Hittar ingen vettig rubrik (handlar om kvinnomisshandlare)

[MiaMia]

Är det inte så att personer som säger så oftast gör det för att de inte bryr sig oavsett? Det är något som inte drabbat, eller som det tror inte kommer drabba dem själva och då spelar det ingen roll för dem vad anledningen är. Jag tycker mig se samma sätt att resonera även när det gäller andra utsatta grupper.

Jag tolkar det oftast som att det bottnar i en avgrundsdjup brist på insikt i vad det innebär att vara utsatt. Noll hänsyn till att se saker ut den berörda personens perspektiv, utifrån var de befinner sig och vad de har för möjligheter och hinder.

För det är inte svårt. Och har man resurser (av vilket slag det nu är som behövs i den aktuella situationen) så är det ju inte svårt. Men det är liksom grejen med att vara i en utsatt position (av ett eller annat skäl) att man inte har de resurserna.

 

[BornAgain]

Det tycker jag också, det jag ville säga var att jag har uppfattat det som ett generellt beteende och inte enbart när det gäller ämnet i tråden.

"Jag skulle minsann..." är generellt ett dåligt uttalande

 

[TinyWiny]

"Jag skulle minsann..." är generellt ett dåligt uttalande

I samma kategori som "det är ju bara..."

 

[honung]

Jag gick efter första smällen/sparkarna/misshandeln. Det var kaos, både på plats, i mitt huvud, troligtvis i hans huvud, det var kaos för barnen, det var kaos för djuren.

Jag gick till mäklaren förta dagen efter, satt en halvtimme utanför innan de öppnade. Jag involverade min familj, den lilla jag hade, och fick någon att agera kommunikatör mellan mig och mannen, och jag fick sängplats hos en syster. Mannens familj fick veta vad som hänt och de agerade också på hans sida, och det beslutades att våra barn skulle bo i huset, medan vi föräldrar skulle bo med dem varannan vecka, tills huset var sålt och flytt var gjord. Livet var kaos och jag hade just börjat plugga och hade ingen inkomst. Jag hade alla förutsättningar man kan tänka sig för att göra valet att stanna, förlåta och 'hoppas' att det inte skulle hända igen. Men jag gick, om jag så skulle få bo på gatan med mina barn, hund och hästar så fanns inget alternativ för mig - och jag KAN bara inte förstå de som stannar efter första slaget. Jag bara kan inte. Livet går vidare, allt löser sig, allt måste lösa sig. Jag fick så mycket hjälp från oväntat håll, från kollegor som åkte och vattnade hästar till mäklaren som erbjöd mig att låna mig pengar, ur sin egen ficka för en utgift som uppstod i samband med att huset såldes.

Man bara m å s t e lämna den man som slår. JAG kan tycka att om en stannar hos en man som slagit, så har man en del av ansvaret i vad som kan bli en forsättning av misshandel. Första slaget är ytterst sällan eller aldrig det sista. Jag fattar att buke kommer rasa för att jag säger så, men jag k a n i n t e förstå de kvinnor som stannar. Gå, bara gå gå gå. Det finns ingen framtid i ett liv tillsammans med någon som en gång misshandlat dig. Det ÄR bara att gå. Allt löser sig, det blir bättre, bara man lämnar så fort man bara kan. Jag kan med gott och stolt samvete säga "jag skulle minsann" eller "det är bara.." För så gjorde jag och jag ångrar det inte för en sekund att jag gjorde det även om livet blev milt sagt katastrof då, men hade jag stannat, hade slag 2 kommit, förr eller senare, och hade jag sett hinder i att lämna, hade jag bara gjort det möjligt för slag 3, 4, 5 osv, både som mottagare av slagen och för honom att göra det igen.

 

[Tonto]

Fast när det i såna här diskussioner/trådar tas upp framställs det som om det vore en generell åsikt i samhället och något som skulle vara socialt accepterat att tycka/säga.
Det är det INTE.

Diskussionen uppkom för att det sades ”kvinnan har valt fel man” och det är otroligt skuldbeläggande att säga så till kvinnor som blivit misshandlade/våldtagna. Det är vanligt att kvinnor skuldbeläggs när det gäller att se blivit utsatta för våld. Är det inte att man valt fel man så är det att man klätt sig fel eller varit ute när det är mörkt. Man får helt enkelt skulle sig själv.

