Heja vården?!

[Mabuse]

Jag tycker det borde bli ett totalstopp för hyrpersonal. I stället borde man verkligen verkligen se över personalpolitiken, drägliga arbetsvillkor med bra löner. Sen tycker jag man ska skrota landstingen och göra vården statlig.

Jag tycker ju för all del att lönerna är rätt bra redan, iaf för ssk och läkare.

Däremot kunde man göra en del åt organisering och ledning. Har som patient sett en och annan avdelning där personalen springer som yra höns. Och en och annan avdelning där arbetstempot är rätt makligt (en avdelning med halvårslånga köer för patienterna). Och styr man inte upp det, då räcker ju inte resurserna så klart.

 

[Girasol]

Den grupp långtidssjukskrivna som väntar på operation, är inte den grupp som man ser som ett stort problem.
"problemgruppen" är personer som är långtidssjukskrivna för värk i nacke/axlar, andra delar av rörelseapparaten, och psykiska skäl där "vården" saknar förmåga att arbetsrehabilitera.

Ja det är överrepresenterat i mina sjukfall. Ja eller lumbago med ischias men även diskbråck samt utmattning och diverse krisreaktioner. Man blir ju direkt glad om man får ett ärende där man ser ganska omgående att den här personen kommer vara åter om ett halvår. Vi får ju inte färre ärenden precis utan vi får fker och fler i o m att de blir långa och inflödet inte minskar.

 

[Sar]

Jag läste en artikel av en förbannad journalist som var sjukskriven ett år i väntan på en sprängning av gallsten i urinblåsan (låter det som ngt jag uppfattade korrekt?). Han kunde inte jobba under tiden, men en vecka efter. Behandlingen tog någon halvtimma, den trånga sektorn var en sjuksköterska, apparaten stod stilla i ett par timmar mellan patienter (och nätter, han tyckte att han gärna kunde tagit en nattid, men med tanke på hälsorisker för nattarbete kanske det är lite väl).

Sånt gör mig galen. När resurser liksom bara rinner ut i form av bidrag och människor får lida istället för att beta av kön effektivt.

 

[Görel]

Den tanken finns väl fortfarande? Man ska aktivt bidra till sin egen försörjning för att få ekonomiskt bistånd, och visserligen kan man tillfälligt få extrapengar pga nöd, men inte som konstant lösning. Det finns ju någon sorts inbyggd paradox där, man ska hjälpa de nödställda, men samtidigt ska man göra något för att göra sig förtjänt av pengarna.

Så var det inte när jag arbetade med ekonomiskt bistånd, men det har jag inte gjort sedan 1999 så jag är inte rätt person att tala om hur det fungerar nu.

 

[TinyWiny]

Det är inte tillåtet att göra prioriteringar utifrån arbetsfrånvaro/närvaro.
Tänk dig två personer som behöver höftprotes.
Den ene är 63 år gammal och arbetar, den andre är 73 år och förstås ålderspensionär.
73-åringen har mer uttalad artros än 63-åringen, större behov av mediciner för att klara vardagen.
Tycker du då att 63-åringen ska få gå före i kön?

Fast så sker ju hela tiden och har alltid gjort. Jag får hjälp med x och y så länge den som gör bedömningen inte vet att jag är förtidspensionerad för andra saker men kommer det fram så hamnar jag väldigt lågt i prioritering om jag överhuvudtaget får någon hjälp. För min gamla mormor, då närmare 90 var väntetiden på starroperation ca 8 månader. Risken att hon på den tiden skulle hinna bli helt blind var uppenbar. För min mamma som då var i 55 års åldern var väntetiden 1 månad för samma operation. Detta var inom samma tidsperiod.

Förtidspensionärer och pensionärer prioriteras väldigt lågt och förvägras faktiskt helt viss hjälp inom sjukvården.

 

[kryddelydd]

Fast så sker ju hela tiden och har alltid gjort. Jag får hjälp med x och y så länge den som gör bedömningen inte vet att jag är förtidspensionerad för andra saker men kommer det fram så hamnar jag väldigt lågt i prioritering om jag överhuvudtaget får någon hjälp. För min gamla mormor, då närmare 90 var väntetiden på starroperation ca 8 månader. Risken att hon på den tiden skulle hinna bli helt blind var uppenbar. För min mamma som då var i 55 års åldern var väntetiden 1 månad för samma operation. Detta var inom samma tidsperiod.

