De siffror jag angav var svenska förhållanden i jämförelse med andra OECD-länder, vilket jag tyckte att jag var tydlig med.
Sedan finns stora lokala och regionala skillnader i distriktsläkarbemanning.
Exempel: Sveriges Riksdag har år 2000 beslutat att det ska finnas en specialist i allmänmedicin per 1500 invånare.
Den siffran är verklighet i enstaka landsting - men inte heller på landstingsnivå på samtliga enheter.
Genomsnittet i Värmland är 1/3100ungefär, men det finns enheter som har "bättre" och som har "sämre" bemanning.
Visst finns det (ibland små) möjligheter för en enhetschef att påverka.
Genom att erbjuda bra arbetsmiljö kan man bli en enhet dit människor söker sig för att jobba, och genom att erbjuda en dålig arbetsmiljö kan man bli extra oattraktiv och därmed försämra bemanningen.
Det här är också sådant som ser olika ut i olika delar av landet och jag är inte insatt i hur det går till i andra landsting.
Men här är det ett anställningsstopp som innebär att varje eventuella nyanställning ska beslutas på landstingsdirektörsnivå.
Så en enhetschef som eventuellt lyckas rekrytera en läkare, får inte anställa utan att söka särskild dispens som ska motiveras.
Det är ju ett lite besvärande moment.
Det är ett problem att ekonomi styr verksamheten - och ibland att fokus läggs på konstiga saker. Men det är ju också nödvändigt att ekonomiska förutsättningar sätter ramarna.
Problemet är ju stort när de befintliga ekonomiska ramarna hindrar god verksamhet i tillräcklig volym.
Jag tror också att om man började med att försäkra sig om att de anställda har en god arbetsmiljö, så skulle många delar av vården bli bättre. Men då har vi ju frågan om hur man ska förbättra arbetsmiljön i en verklighet där antalet ärenden att sköta växer på hög på grund av faktisk brist på arbetskraft.
Patienterna står ju och stampar och vill ha tider och åtgärder och telefonsamtal (ja, ni vet allt det där som vården ska fixa och ska fixa bra!).
Jag hör dagligen hur våra distriktssköterskor blir hotade i telefonsamtal med missnöjda invånare som inte får tid när de önskar. Den typen av arbetsmiljöproblem är betungande och svårt att åtgärda.
Det är klart att stor tillgång till läkartider minskar den formen av belastning, men om enheten inte får anställa, och inte får ta in vikarierande läkare, då?
Och igen: en hel del saker kunde göras på snabbare och smidigare och mindre arbetskrävande sätt och därmed minska arbetsmängden för enskilda anställda. Om man tänkte sig för bättre i sådana lägen (exempel: patient som jag träffade för en massa år sedan som hade blivit opererad av ortopeden, ville/skulle ta bort "skrot", behövde gå via vårdcentralen för att få en remiss till samma ortopedklinik; det ledde till att patienten behövde göra ett onödigt extrabesök hos en distriktsläkare som ändå inte kunde göra annat i ärendet än att skriva den begärda remissen - var är det rationella där?)
Så visst finns det interna upphakningar som förstör verksamheten och tillgängligheten.
Men om bemanningen av - i mitt exempel distriktsläkare - är knappt hälften av det som enligt ett 16 år gammalt riksdagsbeslut ska finnas (och arbetsmiljöverket och högsta förvaltningsdomstolen har fastslagit siffran) för att kunna göra jobbet: ja, då blir det väntetider och då blir det saker som inte blir gjorda.
Samma sak på vårdavdelningar där det saknas sjuksköterskor: det blir mindre mängd omvårdnad och troligen sämre kvalitet på det som görs, när det är för få händer som ska göra jobbet.
. Dagen efter var jag såklart tillbaka och den läkaren skickade mig på ct-scan varpå jag omedelbart blev remiterad till Karolinska. (det konstaterades kronisk pankreatit) Så visst funderar man ibland .....
