Nä. Och det skrev jag inte heller, eller hur? JAG har varit i det här förhållandet, för inte allt för länge sedan, så tro mig. Det vet jag. Samtidigt kommunicerade inte vi om det - det verkar ju ts och hennes sambo faktiskt göra. Och jag tror absolut om båda vill så kan båda lösa det. Det handlar om att ge och ta. Från båda håll.@Cambrie Allt går inte att överkomma bara för att man älskar varandra (eller de man skulle kunna vara) och vill leva tillsammans. Tycker det är rätt naivt måste jag säga.
Nja, jag går faktiskt inte igång på någonting för tillfället. Men ts tar ju illa upp, eller hur? TS vill ha ett tvåsamhetsförhållande, eller hur? TS och hennes man pratade tydligen igår om det här där han också yttrar sig i frågan (och ingen här kan ju faktiskt veta om det är vad han verkligen känner eller om ts håller en pistol mot honom och tvingar honom att säga det så vi får väl utgå från det hon skriver om deras samtal och att det stämmer).= inom ramen för normativ tvåsamhet? Du går igång om att flirta med andra som om det var ett allmängiltigt regelbrott. Enligt den moral du för fram som om den vore allmängiltig så har den som anser flirtande med andra vara utanför ramen rätt, den som vill flirta har fel. Dvs den ena har bestämmanderätt över ramarna i relationen.
Sedan tycker jag inte att man ska vara så fixerad vid tvåsamhet eller att göra tvåsamhet med en viss person att man gör några större uppoffringar alls. Det finns många fiskar i sjön och det är inte värt att gå emot sin egen vilja.
Jag tar också väldigt illa upp om min sambo flirtar med andra tjejer - därför valde jag också bland annat att lämna mitt ex som trots familj och barn inte skärpte sig - och därför väljer min nuvarande man att inte såra mig genom det. Jag ser inte heller ts som särskilt svartsjuk, hon säger ju till exempel själv att hon inte har problem med att han umgås med sina vänner eller till och med åker på resor. Så jag tolkar henne inte alls så stram och elakt som många här verkar göra.
Sedan ang kompativa - jag och min man är nog världens mest olika par, eller åtminstone väldigt olika. Olika kulturer, olika religion, han från högsta familjen i Libyen under många år och har levt highlife, jag med vanliga arbetarföräldrar, han stadsmänniska, jag vill bo på landet. Vi har fått ge upp en del båda två, förändrats. Det har tagit tid och är fortfarande en pågående process. Älskar man någon (förutsatt att man vill leva i tvåsamhet, men jag utgick från ts här och både hon och hennes sambo verkar vilja ha det så enligt de inlägg hon skrivit, hans sida av myntet har vi inte hört) så är väl det sånt man faktiskt jobbar med om man nu tycker det är värt att leva ihop, istället för att leta efter en pusselbit som passar bättre, i vårt fall funkar det utmärkt, annars hade det ju givetvis blivit slut.
Självklart inte - men det är ju faktiskt TS sambos sak att göra något åt och inte ts problem i så fall? Hur kan man få det till att ts ska lämna då för att sambon ska få göra vad han vill, om det är så sambon känner borde väl rimligen HAN vara den som lämnar? Sen undrar jag vad dina relationer har att göra med ts, jag är fullt medveten om att alla inte vill ha tvåsamhet. Det är ok. Flera har inget emot att sambon knullar andra. Är det överrenskommet är det ok. Men uppenbarligen är det inte riktigt det i ts förhållande. Sedan håller jag med dig att det inte ska behövas, men ibland behöver man komma överrens om olikheter för att det ska fungera. Från båda håll. Det är allt jag säger.Vissa av oss vill inte leva i en relation där vi säger åt mannen vad han får och inte får göra.
Senast ändrad: