Heja vården?!

[MJLee]

Inte du heller. Jag tog upp det som ett exempel på om man verkligen ska kosta på alla samma vård. Det finns dom som verkligen kämpar både med fysisk och psykisk ohälsa och gör sitt bästa. När andra inte gör ett skit mer än kostar. Har vi då inte resursers att hjälpa alla, varför ska alla stå tillbaka? Varför inte satsa på de som försöker?

Men med ditt resonemang borde väl många med icke somatisk sjukdom inte heller få vård eftersom de inte har en fastställd diagnos. Varför ska någon som har en utmattningsdepression få vård, det är ju hens eget fel att den inte sagt stopp innan hen gick in i väggen, så hen får skylla sig själv.

Själv är jag en diabetiker som köper ett kilo smågodis när jag varit hos min läkare och fått höra att jag har dåliga värden. Enligt dig ska jag alltså inte få någon mer vård? Inkluderar det insulin? Nu blir jag väldigt självutlämnande men jag hamnade även en vända på ätstörningskliniken just för att jag hade ett självskadligt beteende som jag visste var fel men inte kunde bryta. Kvinnan som stod och rökte och drack cola medan hon väntade på att få träffa diabetessköterskan vet vi inget mer om än att hon var överviktig, såg sliten ut, drack cola och rökte. Vi vet inte om det var första gången hon skulle till diabetessköterskan för information om vad hon behövde förändra för att må bättre. Vi vet inte om hon hade några ytterligare somatiska problem.

Med det resonemanget borde ingen som kör bil, självförvållat att sätta sig i bilen, ingen som trillar av sin häst, ingen som skadar sig när man sportar, ingen som trillar nerför en stege få vård eftersom skadan är just självförvållad. Alltså borde bara friska människor få vård om de inte fått cancer från asbestos eller har medfödda genetiska defekter.

Om man spinner vidare på den tråden, varför ska samhället ta kostnaden för människor som kommer att förbli en ekonomisk börda för resten av befolkningen. Som aldrig kommer att bli bättre, med eller utan motivation.

Vårdresurser ska läggas på vård av sjuka. Vad som däremot är provocerande är alla friska människor som tar upp resurser eftersom de har googlat till sig symtom på nätet. Varenda mamma/pappa som kommer in akut en fredagkväll för att barnet har 28 graders feber och är snorig. Är barnet inte sjukt när de kommer in så nog sjutton är det det när de åkt hem.

 

[Girasol]

Det tycker jag inte är så konstigt. När det gällt mig har de brukat säga "vi hör av oss om det är nåt". Fullt acceptabelt.

Men på TS låter det ju som att en UVI faktiskt konstaterades redan innan odlingen? Hon skriver ju att hon väntar på ett recept. Så i hennes fall verkar ju provet ha varit positivt.

Ja vid första urinprovet visade på blod i urin. Andra provet blod samt nitrit

Det tycker jag inte är så konstigt. När det gällt mig har de brukat säga "vi hör av oss om det är nåt". Fullt acceptabelt.

Men på TS låter det ju som att en UVI faktiskt konstaterades redan innan odlingen? Hon skriver ju att hon väntar på ett recept. Så i hennes fall verkar ju provet ha varit positivt.

Japp, vid första urinprov som mest tog som en rutin då det är jakten på annat fel som jag sökte för. Då konstaterades blod i urinen. Blodprovet visade anemi. Blev inkallad för nya prover och det nya urinprovet visade på blod samt nitrit. Då skickades en odling som gav svar uvi men eftersom jag har bekymmer i hela kroppen ville herr hyrläkare resistensbestämma innan behandling för att få bra effekt. Så vi visste redan i fredags att jag har en uvi. Jag skulle få recept idag så fort labb svarat.

 

[Humla]

Ja vid första urinprovet visade på blod i urin. Andra provet blod samt nitrit

Japp, vid första urinprov som mest tog som en rutin då det är jakten på annat fel som jag sökte för. Då konstaterades blod i urinen. Blodprovet visade anemi. Blev inkallad för nya prover och det nya urinprovet visade på blod samt nitrit. Då skickades en odling som gav svar uvi men eftersom jag har bekymmer i hela kroppen ville herr hyrläkare resistensbestämma innan behandling för att få bra effekt. Så vi visste redan i fredags att jag har en uvi. Jag skulle få recept idag så fort labb svarat.

Men har du symtom på uvi? För bakterier i urin, men utan symtom, ska inte behandlas med antibiotika.