 

[Görel]

Jag gick efter första smällen/sparkarna/misshandeln. Det var kaos, både på plats, i mitt huvud, troligtvis i hans huvud, det var kaos för barnen, det var kaos för djuren.

Jag gick till mäklaren förta dagen efter, satt en halvtimme utanför innan de öppnade. Jag involverade min familj, den lilla jag hade, och fick någon att agera kommunikatör mellan mig och mannen, och jag fick sängplats hos en syster. Mannens familj fick veta vad som hänt och de agerade också på hans sida, och det beslutades att våra barn skulle bo i huset, medan vi föräldrar skulle bo med dem varannan vecka, tills huset var sålt och flytt var gjord. Livet var kaos och jag hade just börjat plugga och hade ingen inkomst. Jag hade alla förutsättningar man kan tänka sig för att göra valet att stanna, förlåta och 'hoppas' att det inte skulle hända igen. Men jag gick, om jag så skulle få bo på gatan med mina barn, hund och hästar så fanns inget alternativ för mig - och jag KAN bara inte förstå de som stannar efter första slaget. Jag bara kan inte. Livet går vidare, allt löser sig, allt måste lösa sig. Jag fick så mycket hjälp från oväntat håll, från kollegor som åkte och vattnade hästar till mäklaren som erbjöd mig att låna mig pengar, ur sin egen ficka för en utgift som uppstod i samband med att huset såldes.

Man bara m å s t e lämna den man som slår. JAG kan tycka att om en stannar hos en man som slagit, så har man en del av ansvaret i vad som kan bli en forsättning av misshandel. Första slaget är ytterst sällan eller aldrig det sista. Jag fattar att buke kommer rasa för att jag säger så, men jag k a n i n t e förstå de kvinnor som stannar. Gå, bara gå gå gå. Det finns ingen framtid i ett liv tillsammans med någon som en gång misshandlat dig. Det ÄR bara att gå. Allt löser sig, det blir bättre, bara man lämnar så fort man bara kan. Jag kan med gott och stolt samvete säga "jag skulle minsann" eller "det är bara.." För så gjorde jag och jag ångrar det inte för en sekund att jag gjorde det även om livet blev milt sagt katastrof då, men hade jag stannat, hade slag 2 kommit, förr eller senare, och hade jag sett hinder i att lämna, hade jag bara gjort det möjligt för slag 3, 4, 5 osv, både som mottagare av slagen och för honom att göra det igen.

För att många har blivit så psykiskt nedtryckta att de tror att de inte kan klara sig på egen hand.
För att många blir hotade att mannen kommer leja någon att mörda dem.
För att de inte kan erkänna ens för sig själva att de blir utsatta.

 

[Inte_Ung]

Jag gick.
Inte efter första slaget men efter några slagsmål.
Jag började nämligen med att försvara mig.
Men efter att ha blivit inkastad i köksskåpen så fick jag nog.
Då hade jag blåmärken på hela ryggen.
Jag köpte en lägenhet kontant sedan var jag totalt pank.
Han körde på fyllan och stod och ylade utanför mitt fönster under den första tiden.
Det är inte lätt det där.

 

[BornAgain]

Jag gick efter första smällen/sparkarna/misshandeln. Det var kaos, både på plats, i mitt huvud, troligtvis i hans huvud, det var kaos för barnen, det var kaos för djuren.

Jag gick till mäklaren förta dagen efter, satt en halvtimme utanför innan de öppnade. Jag involverade min familj, den lilla jag hade, och fick någon att agera kommunikatör mellan mig och mannen, och jag fick sängplats hos en syster. Mannens familj fick veta vad som hänt och de agerade också på hans sida, och det beslutades att våra barn skulle bo i huset, medan vi föräldrar skulle bo med dem varannan vecka, tills huset var sålt och flytt var gjord. Livet var kaos och jag hade just börjat plugga och hade ingen inkomst. Jag hade alla förutsättningar man kan tänka sig för att göra valet att stanna, förlåta och 'hoppas' att det inte skulle hända igen. Men jag gick, om jag så skulle få bo på gatan med mina barn, hund och hästar så fanns inget alternativ för mig - och jag KAN bara inte förstå de som stannar efter första slaget. Jag bara kan inte. Livet går vidare, allt löser sig, allt måste lösa sig. Jag fick så mycket hjälp från oväntat håll, från kollegor som åkte och vattnade hästar till mäklaren som erbjöd mig att låna mig pengar, ur sin egen ficka för en utgift som uppstod i samband med att huset såldes.