Förtidspensionärer och pensionärer prioriteras väldigt lågt och förvägras faktiskt helt viss hjälp inom sjukvården.

Jag hoppas att du har fel.

Vilken "hjälp inom sjukvården" förvägras förtids- och ålderspensionärer just pga sin ekonomiska status?

 

[TinyWiny]

Jag hoppas att du har fel.

Vilken "hjälp inom sjukvården" förvägras förtids- och ålderspensionärer just pga sin ekonomiska status?

Tyvärr inte.

Inte pga av sin ekonomiska status utan just för att behandlingen/åtgärden ändå inte kommer leda till att man kan återgå till arbete. Jag har blivit nekad traumabearbetning helt med hänvisning till att det ändå inte kommer göra att jag kan återgå till arbete med hjälp av den åtgärden. Jag har blivit satt längre bak i kön för operationer eftersom "det är viktigare att de som kan jobba får den tiden".

 

[mandalaki]

Ja vi ska VERKLIGEN kosta på alla samma vård, det gör ett vettigt samhälle!

Nej, det ska vi inte.
Vi ska kosta på vård efter medicinskt behov och inte efter vem som efterfrågar mest.
@Masse s lite olyckliga exempel är en sådan individ som vi ska kosta på extra mycket.
En person som är trött på att vara förkyld efter tio dagar, ska vi inte kosta på så mycket.

Men tror du verkligen att @monster1 menade att något annat än att vård ska ges efter medicinskt behov? Naturligtvis menade hon detsamma som du på den punkten. Och där ska det naturligtvis råda jämlikhet - alltså ska även cocacoladrickarna få vård.

 

[Badger]

Det är inte tillåtet att göra prioriteringar utifrån arbetsfrånvaro/närvaro.
Tänk dig två personer som behöver höftprotes.
Den ene är 63 år gammal och arbetar, den andre är 73 år och förstås ålderspensionär.
73-åringen har mer uttalad artros än 63-åringen, större behov av mediciner för att klara vardagen.
Tycker du då att 63-åringen ska få gå före i kön?

Nej självklart inte, jag tycker inte någon av dem ska behöva vänta i 8 månader på tex en tio minuters gallstenssprängning, eller tex vänta extra länge, inte för att operationerna är en smal sektor, utan för att sängplatserna för eftervård är det. Jag tycker den som först hamnar i kön ska få hjälp först, om inte den andra är mer hjälpbehövande.

Men det kan ju vara en trevlig motivation med köerna om man tänker sig att det inte bara behöver kosta att få ned dem utan lite pengar kommer tillbaka med minskade sjukskrivningar. Då slipper man ju också försöka få ned dem genom att vrida om tumskruvarna stenhårt i försäkringskassan. (nu har de kanske inte gjort det, inte läst på, men dagspressen verkar anse det.)

Det jag tänkte mest på är då tex min närstående som skulle varit på aktivitetsersättning nu i 8 år om det inte funnits privatläkare (ok underdrift för han hade redan varit sjukskriven i 3 år när orsaken upptäcktes och han fick remiss inom landstinget, efter ett år utan livstecken så gick han privat, tre månader efter det jobbade han heltid (efter tre år upptäckte han att hans remiss fortfarande simmade runt i en kö). Försäkringskassan var väldigt hjälpsam om att komma igång i arbete också faktiskt, när de väl fått känslan av att det skulle gå vägen. Lustigt nog kunde han få tid för annat än utredning och tex nya antidepp.). Rent teoretiskt sett så föredrar ju regeringen när folk arbetar och de flesta mår bättre och kostar vården mindre om de får arbeta. Det känns ju som ren pigheadedness att dra ut på det. (Nåja det verkar gå snabbare i Stockholm tex)

 

[monster1]

Den grupp långtidssjukskrivna som väntar på operation, är inte den grupp som man ser som ett stort problem.
"problemgruppen" är personer som är långtidssjukskrivna för värk i nacke/axlar, andra delar av rörelseapparaten, och psykiska skäl där "vården" saknar förmåga att arbetsrehabilitera.

Fast det är ju inte sant, det finns ju massor av behandlingar för människor med de problem som du beskriver, det är bara att väntetiden är lång. Eller menar du att psykiatri och sjukgymnastik inte är rehabillitering inom vården?