 

[Girasol]

Men har du symtom på uvi? För bakterier i urin, men utan symtom, ska inte behandlas med antibiotika.

Ja nu orkar jag inte dra hela historien för då dör telefonen och min autocorrect som lever sitt eget liv kommer gå i extas. Det här är ingen ny uvi och ja jag har kroniska besvär sedan två år, orsakade av en katastrof förlossning där moderkakan växt igenom livmoderväggen och växt ihop med urinblåsa. Så jag är lite karvad i och urinstentarna vetekatten om de gjorde nytta eller skada men min urinblåsa har efter den omgången inte mått bra. Men det hör inte till min tråd. Jag har en uvi som äntligen en läkare ville behandla eftersom jag har en anemi som man inte hittar orsaken till utom blod i urinen. Trots allt har jag lärt mig leva med konstant sveda och jag sökte för fysisk trötthet och neurologiska bekymmer som.är äckligt lika samma som då jag hade ryggmärgsinflammation för drygt tjugo år sedan.
Min irritation är att jag är ombedd av hyrläkaren att kontakta vc idag eftersom han slutade i fredags och jag kunde inte ens bli uppringd för telefonkön var full för dagen.

Som lite ot så tog det fem månader att få en läkartid för receptförskrivning på mina painkillers som har med min bindvävssjukdom att göra. Samma vc.
Hyrläkaren konstaterade förra veckan att kirurgen på sjukhuset skulle kallat mig på återbesök för ett halvår sedan gällande vårdskadan jag fick vid förlossningen, men det har inte heller hänt... så det är nog ett genomgående problem. Dessutom fick jag vänta nio månader innan jag ens fick komma till kirurgen för bedömning av mitt domnande ben, som beror på att de fördärvade en artär med för högt tryck i artärballongen när de försökte stoppa mitt blodflöde. Jag har fått bestående skador i srtären vilket medför att jag inte får tillräckligt med syresatt blod till benet vid rörelseaktivitet. Benet domnar och smärta uppstår. Hoppet fanns att kunna teäna och få kärl att finna nya vägar, det har misslyckats. De vågar inte operera så jag får leva med det.
Men åter till tråden, jag hade inte ens behov av att läkare skulle ringa idag, det hade räckt att de skrev ut rätt medicin och en ssk hade ringt och meddelat att det fanns på apoteket. Större krav än så har jag inte.

Jag ringer verkligen inte vården i onödan, bara i nödan, med både sjuksköterske och socionomprogrammet i ryggsäcken och jobbat inom vården och nu på försäkringskassan är jag inte helt grön vad gäller sjukdomstillstånd om vi säger så

 

[skerper]

Inte för att jag är döende precis men lite lätt irriterad är jag allt. Irriterad på vården, ja eller politikerna.
De senaste två veckorna har jag besökt min vc för ett gäng krämpor. Vi kan.lämna det stora delarna där hän, för varken jag eller läkaren är mer kloka än innan, bara att jag inte är döende och att det verkar vara lite av varje.
Det är det minsta lite av varje jag avser tjura om nu. Vid blodprov första veckan upptäcktes blod i provet, vilket är en teknisk omöjlighet till att vara mensblod eftersom jag saknar livmoder. Man konstaterade även blodbrist. Åter veckan därpå för utvidgad provtagning samt nytt urinprov. Urinprovet påvisade lite allt möjligt och herr hyrläkare skickade det på odling i torsdags, ringde i fredags och frågade om jag klarar hålla ut till måndag då han ville ha ett definitivt svar. Han informerade också om att han gjorde sin sista dag så det vore tacknämligt om jag ringde vc efter lunch om de inte själva hört av sig. Sagt och gjort så ringer jag min vc och får inte ens en telefontid till ssk eftersom kön är full och stängd för dagen.
Ehh jaha hur göra då. Ringer 1177 och påtalar bekymret, att jag väntar på recept för en uvi bl.a. den gulliga sköterskan ber mig vänta kvar medan hon kontaktar vc. Efter fem minuter återkommer hpn med svaret att de skulle lägga en lapp till ordinarie läkare som kommer titta på detta imorgon. IMORGON!!
Jag ska få ett jädrans recept utskrivet, jag förväntar mig inte en tid. Jag har till och med gett upp hoppet att få hjälp med mina neurologiska bekymmer som jag ursprungligen sökte för, för hyrläkaren spm verkade oerhört kompetent och ansvarstagande har skickat förfeågan till neurologen som inte heller bemödat sig med att ens svara. Vilket jag inte förväntar mig eftersom sjukhuset har grym.brist på neurologer och när vi begär in kompletteringar och journal från mitt jobb av dpm så kan det ta månader om man har otur.