Man bara m å s t e lämna den man som slår. JAG kan tycka att om en stannar hos en man som slagit, så har man en del av ansvaret i vad som kan bli en forsättning av misshandel. Första slaget är ytterst sällan eller aldrig det sista. Jag fattar att buke kommer rasa för att jag säger så, men jag k a n i n t e förstå de kvinnor som stannar. Gå, bara gå gå gå. Det finns ingen framtid i ett liv tillsammans med någon som en gång misshandlat dig. Det ÄR bara att gå. Allt löser sig, det blir bättre, bara man lämnar så fort man bara kan. Jag kan med gott och stolt samvete säga "jag skulle minsann" eller "det är bara.." För så gjorde jag och jag ångrar det inte för en sekund att jag gjorde det även om livet blev milt sagt katastrof då, men hade jag stannat, hade slag 2 kommit, förr eller senare, och hade jag sett hinder i att lämna, hade jag bara gjort det möjligt för slag 3, 4, 5 osv, både som mottagare av slagen och för honom att göra det igen.

Men många andra behöver hjälp. Att då säga "jag skulle aldrig..." blir bara att trycka ned dem ännu mer.

Sedan är det ett par saker att minnas: du hade en syster att sova hos, du kunde gå till en mäklare (dvs du var inte helt utblottad och behövde aldrig kolla om du fick vårdnaden som hemlös uteliggare. Eller hur dina barn mådde efter ett halvår på gatan eller på vandrarhem), du fick hjälp att lösa hur barnen skulle tas om hand. Många har inte de resurserna.

Egentligen blir jag ännu argare på ditt "Jag skulle minsann..." för du vet hur svårt det är från ett relativt gynnsamt läge.

 

[Kenya]

Jajusteja - tjocka människor är ju lite dumma i huvudet. Det hade jag glömt. Drogmissbrukare är ju också bara lite korkade som inte fattade bättre. Och kvinnor som hamnar med en misshandlande man är det ju också lite fel på - jajuste, det var ju inte mannens fel utan kvinnan som mer eller mindre medvetet skadar sig själv. Kvinnans FEL alltså - inte mannens....

Jag tycker alltså att ditt inlägg är helt uppåt väggarna totalt fel fokus

Oj. Det var absolut inte så här jag menade!! Jag ville lyfta fram att folk kan bete sig destruktivt trots att de är intelligenta nog att förstå att det inte är bra för dem. Att logik inte är det som styr våra beteenden i första hand. Ibland förstår man att något är skadligt, och gör det ändå. Vissa människor har större problem än andra men alla borde kunna känna igen sig på ngåot sätt.

Citerar mig själv igen
"jag tänkte att mina frågor skulle uppmärksamma folk på att det finns många sätt som folk skadar sig själva på, mer eller mindre medvetet, och att det inte är så konstigt eller obegripligt egentligen. Tog några olika exempel för att folk kanske har erfarenhet av, eller åtminstone förståelse för, något av det."

Jag förstår inte hur du får det till att jag tycker att folk ska skylla sig själva? Snarare ville jag poängtera motsatsen! Alltså att bara för att du kunde ha förutsett problemen betyder det inte att du får skylla dig själv eller att det var ditt fel. Om det räckte med att förstå ett problem för att slippa drabbas av det skulle vi ha mycket färre missbrukare, destruktiva förhållanden och fysiska självskadare här i världen!!