 

[kryddelydd]

Nej självklart inte, jag tycker inte någon av dem ska behöva vänta i 8 månader på tex en tio minuters gallstenssprängning och den som först hamnar i kön ska få hjälp först, om inte den andra är mer hjälpbehövande. Men det kan ju vara en trevlig motivation med köerna om man tänker sig att det inte bara behöver kosta att få ned dem utan lite pengar kommer tillbaka med minskade sjukskrivningar. Då slipper man ju också försöka få ned dem genom att vrida om tumskruvarna stenhårt i försäkringskassan. (nu har de kanske inte gjort det, inte läst på, men dagspressen verkar anse det.)

Det jag tänkte mest på är då tex min närstående som skulle varit på aktivitetsersättning nu i 8 år om det inte funnits privatläkare (ok underdrift för han hade redan varit sjukskriven i 3 år när orsaken upptäcktes och han fick remiss inom landstinget, efter ett år utan livstecken så gick han privat, tre månader efter det jobbade han heltid (efter tre år upptäckte han att hans remiss fortfarande simmade runt i en kö). Försäkringskassan var väldigt hjälpsam om att komma igång i arbete också faktiskt, när de väl fått känslan av att det skulle gå vägen. Lustigt nog kunde han få tid för annat än utredning och tex nya antidepp.). Rent teoretiskt sett så föredrar ju regeringen när folk arbetar och de flesta mår bättre och kostar vården mindre om de får arbeta. Det känns ju som ren pigheadedness att dra ut på det. (Nåja det verkar gå snabbare i Stockholm tex)

Äh, lite svårläst inlägg från din sida.

Men strängt taget är det väl så att det handlar om två helt olika organisationer: sjukvården som ska göra medicinska prioriteringar - och det är nog tu det - i stället för ekonomiska.

Sedan har vi försäkringskassan som betalar ut ekonomisk ersättning till människor som av sjukdomsskäl inte kan arbeta.

Samhällsekonomiskt vore det självklart bäst om det inte funnes väntetider i vården - oavsett om den som väntar jobbar eller inte.

 

[Badger]

Den grupp långtidssjukskrivna som väntar på operation, är inte den grupp som man ser som ett stort problem.
"problemgruppen" är personer som är långtidssjukskrivna för värk i nacke/axlar, andra delar av rörelseapparaten, och psykiska skäl där "vården" saknar förmåga att arbetsrehabilitera.

Ok, då var det också som jag skrev i första inlägget, det kanske inte spelar någon roll. Om vården saknar förmåga och möjlighet att bota värk i nacke/axlar så är det ju bara så helt enkelt. Inget att göra utom att kanske vänta på forskning. Fast då är det ju också svårt att försöka få bort dem från sjukskrivningarna.

 

[kryddelydd]

Fast det är ju inte sant, det finns ju massor av behandlingar för människor med de problem som du beskriver, det är bara att väntetiden är lång. Eller menar du att psykiatri och sjukgymnastik inte är rehabillitering inom vården?

Visst är sjukgymnastik och psykiatri behandlingar inom vården.
Men verkligheten är ju att många människor som får behandling inom smärta och/eller psykisk sjukdom, de facto inte återfår arbetsförmåga.

Att det finns behandling och lindring, är inte självklart liktydigt med arbetsrehabilitering.
Med tanke på att långtidssjukskrivningarna under de ovan nämnda diagnoserna fortsätter att öka, verkar det som en rimlig slutsats att vården misslyckas med att arbetsrehabilitera de individerna.

 

[kryddelydd]

Ok, då var det också som jag skrev i första inlägget, det kanske inte spelar någon roll. Om vården saknar förmåga och möjlighet att bota värk i nacke/axlar så är det ju bara så helt enkelt. Inget att göra utom att kanske vänta på forskning. Fast då är det ju också svårt att försöka få bort dem från sjukskrivningarna.

Att "bota" besvären klarar vården - i samarbete med patienterna - sällan.
Viss symtomlindring får man ju ofta under förutsättning att man är flitig att följa de råd man får av en sjukgymnast men det är ofta svårt att motivera människor till detta. Många människor upplever att en värktablett vore rätt lösning men sanningen är att det ofta är en ganska dum väg att gå - om man ser långsiktigt på problemet (enligt tillgänglig svensk och internationell konsensus om behandling av kronisk, icke-malign smärta).
Ibland är det väl så att "samhällets" uppfattning är att man kan "bli tvungen" att jobba trots vissa symtom. Men kanske med anpassade arbetsuppgifter.