Ja nu dör man ju inte av en uvi, men jag blir faktiskt lite förbannad över nonchalansen. Kan säga att sist jag behövde en läkartid som inte var urakut utan medicinjustering gällande min bindvävssjukdom så bad jag den 6 april om en tid men fixk en först den 24 augusti. Snabbt jobbat må jag säga.
Och neej det hjälper föga att byta vårdcentral, för det är ungefär samma överallt i vår håla till stad.

Tycker nog det är lite tunnt att ta upp med patientnämnden...

När jag sökte för min trötthet och depretion i november så var jag på vc för att prata med en läkare och provtagning .Läkaren sa jag skulle gå tillbaka till undersökningrummet efter provtagning men när jag skulle ta prover sa dom att dom inte hade tid .Kom tillbaka nästa vecka sa dom så jag gick hem och kom tillbaka veckan efter på provtagning .Läkaren hade försökt ringa mig men jag var nog i skogen utan mottagning så jag fick ett brev att jag skulle kontakta läkaren och jag gjorde så men då sa dom han slutade förra veckan så du får komma tillbaka och träffa en ny och göra om undersökningen .Vad less man blir på sådant

 

[Girasol]

När jag sökte för min trötthet och depretion i november så var jag på vc för att prata med en läkare och provtagning .Läkaren sa jag skulle gå tillbaka till undersökningrummet efter provtagning men när jag skulle ta prover sa dom att dom inte hade tid .Kom tillbaka nästa vecka sa dom så jag gick hem och kom tillbaka veckan efter på provtagning .Läkaren hade försökt ringa mig men jag var nog i skogen utan mottagning så jag fick ett brev att jag skulle kontakta läkaren och jag gjorde så men då sa dom han slutade förra veckan så du får komma tillbaka och träffa en ny och göra om undersökningen .Vad less man blir på sådant

Men jisses.

 

[MJLee]

Jag har lite annorlunda erfarenhet av vården faktiskt. Jag har alltid fått otroligt bra vård för min diabetes, träffat läkare två gånger om året, vissa år mer, andra mindre beroende på hur jag mådde. Diabetessköterska och dietister till förbannelse. Sista gångerna har jag liksom suttit där och förklarat exakt för dietisten vad jag ska äta och hur och sedan hur och vad jag faktiskt äter. Sedan har vi kommit överens att vi inte kommer så mycket längre Värst var nog ssk som förklarade att jag kunde äta fem chips men inte mer. Eh, jo det är ju troligt att jag gör.

Mitt största problem var nog min frusna axel, tog mer än ett år att få klarhet i vad som faktiskt var fel, mycket akupunktur, besök hos företagshälsovården, röntgen, citodon osv. Till slut kom ett ljushuvud på att göra en MRI och se där, frusen skuldra. Fick kallelse inom tre veckor, det var mitt i sommaren så operationsdatum en månad efter första besöket hos ortopeden - och en härlig kortisonspruta som gjorde att smärtan försvann. Bra uppföljning efter operationen (som sidospår hur någon kan bli beroende av morfin är för mig en gåta, jag spyr som en katt av det). Andra axeln kontaktade jag ortopeden direkt jag kände av det, kallades till besök, MRI, andra besök, klämdes lite, tja det här är samma sak, bokning av operation inom två veckor. Hela processen tog några veckor.

Vänligt och proffsigt bemötande överallt förutom hos en ögonklinik där de opererade mig för gråstarr. Sjukt otrevlig kvinna, möjligtvis för att jag inte ville ha några tillval för 36,000 kr.

Problemet tror jag är mycket när som TS man inte riktigt vet vad som är fel bara att något är det. Då är det lätt att man faller genom stolarna och ingen vet riktigt vem som har ansvar eftersom en diagnos inte kan ställas. Det är då man behöver en Dr. House - om någon kommer ihåg honom.

En definitiv fördel med att vara diabetiker är att man får undersökningar och besök som alla 'friska' får tigga sig till. Och man behöver bara nämna diabetes så är det inga problem med tider hos VC heller Eh, enda gången de blev märkbart irriterade var när jag drogs med en svår och seg förkylning, släpade mig dit under principen jag är döende. Läkare sa, gå hem, drick te med honung, ta några aspirin och kom inte tillbaka.

