Sv: Hästen avslöjar Hästägaren.
Åh, vilka roliga iakttagelser!
Nu blir det ett långt kärleksbrev till min häst, så nu får ni hålla i hatten!
Jag har fött upp min häst själv, så jag kunde ju inte veta hur han skulle bli. Däremot valde jag föräldrar med omsorg - en hingst som jag handskats med dagligen ett bra tag samt ett sto som jag också tagit hand om och hade turen att få låna för betäckning. Båda föräldrarna är/var ranghöga men bra ledare. Hingsten fribetäckte och jag valde honom mycket för hur jag sett honom behandla stona vid själva betäckningen - han förspelade lääääänge och ömt, ända tills stona stod och skakade av upphetsning och rullade med ögonen.
Hingsten var mycket utåtriktad och självsäker men som en dröm att hantera. Han var också mycket självgod och om man släppte honom lös i en stor hage medan man stod med filmkamera så passagerade han runt runt framför kameran. Han speglade sig också alltid så fort han fick tillfälle och liksom spände upp sig. Han visste att han var gudasnygg (och det var han verkligen) och han visade det. Don Juan.
Mamman var den bästa ledarhäst jag någonsin sett. Hon var mycket ranghög men behövde aldrig någonsin satta någon på plats handgripligen. Hon vickade bara ett öra och vinklade en bakkota och så hade alla flyttat sig. Hon kunde också lämna över ledarskapet "på låtsas" (jag studerade hästarna väldigt mycket i flock och lärde mig väldigt mycket). Om det var någon häst som hela tiden var på henne och ville stiga i rang så kunde det se ut som hon suckade och sa: "Ja ja, bestäm du då om det skall vara så jäkla viktigt!" Sen lät hon den utmanande hästen bestämma ett tag, tills hon tyckte det var nog och gick och flyttade på den. Mycket lustigt beteende tyckte jag.
Stoet hade också väldigt stark integritet och hon släppte ingen på livet som hon inte godkänt och som vunnit hennes förtroende.
Avkomman blev precis som jag drömde om - en utåtriktad, intelligent, vänlig och psyktiskt stabil häst med starka åsikter om hur livet skall vara. Han är född med en enorm skopa grundtrygghet, vilket såklart underlättat i vår relation och träning. Däremot är han stenhård psykiskt och testar ALLA nya som hanterar honom. Han blir inte farlig men
fruktansvärt dryg att hålla på med. Han virrar runt i grimskaftet när man leder, biter på allt, låtsas ha uppmärksamheten någon annanstans än på den som leder, stannar, vägrar gå, nappar i ens kläder och osv osv. Det går liksom inte att jag gör upp och sedan anser han alla människor vara högre i rang, han testar som sagt alla.
I början var jag tvungen att vara stenhård med uppfostran. Han fick en gång för sig att klättra på mig för att leka (han var bara ett par månader) och jag backade honom så han tillslut satte sig på rumpan. Jag visste att jag var tvungen att ta kommandot så att han aldrig någonsin skulle försöka sig på det igen. Det gjorde det inte heller. I alla steg var jag tvungen att vara på det klara med vad jag ville ha för slutresultat hanteringsmässigt och en någorlunda spikad plan för hur jag skulle komma dit. Tack och lov är han som sagt en mycket vänlig själ och skulle aldrig skada någon medvetet, men det gick inte att ge honom ett lillfinger de tre första åren - då tog han över helt och gjorde precis som han ville med allt. jag vågarinte räkna timmarna jag lagt ned på att utveckla vår relation till bådas belåtenhet.
Herren är mycket lat till naturen, men också mycket nyfiken. Eftersom han också är extremt istadig så handlar mycket när det gäller träning mycket om att jag lyckas lura honom att tro att det är han som kommit på idén. Jag har aldrig skrattat så mycket tillsammans med en häst och jag har nog aldrig varit så arg heller. Han har lärt mig så otroligt mycket om mig själv och om hästar,
jag är honom evigt tacksam!
Varje dag med honom innebär att jag tvingas relatera till mig själv och mina känslor - är jag arg när jag kommer dit så blir han också tvär. Han är som en spegelbild - hans inställning och kroppsspråk ljuger aldrig om vilket humör jag är på. När jag väl fattade detta togs vår relation till en högre nivå och mitt liv tog en vändning till det bättre. Det tjänar ingenting till att bli arg på denna häst, det slutar bara i kattskit. Ändå finns det ingen annan som kan trycka på knapparna så mycket som han. Det kräver något extra av mig, som är mycket utvecklande.
Jag skall inte ens prata om de gånger han hållit på att dö - han räddades från bukhinneinflammation tack vare att underbara människor från bukefalos hjälpte till med en insamling när vi brakade genom försäkringstaket på nolltid och jag inte riktigt hade råd med den svindyra behandlingen. Inte heller skall jag prata om hans "quirks", dvs egenheter, för då blir detta alldeles för långrandigt.
Kort sagt: Jag älskar denna häst. Han är min spegel och min själsfrände och jag tror att han älskar mig också...