 

[RostKaptenen]

Inte för att jag är döende precis men lite lätt irriterad är jag allt. Irriterad på vården, ja eller politikerna.
De senaste två veckorna har jag besökt min vc för ett gäng krämpor. Vi kan.lämna det stora delarna där hän, för varken jag eller läkaren är mer kloka än innan, bara att jag inte är döende och att det verkar vara lite av varje.
Det är det minsta lite av varje jag avser tjura om nu. Vid blodprov första veckan upptäcktes blod i provet, vilket är en teknisk omöjlighet till att vara mensblod eftersom jag saknar livmoder. Man konstaterade även blodbrist. Åter veckan därpå för utvidgad provtagning samt nytt urinprov. Urinprovet påvisade lite allt möjligt och herr hyrläkare skickade det på odling i torsdags, ringde i fredags och frågade om jag klarar hålla ut till måndag då han ville ha ett definitivt svar. Han informerade också om att han gjorde sin sista dag så det vore tacknämligt om jag ringde vc efter lunch om de inte själva hört av sig. Sagt och gjort så ringer jag min vc och får inte ens en telefontid till ssk eftersom kön är full och stängd för dagen.
Ehh jaha hur göra då. Ringer 1177 och påtalar bekymret, att jag väntar på recept för en uvi bl.a. den gulliga sköterskan ber mig vänta kvar medan hon kontaktar vc. Efter fem minuter återkommer hpn med svaret att de skulle lägga en lapp till ordinarie läkare som kommer titta på detta imorgon. IMORGON!!
Jag ska få ett jädrans recept utskrivet, jag förväntar mig inte en tid. Jag har till och med gett upp hoppet att få hjälp med mina neurologiska bekymmer som jag ursprungligen sökte för, för hyrläkaren spm verkade oerhört kompetent och ansvarstagande har skickat förfeågan till neurologen som inte heller bemödat sig med att ens svara. Vilket jag inte förväntar mig eftersom sjukhuset har grym.brist på neurologer och när vi begär in kompletteringar och journal från mitt jobb av dpm så kan det ta månader om man har otur.

Ja nu dör man ju inte av en uvi, men jag blir faktiskt lite förbannad över nonchalansen. Kan säga att sist jag behövde en läkartid som inte var urakut utan medicinjustering gällande min bindvävssjukdom så bad jag den 6 april om en tid men fixk en först den 24 augusti. Snabbt jobbat må jag säga.
Och neej det hjälper föga att byta vårdcentral, för det är ungefär samma överallt i vår håla till stad.

Tycker nog det är lite tunnt att ta upp med patientnämnden...

Halvt KL
Det du beskriver ser jag varje dag. Det är otroligt frustrerande även för oss som jobbar mitt uppe i det. Vården har varit underinvesterad och eftersatt i så många år, och nu börjar det synas ordentligt. De flesta "höjdarna" är dock medvetna om detta (åtminstone i min region) men det är inget som ändras bara sådär.
Det största problemet är personalbrist, inom de flesta kategorier. Utan personal finns det inga besökstider, inga vårdplatser, ingen som håller igång röntgenkameror och operationssalar. Samtidigt som en stor del av personalen flyr till andra yrken/områden då de inte orkar mer efter att ha slitit ut sig för att försöka ge patienterna det bästa. För att klara bristen tas det in hyrpersonal och kontinuiteten försvinner, information kan gå förlorad om allt inte dokumenteras minituöst för efterträdaren.
Det behövs mer pengar men var ska de komma ifrån? Inte vill vi väl betala mer i skatt? Eller lägga ytterligare besparingar på skolan? Att patienter sedan skriker högt för att de tycker patientavgifterna är dyra gör ju inte saken bättre. De få undralappar du betalar för ett läkarbesök gör i och för sig knappt från eller till det stora hela, det täcker knappt de administrativa kostnaderna för ditt besök, för att inte tala om löner till all inblandad personal, blodprover som ska analyseras, lokaler som ska skötas, teknisk utrustning osv. osv. osv.
Jag har inte heller några svar men jag kan lova att de allra flesta som jobbar inom vården gör det för att hjälpa människor, vi kämpar och sliter för dig varje dag trots att hela vårt system motarbetar oss.