 

[lil-sis]

Jag har lite annorlunda erfarenhet av vården faktiskt. Jag har alltid fått otroligt bra vård för min diabetes, träffat läkare två gånger om året, vissa år mer, andra mindre beroende på hur jag mådde. Diabetessköterska och dietister till förbannelse. Sista gångerna har jag liksom suttit där och förklarat exakt för dietisten vad jag ska äta och hur och sedan hur och vad jag faktiskt äter. Sedan har vi kommit överens att vi inte kommer så mycket längre Värst var nog ssk som förklarade att jag kunde äta fem chips men inte mer. Eh, jo det är ju troligt att jag gör.

Mitt största problem var nog min frusna axel, tog mer än ett år att få klarhet i vad som faktiskt var fel, mycket akupunktur, besök hos företagshälsovården, röntgen, citodon osv. Till slut kom ett ljushuvud på att göra en MRI och se där, frusen skuldra. Fick kallelse inom tre veckor, det var mitt i sommaren så operationsdatum en månad efter första besöket hos ortopeden - och en härlig kortisonspruta som gjorde att smärtan försvann. Bra uppföljning efter operationen (som sidospår hur någon kan bli beroende av morfin är för mig en gåta, jag spyr som en katt av det). Andra axeln kontaktade jag ortopeden direkt jag kände av det, kallades till besök, MRI, andra besök, klämdes lite, tja det här är samma sak, bokning av operation inom två veckor. Hela processen tog några veckor.

Vänligt och proffsigt bemötande överallt förutom hos en ögonklinik där de opererade mig för gråstarr. Sjukt otrevlig kvinna, möjligtvis för att jag inte ville ha några tillval för 36,000 kr.

Problemet tror jag är mycket när som TS man inte riktigt vet vad som är fel bara att något är det. Då är det lätt att man faller genom stolarna och ingen vet riktigt vem som har ansvar eftersom en diagnos inte kan ställas. Det är då man behöver en Dr. House - om någon kommer ihåg honom.

En definitiv fördel med att vara diabetiker är att man får undersökningar och besök som alla 'friska' får tigga sig till. Och man behöver bara nämna diabetes så är det inga problem med tider hos VC heller Eh, enda gången de blev märkbart irriterade var när jag drogs med en svår och seg förkylning, släpade mig dit under principen jag är döende. Läkare sa, gå hem, drick te med honung, ta några aspirin och kom inte tillbaka.

Jag är bara (?) missnöjd med bemötandet i samband med mina utomkveds, speciellt det första. Annars tycker jag det har gått smidigt.

Som nu som gravid. BM pejlade in min personlighet direkt och bokade alla besök till och med efterkontroll i god tid. När någon avvikelse dyker upp bokar hon direkt en ny tid. Som i måndags när magen vuxit lite mindre än förväntat, fick en ny tid idag och behåller min gamla nästa vecka.

Till skillnad från min husläkare rycker hon inte på axlarna åt mitt sjunkande HB. Och när jag fick problem med bäckensmärtor fick jag tid hos läkaren dagen efter och har varit sjukskriven utan problem sedan dess. Inte ens FK har knorrat

(Enda klagomålet är att BM är urusel på att ta blodprov Men är inte stickrädd så jag kan ta det.)

 

[Görel]

Resonemanget att vissa inte ska få ta del av den allmänna vården påminner om de gamla tankarna inom socialtjänsten där man delade in hjälpsökande i värdiga och ovärdiga.
Värdiga var de som inte själva bidragit till att hamna i den sits där de befinner sig, som t ex änkor.
Ovärdiga var de som hade hamnat där på grund av eget agerande, som alkoholister.

Jag tycker att man är väldigt farligt ute om man börjar dela in människor i olika grupper och ställa dem emot varandra. Rökare mot barn med cancer, asylsökande mot pensionärer, för att ta två exempel.

 

[Shudde]

Själv är jag en diabetiker som köper ett kilo smågodis när jag varit hos min läkare och fått höra att jag har dåliga värden. Enligt dig ska jag alltså inte få någon mer vård? Inkluderar det insulin? Nu blir jag väldigt självutlämnande men jag hamnade även en vända på ätstörningskliniken just för att jag hade ett självskadligt beteende som jag visste var fel men inte kunde bryta. Kvinnan som stod och rökte och drack cola medan hon väntade på att få träffa diabetessköterskan vet vi inget mer om än att hon var överviktig, såg sliten ut, drack cola och rökte. Vi vet inte om det var första gången hon skulle till diabetessköterskan för information om vad hon behövde förändra för att må bättre. Vi vet inte om hon hade några ytterligare somatiska problem.
.