Visst finns det män som är extremt manipulativa och kan lura vilken kvinna som helst tills det är försent att dra sig ur. Och visst ska de kvinnorna som blir lurade inte skuldbeläggas. Men efter att ha läst det flera gånger här i tråden ville jag bara lyfta fram en annan sida:

Vi som såg tecknena tidigt (innan det var "för sent") och ändå inte lämnade. Som drogs mot det destruktiva på något sätt. Som fick nån slags tillfredställelse av att bli respektlöst behandlade. Ska vi skylla oss själva? Är vi dumma i huvudet? Är det vårat fel? Har männen mindre skuld? Har naiva offer för kvinnomisshandlare mindre skuld än oss? Det är väl inte det du menar?

Jag tycker absolut att det kan vara rimligt att dra parareller till olika former av självdestruktivitet när man talar om mäns våld mot kvinnor. Men det förutsätter ju att man inte tycker att folk som ägnar sig åt självskadebeteenden är dumma i huvudet och får skylla sig själva..

mvh Kenya som ägnat mig åt alla destruktiva beteenden som jag tog upp. Fullt medveten om vad jag sysslade med! Och som inte alls tycker att jag borde känna mig extra skyldig, eller extra dum i huvudet bara för att jag handlade mot bättre vetande.

 

[honung]

För att många har blivit så psykiskt nedtryckta att de tror att de inte kan klara sig på egen hand.
För att många blir hotade att mannen kommer leja någon att mörda dem.
För att de inte kan erkänna ens för sig själva att de blir utsatta.

Jag fattar naturligtvis att många har sina skäl för att de TROR att de inte kan lämna. Och med ett samhälle som envist hävdar att det finns skäl att inte lämna så innebär det ett dåligt stöd för dessa kvinnor.

Jag anser att det ska vara nolltolerans för att acceptera fysiskt/psykiskt våld i förhållanden. Det är vad jag själv i mitt hjärta och ryggrad har. Jag ser så många kvinnor som stannar i vad jag anser vara dåliga förhållanden, där de lever i tesen man vet vad man har men inte vad man får där man accepterar ett dåligt förhållande som kanske inte ens nödvändigtvis ens är utsatt för våld. Där man värdesätter materiella ting före sin egen livskvalitét och möjligheter.

Jag kanske outar mig för mycket här, men jag är ett skilsmässobarn som är uppvuxen med att se min egen mamma bli brutalt misshandlad fysiskt, och som stannade kvar i ett destruktivt förhållande där pengar och materiell och social status spelade stor roll. ALDRIG att jag skulle utsätta vare sig mig själv eller mina barn för samma liv. ALDRIG. Jag hade lätt valt att inkvartera mig i en buske bakom ett krondike än att stanna kvar i ett dåligt förhållande.

Vad beträffar de misshandlande männen, så anser jag att vårt samhälle accepterar och klemar. Se bara på den brutala Kapten Klänning som nämndes i tråden. Den där andra chansen är jag inte villig att ge ens den man som slog mig, eller så som vårt 'andra chans-samhälle gör. Har du slagit eller våldtagit en kvinna, så är du alltid en misshandlare eller våldtäktsman, i mitt tycke, och bör behandlas som sådana.

 

[asfaltsflickan]

För att många har blivit så psykiskt nedtryckta att de tror att de inte kan klara sig på egen hand.
För att många blir hotade att mannen kommer leja någon att mörda dem.
För att de inte kan erkänna ens för sig själva att de blir utsatta.

Det hjälper ju inte heller att det faktiskt bokstavligen ÄR livsfarligt att lämna - de farligaste situationerna för en kvinna i ett våldsamt förhållande är när hon blir gravid eller när hon lämnar. Och det gäller att ha turen att ha ett eget gediget skyddsnät, för samhället tillhandahåller inget.

 

[BornAgain]

Många människor klarar sig ur helvetet. Men det är som att många springer 100 meter på under 10 sekunder. Det betyder inte att det är lätt eller bara

 

[BornAgain]

Problemet med "jag skulle minsann..." och det är "bara" är att bevisar för många kvinnor att deras partner har rätt. De är så jävla värdelösa att de klarar ingetting utan honom. Vore det så att relationen verkligen var så dålig vore det bara för henne att...
Samtidigt fråntar det omgivningen från ansvar. Det är ju bara för henne. Hon stannar ju, så så illa kan det inte vara alt. hon gillar det nog

 

[Lia_]

Jag tycker det blir lite problematiskt när man jämför de kvinnor som söker sig till män som bevisligen är farliga, tex dömd mördare i fängelse, med de kvinnor som har fastnat i ett förhållande med en man som från början verkade ofarlig.