 

[Badger]

Äh, lite svårläst inlägg från din sida.

Men strängt taget är det väl så att det handlar om två helt olika organisationer: sjukvården som ska göra medicinska prioriteringar - och det är nog tu det - i stället för ekonomiska.

Sedan har vi försäkringskassan som betalar ut ekonomisk ersättning till människor som av sjukdomsskäl inte kan arbeta.

Samhällsekonomiskt vore det självklart bäst om det inte funnes väntetider i vården - oavsett om den som väntar jobbar eller inte.

Självklart, men ibland så känns det som att även överläkare för större sjukhus tycker att landstingsbyråkraterna och politikerna kunde prioriterat bättre, tex att det är synd att operationsrum och läkare står tomma och lediga för att sängplatser för eftervård saknas (Sverige har tydligen notoriskt få sängplatser men ganska många läkare i förhållande till befolkning.)

Så tanken i mitt inlägg var att det kanske inte är bra att det är två helt olika organisationer. Det kanske vore bra om man var organisatoriskt medveten (teoretiskt sett vet man väl) om att det som sparas i den ena fickan går ut ur den andra. Dvs att när man sparar i sjukvården/landstingen kan kostnaden hamna hos försäkringskassan vilket väl såklart är jättebra för landstingen, men är det bra för landet? Det var det som var hela poängen. För skattebetalarna är det ju inte bättre att staten betalar för att landstinget sparar.

(Sedan antar jag att det är lika bara att inte ens fundera över hur mycket sjukvård och sängplatser man kunde fått för nya Karolinska eller hur många sjuksköterskor man kunde fått för Stockholms landstings chefskonsulter. Ibland undrar man ju också om landstingen då och då reflekterar över egna personalstyrkan istället för sjukhusens vid sparbeting.)

 

[kryddelydd]

Självklart, men ibland så känns det som att även överläkare för större sjukhus tycker att landstingsbyråkraterna och politikerna kunde prioriterat bättre, tex att det är synd att operationsrum och läkare står tomma och lediga för att sängplatser för eftervård saknas (Sverige har tydligen notoriskt få sängplatser men ganska många läkare i förhållande till befolkning.)

Så tanken i mitt inlägg var att det kanske inte är bra att det är två helt olika organisationer. Det kanske vore bra om man var organisatoriskt medveten (teoretiskt sett vet man väl) om att det som sparas i den ena fickan går ut ur den andra. Dvs att när man sparar i sjukvården/landstingen kan kostnaden hamna hos försäkringskassan vilket väl såklart är jättebra för landstingen, men är det bra för landet? Det var det som var hela poängen. För skattebetalarna är det ju inte bättre att staten betalar för att landstinget sparar.

(Sedan antar jag att det är lika bara att inte ens fundera över hur mycket sjukvård och sängplatser man kunde fått för nya Karolinska eller hur många sjuksköterskor man kunde fått för Stockholms landstings chefskonsulter. Ibland undrar man ju också om landstingen då och då reflekterar över egna personalstyrkan istället för sjukhusens vid sparbeting.)

Här blandas äpplen och päron friskt.

Ja, det är välkänt att exempelvis planerade operationer får ställas in pga brist på vårdplatser.
Ja, Sverige ligger mycket lågt i antal sjukhussängar per capita i ett OECD-perspektiv.

Ja, Sverige har många läkare per capita sett i ett OECD-perspektiv - och majoriteten finns inom "slutenvården" dvs sjukhusen och vidhängande specialistmottagningar medan en relativt sett väldigt liten andel läkare finns i svensk primärvård (vårdcentrals-nivå) samtidigt som jämförelsevis väldigt avancerad vård och behandling görs inom primärvård i Sverige jämfört med övriga OECD-länder.