Klart man ska få vård. Jag kan ibland känna att jag kan ge verktygen, men utan compliance/följsamhet så är det onödig tid för både mig och patienten att boka in besök, (ungefär som mitt tidigare inlägg, behövs verkligen en läkare för att följa din diabetes/ge råd eller räcker det med en sjuksköterska? ). Det är ett dilemma, för jag vet såklart att du vet att ditt beteende är tokigt i förhållande till din sjukdom. Och utgår också ifrån att du inte köper 1 kg smågodis dagligen och syftar inte på din rätt till vård öht.

Men om man drar det till sin spets; ska vi som fortsatt utsätter oss (nu menar jag mig, och inte dig) för idiotiska grejer som vi vet leder till en ev försämring av tillståndet få ngn typ av straff för det? Förhöjd försäkringspremie/behandlingsstopp/längre väntetid?

Jag är kluven. Jag utsätter mig för idiotiska saker med mina x flera opererade knän (korpenfotboll och utförsåkning), jag vet att nästa skada är i princip = ledprotes innan 50, jag har redan kostat samhället en himla massa pengar. Vad jag ska tänka om mig själv när den dagen kommer vet jag inte, men jag vet däremot (sorgligt nog) att jag sannolikt får lite förtur eftersom jag pratar språket och har kontakter.
Svensk sjukvård är ojämlik vad vi än påstår, men jag tror att det måste till en attitydförändring både från patienterna och från politikerna för att komma åt det.

 

[Mabuse]

För att om man har diabetes och inte försöker låta bli saker som vanlig cola d v s socker då kommer man inte att bli bättre oavsett vilken behandling man får och bara kosta pengar. Pengar som i princip slängs i sjön.

Tänker du att man borde kunna straffa ut sig från vården, så att säga? Att om man missköter sin hälsa tillräckligt, t ex om man är multisjuk, missbrukande uteliggare (en sån livsstil leder ju inte sällan till att man blir multisjuk) så ska man inte längre kunna få vård?

Vem ska göra de bedömningarna, i så fall, läkarna? Och hur ska man dra de gränserna, ska en "utstraffad" person få t ex akutvård om man i fyllan och villan drattar omkull och slår sig? Ska de inte få något insulin, t ex, utan vi ska stå och titta på när de dör av obehandlad diabetes?

Det blir ju etiskt väldigt knivigt, kan man tycka. Om det är svårt att rekrytera sjukvårdspersonal nu, så tror jag det ju inte det blir bättre när man ombeds att i praktiken vara bödel och dra in läkemedlen för en diabetiker som inte lever hälsosamt?

 

[Mabuse]

Resonemanget att vissa inte ska få ta del av den allmänna vården påminner om de gamla tankarna inom socialtjänsten där man delade in hjälpsökande i värdiga och ovärdiga.
Värdiga var de som inte själva bidragit till att hamna i den sits där de befinner sig, som t ex änkor.
Ovärdiga var de som hade hamnat där på grund av eget agerande, som alkoholister.

Jag tycker att man är väldigt farligt ute om man börjar dela in människor i olika grupper och ställa dem emot varandra. Rökare mot barn med cancer, asylsökande mot pensionärer, för att ta två exempel.

Den tanken finns väl fortfarande? Man ska aktivt bidra till sin egen försörjning för att få ekonomiskt bistånd, och visserligen kan man tillfälligt få extrapengar pga nöd, men inte som konstant lösning. Det finns ju någon sorts inbyggd paradox där, man ska hjälpa de nödställda, men samtidigt ska man göra något för att göra sig förtjänt av pengarna.

 

[Humla]

Ja nu orkar jag inte dra hela historien för då dör telefonen och min autocorrect som lever sitt eget liv kommer gå i extas. Det här är ingen ny uvi och ja jag har kroniska besvär sedan två år, orsakade av en katastrof förlossning där moderkakan växt igenom livmoderväggen och växt ihop med urinblåsa. Så jag är lite karvad i och urinstentarna vetekatten om de gjorde nytta eller skada men min urinblåsa har efter den omgången inte mått bra. Men det hör inte till min tråd. Jag har en uvi som äntligen en läkare ville behandla eftersom jag har en anemi som man inte hittar orsaken till utom blod i urinen. Trots allt har jag lärt mig leva med konstant sveda och jag sökte för fysisk trötthet och neurologiska bekymmer som.är äckligt lika samma som då jag hade ryggmärgsinflammation för drygt tjugo år sedan.
Min irritation är att jag är ombedd av hyrläkaren att kontakta vc idag eftersom han slutade i fredags och jag kunde inte ens bli uppringd för telefonkön var full för dagen.