I fallet med män som sitter i fängelse kan man nog ändå tänka sig att kvinnan borde veta bättre. Eller i alla fall veta vad hon ger sig in på. Det är en helt annan sak med de som inlett ett förhållande där mannen verkade normal från början, men att det sen sakta kommer fram sämre och farliga sidor.

 

[honung]

Men många andra behöver hjälp. Att då säga "jag skulle aldrig..." blir bara att trycka ned dem ännu mer.

Sedan är det ett par saker att minnas: du hade en syster att sova hos, du kunde gå till en mäklare (dvs du var inte helt utblottad och behövde aldrig kolla om du fick vårdnaden som hemlös uteliggare. Eller hur dina barn mådde efter ett halvår på gatan eller på vandrarhem), du fick hjälp att lösa hur barnen skulle tas om hand. Många har inte de resurserna.

Egentligen blir jag ännu argare på ditt "Jag skulle minsann..." för du vet hur svårt det är från ett relativt gynnsamt läge.

Åhåja, jag får nu veta att jag var privilligerad. Att jag hade ett gynnsamt läge. Jag kan lova dig att jag vare sig var privilligerad eller hade något gynnsamt läge. Och det är inte det som ens är poängen jag vill få fram. Jag lämnade, jag gick, det går att lösa. Livet tar inte slut för att man lämnar sitt liv bakom sig. Det spelar ingen roll om JAG hade en systers soffa att sova på, jag hade lika gärna om jag inte hade haft det så 'gynnsamt' - kunnat skriva en tråd på buke om min situation och fått en annan soffa att sova på.

Tänk att det alltid finns ursäkter för allt?

 

[Görel]

Det hjälper ju inte heller att det faktiskt bokstavligen ÄR livsfarligt att lämna - de farligaste situationerna för en kvinna i ett våldsamt förhållande är när hon blir gravid eller när hon lämnar. Och det gäller att ha turen att ha ett eget gediget skyddsnät, för samhället tillhandahåller inget.

Samhället har ett visst skyddsnät men visst kan det utvecklas. Bostäder är ett stort problem. Jobbar själv som relationsvåldshandläggare.

 

[Kenya]

Jag tycker det blir lite problematiskt när man jämför de kvinnor som söker sig till män som bevisligen är farliga, tex dömd mördare i fängelse, med de kvinnor som har fastnat i ett förhållande med en man som från början verkade ofarlig.

I fallet med män som sitter i fängelse kan man nog ändå tänka sig att kvinnan borde veta bättre. Eller i alla fall veta vad hon ger sig in på. Det är en helt annan sak med de som inlett ett förhållande där mannen verkade normal från början, men att det sen sakta kommer fram sämre och farliga sidor.

Nu är det ju så klart en ytterlighet att bli tillsammans med en dömd mördare i fängelse. Men det är väl mest ett exempel för att visa en princip. I de flesta fall är det väl lite mer subtilt än så. Men små tecken på kontrollbehov och gränslöshet kan ju finnas där.

Men kan du inte förklara för mig varför det är så viktigt att skilja på de kvinnor som var 100% aningslösa fram tills det blivit mycket knepigt att ta sig ur och de kvinnor som startat relationer trots att de "borde" vetat bättre?

Är det viktigt för att den ena gruppen borde känna mer skuld en den andra? Eller för att den ena gruppens män är mindre ansvariga för sitt beteende? På vilket sätt är det en helt annan sak?

Jag är uppriktigt nyfiken!

 

[TheRedLightning]

Det är verkligen så sjukt. Som min svärdotter sa om en som bor i bygden som försökte ha ihjäl sitt ex., hur kan han få gå här och leva sitt liv som han vill när han har gjort sådär. Hur kan folk umgås med honom som vanligt som om ingenting har hänt?

Ett fängelsestraff på något år i bästa fall och sedan komma ut och få ryggdunk av kompisarna är ett hån mot alla de som för resten av sina liv lever med ångesten och rädslan för att det ska hända igen. För att inte tala om alla de vars gärningsman aldrig ens blir dömd pga bristen på bevis. Då blir det genast snack om att hon nog bara hittade på och killen går ofta omkring och säger att han aldrig någonsin skulle slå en tjej.