Nej, sjukvården kan inte överföra kostnader till FK.
Det är inte jättebra för sjukvården heller med sparbeting; om vi här med "sjukvården" menar dem som jobbar och det jobb som utförs. Slitna sjuksköterskor gör ett sämre jobb jämfört med pigga dito.
Samma sak med alla yrkesgrupper.
Mycket tid går åt "i onödan" på att diskutera väntetider med missnöjda människor (det är förståeligt många gånger att människor är missnöjda med väntetider och annat; men det är inte produktivt att det är exempelvis distriktssköterskan i telefonen som ska ta emot skäll, kritik, hot från missnöjda människor; det vore bättre om sådana klagomål hamnade direkt i politikernas telefoner...) vilket alltså innebär att det faktum att "vårdkedjan" fungerar dåligt, i sig alstrar "onödigt arbete".
Inte bra för någon.

 

[Badger]

Här blandas äpplen och päron friskt.

Ja, det är välkänt att exempelvis planerade operationer får ställas in pga brist på vårdplatser.
Ja, Sverige ligger mycket lågt i antal sjukhussängar per capita i ett OECD-perspektiv.

Ja, Sverige har många läkare per capita sett i ett OECD-perspektiv - och majoriteten finns inom "slutenvården" dvs sjukhusen och vidhängande specialistmottagningar medan en relativt sett väldigt liten andel läkare finns i svensk primärvård (vårdcentrals-nivå) samtidigt som jämförelsevis väldigt avancerad vård och behandling görs inom primärvård i Sverige jämfört med övriga OECD-länder.

Nej, sjukvården kan inte överföra kostnader till FK.
Det är inte jättebra för sjukvården heller med sparbeting; om vi här med "sjukvården" menar dem som jobbar och det jobb som utförs. Slitna sjuksköterskor gör ett sämre jobb jämfört med pigga dito.
Samma sak med alla yrkesgrupper.
Mycket tid går åt "i onödan" på att diskutera väntetider med missnöjda människor (det är förståeligt många gånger att människor är missnöjda med väntetider och annat; men det är inte produktivt att det är exempelvis distriktssköterskan i telefonen som ska ta emot skäll, kritik, hot från missnöjda människor; det vore bättre om sådana klagomål hamnade direkt i politikernas telefoner...) vilket alltså innebär att det faktum att "vårdkedjan" fungerar dåligt, i sig alstrar "onödigt arbete".
Inte bra för någon.

Jo det kan de ju indirekt. En remiss som ligger i flera år blir ju i effekt sparade pengar för landstinget, pengar som betalas av försäkringskassan.

 

[kryddelydd]

Jo det kan de ju indirekt. En remiss som ligger i flera år blir ju i effekt sparade pengar för landstinget, pengar som betalas av försäkringskassan.

På vilket sätt menar du att det blir en ekonomisk överflyttning från FK till vården?

Nej, en remiss som ligger och väntar är inte sparade pengar för landstinget. Det är jobb som ska göras och ligger i väntan och som måste hanteras och bevakas under tiden. Det går alltså åt arbetstid åt att hantera väntande remisser.

"besparingen" är enbart i de fall då ärendet läker av sig självt i väntan på att remissmottagaren ska ha tid att ta emot.

 

[monster1]

Visst är sjukgymnastik och psykiatri behandlingar inom vården.
Men verkligheten är ju att många människor som får behandling inom smärta och/eller psykisk sjukdom, de facto inte återfår arbetsförmåga.

Att det finns behandling och lindring, är inte självklart liktydigt med arbetsrehabilitering.
Med tanke på att långtidssjukskrivningarna under de ovan nämnda diagnoserna fortsätter att öka, verkar det som en rimlig slutsats att vården misslyckas med att arbetsrehabilitera de individerna.

Stämmer det verkligen, jag känner flera mig själv inkluderad som kommit tillbaka till fullt arbete efter långa sjukskrivningar pga av psykisk sjukdom. Sjukskrivning för psykisksjukdom blir för det mesta per automatik långtidssjukskrivning eftersom det tar långtid innan man får behandling eller blir utredd. Om rehabillitering/behandling går i takt så behöver det kanske inte ens bli en sjukskrivning. Två månader innan jag sjukskrevs var jag inne hos en läkare och signalerade att det här snart inte går längre. Hen skulle då boka in ett "förebyggande" möte med min arbetsgivare. Efter tre månader var det mötet, då hade jag redan hunnit vara sjukskriven en månad. Sedan tog det 4 månader innan behandling påbörjades pga av köer till terapeut. En sjukskrivning kommer inte pangbom för det mesta speciellt inte med de problem som du beskriver här. Det hinner bara gå så långt innan man får hjälp och då är det svårt att komma tillbaka.