. Vi hade en ganska strulig start på vårt förhållande då min sambo aldrig varit intresserad utav att ha en relation och därför aldrig varit i en tidigare. han var väldigt rädd för att ta steget fullt ut med mig och det hela var inte mindre komplicerat iom att jag är mycket god vän med hans lillasyster och känner hans familj väl. Att vi dessutom kommer från en liten stad där alla känner alla gjorde min sambo rätt nervig.
Han "släppte inte till" förrän vi hade träffats i 8-9 mån och varit tillsammans i tre och då hade min relation till sex blivit lite ruggad. Jag har levt ett ganska "vilt" singelliv och känt mig trygg med sex och haft relativt gott självförtroende i sägen, så för mig var det väldigt svårt att hela tiden bli avvisad sexuellt. Jag kände att det måste vara något fel på mig som gjorde att han inte ville ha sex med mig och när den tanken väl började gro så var dte svårt att släppa dne när vi väl började ha sex. Att jag i samma veva blev hamnade i en depression som i sin tur fick min sexlust att gå i botten gjorde att vi aldrig fick någon riktig bra start på passionen i vårt förhållande.
Början av vårt förhållande handlade mycket om att "lära" min sambo om hur man är i en relation. Han hade väldigt svårt att bekräfta mig och att åtminstone ibland se oss som ett par och inte bara två självständiga individer. Jag är själv väldigt självständig, men min sambo hade ingens om helst känsla för tvåsamhet och jag minns att det många gånger var svårt att få honom att förstå att det han gjorde påverkade mig osv.
Hans svårighet för att bekräfta mig och det lite tafatta sexet, samt min övergripande okåthet skapade en lite osexuell känsla i vår relation. Jag har liksom slutat att känna mig som en sexuell varelse i vår relation. Jag är ALDRIG kåt med honom, vilket också har lett till att vi mycket sällan har sex. Jag som varit väldigt sexuell tidigare och gillar att utmana och leva ut sexuellt, känner min obekväm med sex och ska vi prata om sex så är det väldigt krystat och pinsamt. hallå, vi är vuxna människor. Om jag försöker att prata snuskigt, så blir det bara ett skämt. Det finns liksom ingen passion i vår relation.
Det där som mina vänner kan prata om ibland att de går och tänker på att ha sex med sina killar på dagarna bara för att typ dö av kåthet när de kommer hem och sedan har sex både här och där, kan jag inte alls tänka mig in i. Och då har jag alltid varit den mest sexuellt frigjorda och aktiva i vårt gäng tidigare!
Under senaste året har jag periodvis bott utomlands och jobbat med hästar och han har varit kvar hemma. Min förhoppning var att det skulle väcka lite längtan i mig att vara med honom då vi de senaste åren umgåtts väldigt mycket och kanske tjatat ut varandra. Men jag tänker inte på honom särskilt mycket när jag är hemifrån utan är rätt nöjd med livet. Däremot har jag fullt sjå med att stå emot all attraktion jag ständigt utsätts för i form av andra män. Helt plötsligt är alla andra män intressanta. Jag är helt plötsligt en sucker för andra mäns uppmärksamhet och suger åt mig som en svamp. Flera gånger har jag varit nära att hamna i situationer som inte skulle vara okej när man har ett förhållande. Flera gånger har jag önskat att jag vore singel så att jag kunnat leva ut de känslorna istället för att hålla band på mig själv. Helt plötsligt upplever jag mig vara en sexuell varelse igen, med inga som helst problem att bli kåt. Bara inte med min sambo..
Självklart väcker det här många ovälkomna tankar. För den här mannen har så många otroligt fina sidor som jag älskar. Han är en intelligent, snygg, var och omtänksam person som tvivelaktigt älskar mig otroligt mycket. Han gör vad som helst för mig (iblandkanske lite för mycket) och litar på mig och står ut med mig och alla mina olika sidor. Han har funnits där för mig när jag mått dåligt och ställt upp både på mig och min familj. Han är väldigt omtyckt av min familj och vänner, har anpassat sig till livet som hästägare och själv börjat satsa på ridningen, han är en jämställd man som ger mig trygghet och kärlek. Han har en fin familj och vänner som jag älskar. Han ställer alltid upp, är lojal och jag vet att jag kan lita på honom till 100%.
Men det här med sexlusten, passionen och den frånvarande attraktionen skaver. Länge har jag grubblat på det, försökt resonera med mig själv, ibland vågat tänka tanken "göra slut". Men då skärs det som en kniv genom mig. Jag är inte lastgammal, men jag vill ha barn, jag vill ha en familj, jag vill ha den trygghet vårt förhållande ger mig, jag vill ha honom nära, men kanske mer som en väldigt nära vän. När han vill ha sex så kan jag ibland känna mig gråtfärdig över att inte vilja ha sex med honom, ibland försöker jag ändå, anstränger mig men det är ingen kontakt mellan oss.
Självklart har han dåliga sidor också, som är svåra att leva med. Han kan dricka för mycket och hela hans släkt i stort sett har alkoholproblem och som barn till en alkoholist är jag livrädd att hamna i den situationen. Vi pratar inte särskilt ofta om sånt som är viktigt ( i mina ögon), jag känner inte att jag kan dela känslor, tankar och drömmar med honom. Allt som inte är konkret är svårt att prata om. Han har ett svart och vitt-tänkande kring många saker och svårt att sätta sig in i andras situationer, vilket jag tycker är jobbigt. Han saknar eget driv och det är ofta jag som får pusha honom men får väldigt sällan någon push från honom. Det i sin tur har lett till att han varit en del arbetslös och haft dåligt med pengar, vilket inte gjort vår relation bättre.
Och så sitter jag här efter en helg där jag träffade en kille som fick det där att vakna igen. och jag hade helst av allt bara kastat mig rakt in i det. Vi spenderade en natt ihop utan att göra något som var otillbörligt, men som rent känslomässigt påminner mig om att något verkligen inte står rätt till i mitt förhållande. Jag är trogen enbart på grund av respekt för min sambo och oron för vilken ångest det skulle ge mig med skuldkänslor efteråt. Inte för att jag vill vara trogen honom.
Så tänker jag, kanske är det helt normalt att det är så här i förhållanden ibland. Allt kan ju inte alltid vara kul och rosenrött. Kanske gör jag slut med min sambo, träffar någon annan och efter x antal år sitter jag här igen, med samma tankar och känslor? Eller så finns det faktiskt något bättre för mig därute? någon som kan framkalla åtrå och attraktion även efter många år ihop? Eller så kan vår passion vakna till liv? En vän sa till mig att man ska vara rädd om kärleken och kämpa för den. men hur gör man det egentligen?
Hjälp mig reda ut vad jag känner (om det nu är någon som orkat läsa såhär långt..)
(Jag har valt att skapa ett anonymt nick då flera som jag känner finns på forumet, har du listat ut ve jag är, så håll det för dig själv av omtanke och respekt för mig och min sambo, tack!)
