Hjälp, jag är med barn igen!!!!

[Hiddeous]

Sv: Hjälp, jag är med barn igen!!!!

Det knixiga med traumatisering är att det är upplevelsen som skapar den, inte i första hand de medicinska omständigheterna.

Det tror jag också. Okänsliga läkare och barnmorskor, som klappar en på huvudet och indignerat utbrister: "men varför vill du ha smärtstillande, du har väl inga värkar?" och efter många om och men erbjuder ett par ipren kan förstöra hela förlossningsarbetet.

 

[Kattennizze]

Sv: Hjälp, jag är med barn igen!!!!

Det är väl snarare kanske så att man måste säga att man har problem för att få hjälp. BB-personalen är ju inga tankeläsare.

Jag kan bara tala för mig själv, men jag fick enormt mycket hjälp på en gång via förlossningsvården med min traumatisering. Jag fick träffa både kurator och psykiatriker omgående medan vi var kvar på BB, fick stanna extra länge på BB tills situationen var någotsånär stabil, och när vi sen åkte hem var det med både kuratorsamtal och tid på psyk bokade veckan därpå, plus möjlighet att ringa jour om jag blev sämre. Och en månads sjukskrivning, så att min man kunde vara hemma och hjälpa till. Gick sen på behandling hos kurator och psyk (som dock mest var i bakgrunden, som support ifall jag hade blivit deprimerad) tills jag var frisk.

Men många vill inte be om hjälp, och inte prata om det jobbiga. Man är glad att det är över och vill bara åka hem och glömma, eller man är så fokuserad på bebisens mående att man glömmer sig själv i början, och sen kommer alltihop tillbaka några månader senare, när bebis är utom fara. Men det är ju svårt för förlossningsvården att veta.

Det knixiga med traumatisering är att det är upplevelsen som skapar den, inte i första hand de medicinska omständigheterna. Därför kan en medicinskt sett normal förlossning vara traumatiserande, medan en mycket komplicerad förlossning inte behöver vara det. Så om man inte var där och såg saken från patientens synvinkel, så är det svårt att veta om en förlossning var traumatisk eller inte.

Du skriver väldigt klokt om traumatisering. Jag hade en mycket svår förlossning, min son var nära att dö och jag med. Jag fick inte se honom förrän dagen därpå. Skulle jag föda vaginalt igen? Alla gånger. Jag tyckte min förlossning var helt underbar och fantastiskt. jag ser jättemycket fram emot att föda vaginalt igen om jag nångång skulle bli gravid igen. Men, jag fick hjälp att bearbeta detta. Och det är det som är min poäng, med rätt hjälp kan ett ev trauma bli hanterbart.
Lycka till TS med din graviditet och förlossning!

 

[Hiddeous]

Sv: Hjälp, jag är med barn igen!!!!

Du skriver väldigt klokt om traumatisering. Jag hade en mycket svår förlossning, min son var nära att dö och jag med. Jag fick inte se honom förrän dagen därpå.

Det var ungefär vad som inträffade under min förlossning också. Men jag tyckte inte att det var värst; det värsta var känslan av att bli nonchalerad och bortviftad som nojig förstagångsföderska. Det jobbiga hade kanske inträffat ändå, vem vet, men möjligheten finns att förloppet hade blivit annorlunda. Jag hade läst på lite grann inför det hela och visste ungefär vad jag skulle vara uppmärksam på, och varskodde läkare och barnmorskor flera gånger under processens gång att något kanske inte var som det skulle. Men de trodde mig inte. Inte förrän det var nästan försent. Även efteråt genomled jag och min man de två första månaderna med konstant oro och förtvivlan över att vårt barn kanske hade tagit permanent skada av det som inträffade. Och vad säger ansvariga läkare? Jo, hade bara JAG formulerat min oro på ett annat sätt, DÅ hade vi blivit tagna på allvar. Efter det samtalet la jag ner alla försök till "bearbetning" och beslöt att blir det en andra gång, så blir det planerat kejsarsnitt. Då kanske åtminstone barnet klarar sig bättre.

 

[Mabuse]

Sv: Hjälp, jag är med barn igen!!!!

Det som skapar trauma är just det, känslan av att bli nonchalerad och bortviftad. I grund och botten handlar trauma om att ens grundläggande tro på att andra människor vill en väl (eller i alla fall inte vill en illa) blivit rubbad. Det är därför människor kan bli traumatiserade av att bli rånade på gatan, men sällan av tandvärk. Även fast smärtan vid tandvärk kan vara mycket värre. Det är alltså inte smärta eller fara i sig, utan känslan av att andra människor inte bryr sig, eller ännu värre vill en illa, som skapar traumat. Känslan av utsatthet.

Det här leder sedan till en rad effekter: man kan tappa förtroendet för den grupp människor som borde sett efter en (i det här fallet sjukvården), man kan få självmordstankar (de måste ju behandlat mig såhär av en anledning, rimligen för att jag inte är värd bättre), man får minnesflashbacks som triggas av saker som påminner om händelsen (kan vara oskyldiga, ofarliga saker, i mitt fall var det t ex att ligga på en sjukhusbrits som rullas iväg av andra, eller att återse min förlossningsläkare iförd arbetskläder), man kan få mardrömmar där man återupplever de värsta delarna av den traumatiska upplevelsen i överdriven form (jag drömde t ex att jag låg i en operationssal och såg upp på en skara skrattande sköterskor och läkare som stod runt sängen, och sen började de skära upp magen på mig och plocka ut inälvorna utan bedövning och tyckte det var jättekul, och jag kunde inte röra mig), eller att man börjar tvivla på sina egna intryckoch får overklighetskänslor (ingen trodde ju på mig, det kanske inte var sant, så som jag tyckte att det hände? Det jag upplever kanske inte alls händer?).

Det du beskriver låter som något som klockrent skulle kunna leda till trauma, nämligen att du visste att var något var fel (och hade rätt), men ingen trodde dig. Det är mer troligt att sånt leder till trauma än förlossningar där det varit livsfara, och all personal verkligen visat att det här är allvar, sett bekymrade ut och på olika sätt visat att det du upplever stämmer, det är något hemskt och farligt som håller på att hända, och vi lyssnar på dig och gör vårt yttersta för att hjälpa dig.

Att förlossningsläkaren inte var så bra på traumabehandling låter också rimligt - förlossningsläkare är ju specialiserade på gynekologi, inte psykiatri. Det blir lite som att gå till tandläkaren för att bli botad från lunginflammation. Så du borde nog fått hjälp med att bearbeta traumat - av någon som vet hur man gör för att behandla (förlossnings)trauman, särskilt eftersom du nu har utvecklat en förlossningsrädsla till den milda grad att du inte vågar försöka föda vaginalt alls mer. Traumabehandling kräver enligt mitt tycke proffs - på större sjukhus finns det kuratorer/psykologer som kan sånt, det är till dem man ska vända sig för att bli hjälpt, inte till förlossningsläkare som är specialister på gynekologi.

 

[Hiddeous]

Sv: Hjälp, jag är med barn igen!!!!

Traumabehandling kräver enligt mitt tycke proffs - på större sjukhus finns det kuratorer/psykologer som kan sånt, det är till dem man ska vända sig för att bli hjälpt, inte till förlossningsläkare som är specialister på gynekologi.

Oj, det var det långt och mycket informativt svar - det tackar jag för! Nu har vi inte planerat att skaffa barn igen, men blir det aktuellt ska jag absolut kräva någon form av terapi eller behandling. Det verkar ju fungera, av dig och andras erfarenheter att döma.