Som lite ot så tog det fem månader att få en läkartid för receptförskrivning på mina painkillers som har med min bindvävssjukdom att göra. Samma vc.
Hyrläkaren konstaterade förra veckan att kirurgen på sjukhuset skulle kallat mig på återbesök för ett halvår sedan gällande vårdskadan jag fick vid förlossningen, men det har inte heller hänt... så det är nog ett genomgående problem. Dessutom fick jag vänta nio månader innan jag ens fick komma till kirurgen för bedömning av mitt domnande ben, som beror på att de fördärvade en artär med för högt tryck i artärballongen när de försökte stoppa mitt blodflöde. Jag har fått bestående skador i srtären vilket medför att jag inte får tillräckligt med syresatt blod till benet vid rörelseaktivitet. Benet domnar och smärta uppstår. Hoppet fanns att kunna teäna och få kärl att finna nya vägar, det har misslyckats. De vågar inte operera så jag får leva med det.
Men åter till tråden, jag hade inte ens behov av att läkare skulle ringa idag, det hade räckt att de skrev ut rätt medicin och en ssk hade ringt och meddelat att det fanns på apoteket. Större krav än så har jag inte.

Jag ringer verkligen inte vården i onödan, bara i nödan, med både sjuksköterske och socionomprogrammet i ryggsäcken och jobbat inom vården och nu på försäkringskassan är jag inte helt grön vad gäller sjukdomstillstånd om vi säger så

Trist att det fungerat så dåligt. Jag jobbar inom sjukvården och min uppfattning är att det absolut finns en del problem, men i stort sett aldrig stött på ärenden där det är så krångligt som vissa här i tråden verkar ha upplevt. Kanske kan ha betydelse var man bor och hur tillgängligheten ser ut där.

 

[MJLee]

Klart man ska få vård. Jag kan ibland känna att jag kan ge verktygen, men utan compliance/följsamhet så är det onödig tid för både mig och patienten att boka in besök, (ungefär som mitt tidigare inlägg, behövs verkligen en läkare för att följa din diabetes/ge råd eller räcker det med en sjuksköterska? ). Det är ett dilemma, för jag vet såklart att du vet att ditt beteende är tokigt i förhållande till din sjukdom. Och utgår också ifrån att du inte köper 1 kg smågodis dagligen och syftar inte på din rätt till vård öht.

Men om man drar det till sin spets; ska vi som fortsatt utsätter oss (nu menar jag mig, och inte dig) för idiotiska grejer som vi vet leder till en ev försämring av tillståndet få ngn typ av straff för det? Förhöjd försäkringspremie/behandlingsstopp/längre väntetid?

Jag är kluven. Jag utsätter mig för idiotiska saker med mina x flera opererade knän (korpenfotboll och utförsåkning), jag vet att nästa skada är i princip = ledprotes innan 50, jag har redan kostat samhället en himla massa pengar. Vad jag ska tänka om mig själv när den dagen kommer vet jag inte, men jag vet däremot (sorgligt nog) att jag sannolikt får lite förtur eftersom jag pratar språket och har kontakter.
Svensk sjukvård är ojämlik vad vi än påstår, men jag tror att det måste till en attitydförändring både från patienterna och från politikerna för att komma åt det.

Jag håller med dig, nej naturligtvis fattar jag att äta smågodis är helt uppåt väggarna - vi vet inte om kvinnan som togs som exempel tidigare också vet men har problem med att genomföra en förändring. Därav att jag hamnade på ätstörningskliniken. Kände mig fö fruktansvärt skyldig när jag fick tid där två veckor efter remiss när man läst om unga ffa kvinnor som fått vänta månader på behandling för sin anorexia/bulimi/ätstörning. Jag träffar inte läkare bara så att han kan konstatera mina värden utan också för att jag i förebyggande syfte även äter medicin mot blodfetter och levaxin så det behövs ett möte för att diskutera eventuella förändringar i doser och naturligtvis allmän kontroll, lyssna av hjärta, lungor, blodtryck, kolla fötter osv. Har för mig att några gånger har de gjort en EKG, ingen aning om varför.