Det där får mig att bli påmind om en kille jag gick i samma klass med från förskolan till 9:an. I skolan alltid snäll och inget konstig, var som alla andra. För några år sedan hade han ihjäl sin flickvän och grävde ner henne på mammans åker.
Det uppdagades av att föräldrarna till tjejen efterlyste henne och någon hade gått en promenad vid den här åker och känt någon konstig lukt eller sett något. Han fick fängelsestraff, vet inte hur länge men även om han kommer ut han har fått "livstid" ändå för folket har redan dömt ut honom.

Han var en sådan person man aldrig skulle kunna tänka sig att han gör något, lite kusligt när det är så nära inpå.

 

[tuaphua]

Åhåja, jag får nu veta att jag var privilligerad. Att jag hade ett gynnsamt läge. Jag kan lova dig att jag vare sig var privilligerad eller hade något gynnsamt läge. Och det är inte det som ens är poängen jag vill få fram. Jag lämnade, jag gick, det går att lösa. Livet tar inte slut för att man lämnar sitt liv bakom sig. Det spelar ingen roll om JAG hade en systers soffa att sova på, jag hade lika gärna om jag inte hade haft det så 'gynnsamt' - kunnat skriva en tråd på buke om min situation och fått en annan soffa att sova på.

Tänk att det alltid finns ursäkter för allt?

Fast du hade ju fler möjligheter än många andra.

Att vara sjuk, inte kunna jobba/plugga, inte ha familj/vänner/etc och vara så nedkörd i skorna att man inte orkar och vågar annat än att stanna är ju tyvärr verklighet för andra.

En jag känner som stannade mötte mannen då han var vuxen och hon omyndig. Han såg till att få väck allt nätverk i form av vänner/familj/vuxna som bryr sig. Sen mordhotade han barnen och kidnappade även några av dem under några veckor för att hon ville lämna. Hon valde att inte lämna iom att han mycket väl skulle kunna haft ihjäl barnen. Polisen gör ju liksom inget.

En annan vän var lite samma scenario, utsatt för övergrepp innan tonåren, borderline, ptsd etc och träffade en äldre kille som först var så fin. Som hon flyttade med till annan ort och hur han sen gradvis bröt ner henne mer. När hon blev gravid slutade han ett bra tag. För att sen sparka henne i magen och våldta henne. Då gick hon för barnets skull. Hennes eget värde hade vuxna förövare tagit ifrån henne redan som barn, i hennes ögon.
Hon fick flytta runt på skyddat boende iom att han jagade henne och hittade henne. Snuten gjorde inget mer än besöksförbud som iaf inte sköttes. Till slut fick hon lämna barnet hos sina föräldrar i ca 8 år, för att "pappa" inte skulle ha ihjäl dottern. Så fick hon fortsätta flytta runt och barnet kunde få någon form av stabilitet.
Efter ungefär den tiden så verkade han släppa henne. Och hon kunde äntligen börja lära känna sitt barn på nytt, få vara mamma etc.

Vissa har sämre förutsättningar än du hade. Du hade det säker förjävligt!
Men att du lämnade gör inte att andra kvinnor bara ska skärpa sig för att du kunde.

 

[nightcrawler]

Det där får mig att bli påmind om en kille jag gick i samma klass med från förskolan till 9:an. I skolan alltid snäll och inget konstig, var som alla andra. För några år sedan hade han ihjäl sin flickvän och grävde ner henne på mammans åker.
Det uppdagades av att föräldrarna till tjejen efterlyste henne och någon hade gått en promenad vid den här åker och känt någon konstig lukt eller sett något. Han fick fängelsestraff, vet inte hur länge men även om han kommer ut han har fått "livstid" ändå för folket har redan dömt ut honom.

Han var en sådan person man aldrig skulle kunna tänka sig att han gör något, lite kusligt när det är så nära inpå.

Den historien minns jag fortfarande. Minns att det visades på tv. Dom hade gjort nån intervju med honom och bett honom förklara/visa hur han hade dödat henne. Han visade ingen ånger utan det nästan lite roligt.