Slutade du bara pang bom tjoff eller provade du nikotinfritt snus?
Jag körde med tankesättet "jag är snusfri här och nu, om jag börjar om är det brist på Självrespekt, jag väljer att respektera mig själv"... 
Aha, jag snusar kanske en dosa/vecka. Så det kanske borde bli lättare. Jag märkte av när jag höll upp två dagar så hade jag ett enormt godissug och fick huvudvärk, som bara snuset tar bort om jag tar en. Ska köra ett nytt test, för det kostar trots allt ca 50kr/dosan, 200kr/månaden, 2600kr/året på "onödig" utgift så att säga. Pengar som jag egentligen skulle kunna lägga på något som är mer lönsamt.Gick från en dosa/dag till noll snus
Det är saknaden av att ha något under läppen som var mest påtaglig, hjälpte att tugga tuggummi - sysselsätta truten
Fast det finns inget bevisat att snus är dåligt, så som det finns bevisat att rökning är skadligt för lungorna osv. Cancer kan man få ändå även om man är nikotinfri. Så tror inte det spelar någon roll vad man gör eller inte gör på ett sätt. :/
Om man ska vara sådan, så finns det gifter i luften vi andas, så att bara leva är dålig ur den synvinkeln. Livet är trots allt farligt, det är ingen som har överlevt hittills.
Om man ska vara sådan, så finns det gifter i luften vi andas, så att bara leva är dålig ur den synvinkeln. Livet är trots allt farligt, det är ingen som har överlevt hittills.
Jag har egentligen massor jag kan göra, men det finns ingen motivation. Det är inte roligt att göra något själv, mycket roligare med någon man kan prata med.
Är redan aktiv i ridskolan, men det är mest på veckodagarna och förutom det så känns det som om jag inte har så mycket tid till annat. Vardagarna jobbar jag sen är kvällen ägnad åt att ta hand om hästen och sen gå å sova. På helgerna vill jag inte vara uppbunden, sen har jag inte så mycket pengar att jag kan göra vad jag vill än. Kanske påverkar den ekonomiska biten hur jag mår också? :/
.
) så jag går på mina pass (sön-tors) och pratar med passkamrater, instruktörer och personal så jag får det sociala också...men fredagar kryper det i kroppen...då räknar jag timmar tills klockan blir 10 på lördagen.
Fast det vill jag helst inte göra heller, för som det är nu så har jag mer tid på helgerna att ägna åt min häst och skulle jag då jobba så skulle hon bli lidande också. Det är på helgerna vi tar i med hårdhandskarna utan att stressa. Visst pengarna skulle vara najs och ha något annat att tänka på. Den här helgen är t ex mycket bättre än vad förra helgen var. Har ibland funderat på om jag skulle försöka hitta någon annan aktivitet än just ridningen som man kan göra lite på halvtid på helgerna, men inte riktigt hittat något bra.
Det där har jag hört förut, jag har försökt några gånger men det är extremt jobbigt att ta sig över den där tröskeln kallad "motivation". Vet att jag har varit ute och gått promenader för att få frisk luft samtidigt som jag rensar tankarna, kanske borde jag ta stavarna med mig nästa gång så det blir lite gång i det hela?Tips!
Börja träna om du inte redan gör det. Det är det bästa lyckopillret. Plus att du får mer ork att göra saker
Just nu vet jag inte om jag vill leva så länge, kanske kommer jag ändra mig om jag hittar min mening med livet. Dricker ingen alkohol längre på helgerna mer än någon enstaka gång när jag går ut med kompisar kanske 2-4 ggr om året. Vi får se vad som händer, det var någon som sa att man skulle leva varje dag som om det vore den näst sista, för ingen vet vad som händer imorgon.
kanske borde jag ta stavarna med mig nästa gång så det blir lite gång i det hela?
Det brukar jag göra när jag känner att jag inte orkar rida men ändå måste motionera pållan, då brukar vi träna lite lydnad. Även funderat på att ta med henne om jag ska ut och springa. Vi har provsprungit lite och hon travar fint bredvid mig. Så ja det är ett sällskap, fast det enda som är lite tråkigt är att vi kan inte riktigt prata så som man kan om man hade haft med sig en annan människa, men det är bättre än inget sällskap alls förstås.Eller hästen?
Ja, det var lite läskigt och jag vill inte komma närmare en frontalkrock än så. Så efter den händelsen blev jag mer vaken och försiktigt, håller alltid ut så långt åt höger jag kan när jag möter en annan lastbil (om vägen inte är väldigt bred förstås) och är det trångt sänker jag farten. Man lär sig alltid något, kanske borde jag tänka tillbaka på den händelsen när jag känner mig lite nere och vara glad för att jag faktiskt lever och ta till vara på det jag har istället för att gräva ner mig i depression?Men shit va läskigt
Eller börja jogga, det funkar också