Dessutom ska det tilläggas att äta som vården vill att diabetiker ska inte alltid är lätt om man lever med små ekonomiska marginaler, det är en sorglig sanning att dålig mat är billigare i dagens samhälle än bra och riktig och att det kan vara förbaskat svårt att följa instruktionerna för hur man ska äta. Det vet alla som jobbar inom vården själva att ha tid att sitta ner och äta fem mindre, näringsriktiga mål om dagen och på samma tider kan vara ganska omöjligt att få ihop.

Nej, jag tycker inte att sådana som du och jag, dvs som medvetet utsätter oss för faror eller påfrestningar som kommer att leda till ökade kostnader ska skyfflas bakåt. Sverige är ett av världens rikaste länder (trots alla korpar som kraxar om Islamistan och u-land) och vi har råd att ge alla som lever här en adekvat och kvalitativ vård. För att vara brutalt ärlig, hellre mindre iphones 7, Guchiväskor, Thailandsresor, två bilars hushåll än att vården ska tvingas välja vilka som är mest 'förtjänande' av behandling.

Alternativt att det blir som i USA att bara de som har ekonomin för det ges bra vård. Jag har en kompis i USA som också är diabetiker men inte har råd med insulin eller tabletter. Hon vet att hon kommer att dö inom några år, men eftersom hon är arbetslös har hon inte råd med vare sig kost eller medicinsk vård. Så är det bara. Känns det bittert att jag, eftersom jag bor i Sverige kommer att med all sannolikhet leva årtionden mer? Ja!

 

[Girasol]

Trist att det fungerat så dåligt. Jag jobbar inom sjukvården och min uppfattning är att det absolut finns en del problem, men i stort sett aldrig stött på ärenden där det är så krångligt som vissa här i tråden verkar ha upplevt. Kanske kan ha betydelse var man bor och hur tillgängligheten ser ut där.

Tror det är betydande skillnader beroende på vart i landet man bor.

Kan säga att vi kan få vänta månader på läkarintyg vi begär in från sjukskrivande läkare. Lätt en månad på komplettering av intyg gällande sjukskrivning osv. Som handläggare på FK lägger vi iallafall i vårt område otroligt mycket tid på att jaga vården, så det är nog likställt med hur patienterna har det.

Småler lite och konstaterar att jag givetvis konsulterat vår egen försäkringsmedicinske rådgivare dvs läkare innan jag knatat till vc. Det var han som tvingade iväg mig. Men så snubblar jag ju fram på jobbet. Och inte beror det på bakercystan jag fått i höst, jag har sämre funktion i min vänstra fot som droppar ibland så jag snubblar. Kan ju skämtsamt säga att det kompenserar det högra benets skada då ju.
Ja eller min tjurighet när chefen undrar om jag inte ska sjukskriva mig innan kroppen säger upp sig. Whaaat jag har ju arbetsförmåga. Idag har jag dock vabbat då liten dotter fick 39 graders feber natten till idag och helt plötsligt inser jag hur kass min kropp är när den fick en pausdag i soffan.

 

[Shudde]

Tror det är betydande skillnader beroende på vart i landet man bor.

Kan säga att vi kan få vänta månader på läkarintyg vi begär in från sjukskrivande läkare. Lätt en månad på komplettering av intyg gällande sjukskrivning osv. Som handläggare på FK lägger vi iallafall i vårt område otroligt mycket tid på att jaga vården, så det är nog likställt med hur patienterna har det.

Småler lite och konstaterar att jag givetvis konsulterat vår egen försäkringsmedicinske rådgivare dvs läkare innan jag knatat till vc. Det var han som tvingade iväg mig. Men så snubblar jag ju fram på jobbet. Och inte beror det på bakercystan jag fått i höst, jag har sämre funktion i min vänstra fot som droppar ibland så jag snubblar. Kan ju skämtsamt säga att det kompenserar det högra benets skada då ju.
Ja eller min tjurighet när chefen undrar om jag inte ska sjukskriva mig innan kroppen säger upp sig. Whaaat jag har ju arbetsförmåga. Idag har jag dock vabbat då liten dotter fick 39 graders feber natten till idag och helt plötsligt inser jag hur kass min kropp är när den fick en pausdag i soffan.

Och samtidigt har en normal VC-läkare 4-6 patienter att ringa ang medicinska ärenden, drygt 8 administrativa ärenden (mediciner osv) och runt 12-14 patienter att ta hand om /dag på 8 h inkl dokumentering. Jag kan ofta känna att jag lägger tid på att jaga FK, våra läkare klart mer tid. Det är väl bara konstatera att systemen samverkar dåligt.

 

[skerper]

Klart man ska få vård. Jag kan ibland känna att jag kan ge verktygen, men utan compliance/följsamhet så är det onödig tid för både mig och patienten att boka in besök, (ungefär som mitt tidigare inlägg, behövs verkligen en läkare för att följa din diabetes/ge råd eller räcker det med en sjuksköterska? ). Det är ett dilemma, för jag vet såklart att du vet att ditt beteende är tokigt i förhållande till din sjukdom. Och utgår också ifrån att du inte köper 1 kg smågodis dagligen och syftar inte på din rätt till vård öht.

Men om man drar det till sin spets; ska vi som fortsatt utsätter oss (nu menar jag mig, och inte dig) för idiotiska grejer som vi vet leder till en ev försämring av tillståndet få ngn typ av straff för det? Förhöjd försäkringspremie/behandlingsstopp/längre väntetid?

Jag är kluven. Jag utsätter mig för idiotiska saker med mina x flera opererade knän (korpenfotboll och utförsåkning), jag vet att nästa skada är i princip = ledprotes innan 50, jag har redan kostat samhället en himla massa pengar. Vad jag ska tänka om mig själv när den dagen kommer vet jag inte, men jag vet däremot (sorgligt nog) att jag sannolikt får lite förtur eftersom jag pratar språket och har kontakter.
Svensk sjukvård är ojämlik vad vi än påstår, men jag tror att det måste till en attitydförändring både från patienterna och från politikerna för att komma åt det.

Vi på jobbet har fått en sjukvårdsförsäkring bara för att vården kan gå långsamt ibland och vi är för få som jobbar så vi måste vara tillbaka snabbt .Kan ta ett ex när jag fick min ryggskada så ringde jag min försäkring och jag fick träffa en naprapat för att kolla ryggen .Hon sa jag var frisk som en nötkärna men skitont fick jag ha resten av livet min kiro sa att jag måste söka vård för min rygg .då gick jag till en tredje för konsultation dvs lanstinget och en sjukgymnast .Hon sa åxo du måste få läkarvård men det tar tid .först remiss till läkare sedan remiss till mr som väntetiden var 8 månader om det var brådskande kunde det gå på 4 .Ringde försäkringen och fick träffa en ryggläkare och fick mr på 1,5 vecka .Det känns fel att om man betalar får man vård direkt .Tycker då vi alla betalar skatt så skulle vården vara lika .Känns lite fel att vara en gräddfil och gå före i kön på det viset .Men vd på firman sa då vi fick försäkringen att landstinget försöker spara så mycket som möjligt på oss men privatvården vill tjäna pengar och ser till att man kommer i jobb mycket fortare !

 

[Shudde]

Vi på jobbet har fått en sjukvårdsförsäkring bara för att vården kan gå långsamt ibland och vi är för få som jobbar så vi måste vara tillbaka snabbt .Kan ta ett ex när jag fick min ryggskada så ringde jag min försäkring och jag fick träffa en naprapat för att kolla ryggen .Hon sa jag var frisk som en nörkärna men skitont fick jag ha resten av livet min kiro sa att jag måste söka vård för min rygg .då gick jag till en tredje för konsultation dvs lanstinget och en sjukgymnast .Hon sa åxo du måste få läkarvård men det tar tid .först remiss till läkare sedan remiss till mr som väntetiden var 8 månader om det var brådskande kunde det gå på 4 .Ringde försäkringen och fick träffa en ryggläkare och fick mr på 1,5 vecka .Det känns fel att om man betalar får man vård direkt .Tycker då vi alla betalar skatt så skulle vården vara lika .Känns lite fel att vara en gräddfil och gå före i kön på det viset .Men vd på firman sa då vi fick försäkringen att landstinget försöker spara så mycket som möjligt på oss men privatvården vill tjäna pengar och ser till att man kommer i jobb mycket fortare !

Gjorde MR så att du kunde jobba menar du?

 

[skerper]

Gjorde MR så att du kunde jobba menar du?

Nej jag fick operation ganska omgående

 

[Shudde]

Nej jag fick operation ganska omgående

Min erfarenhet är att i de flesta fall en operation krävs går det inte till som du beskriver. Hoppas det blev bra!