Hästägare och deprimerad....

[loobah]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Är dte månag fler än jag som mår psykiskt dåligt/psykiskt sjuk och har häst? Hur fungerar allt för er? Hur gör ni de dagar ni inte pallar? Har ni hjälp etc? Jag är glad att ha min häst i ett stall där vi hjälps åt mycket. Men det är tungt vissa gånger ändå...

Vill bara höra er syn på er verklighet, känns som jag är väldigt ensam om den här situationen ibland.

det enda som gör att jag pallar med skolan är att jag har medryttarhästen och stallet att åka till. Annars skulle jag aldrig ha något att leva för. Det skulle vara så förbaskat tråkigt att jag skulle dö av tristess. Jag blir trött av hästeriet ganska ofta. Och utpumpad fysiskt, men inte psykist för där mår jag för tillfället bäst. Som tur är så behöver jag ju inte komma om jag absolut inte orkar, för jag har ju ingen egen häst.

 

[Qodrofenia]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Det är ett stort problem med folk som inte förstår att man inte kan arbeta men kan ha häst! Om du orkar mocka och rida på dagarna kan du ta mig fan arbeta oxå får man höra nästan jämt.Det märks på stämmningen att man är en lyxparasit.Har panikångest som jag är väldigt duktig på att dölja så jag verkar väldigt normal.Det är ingen som förstår att den tiden som jag är i stallet hos min älskade häst gör att jag kan ladda mina batterier och orka ytterligare en dag. Ibland skulle jag vilja slippa alla människor som bara vill mig ont, är misstänksamma mot mig och 0ar mig.Tänk dig att alltid bli förbisedd och mobbad.Ändå finner jag mig i eländet för att jag älskar min häst och lever för de stunder dar det bara är han och jag.Önskar verkligen att jag hadde ett jobb,men mitt psyke är ivägen för mig fasst det syns inte utanpå utan finns därinne som ett gnagande otäckt litet djur.Tänk när ni är överlägsna och tror er veta bäst vad er medmänniska ska göra.Försök att förstå istället alla är inte lika utan kan ha olika handikapp utan att det syns utanpå alla gånger. Visa hänsyn!

Det där kunde lika gärna varit jag som skrivit.. känns skönt att veta att man inte är ensam..

 

[spindel_17]

Sv: Hästägare och deprimerad....

du är verkligen inte ensam!!!:smirk:
jag var förra året jättedeprimerad,jag gjorde ingenting.....jag har egen häst men jag orkade inte.
jag åt ju ingenting,mådde så dåligt!
men nu håller jag på att svälta mig själv igen!jag vill inte............
fast nu äter jag medecien varje dag så att jag ska må bra.....på vilket sätt mår du dåligt???
kramar emma

 

[jordgubba]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Jag har varit väldigt nere väldigt länge, men inte vetat varför. Trött och orkeslös, har inte velat göra någonting, inte haft energi till någonting. Jag skadade min hälsena på mitt arbete för 4 år sedan och i samband med det betäckte jag min häst. Pållan fick gå på lösdrift och tur var väl det. Jag kämpade mot läkare, försäkringsbolag och försäkringskassan. Ingen trodde på mig och då hade jag ändå en "synlig" skada! Efter många turer träffade jag en underbar läkare som verkligen tog mig på allvar och 1,5 år efter olyckan opererade han min hälsena. Sen tog det ytterligare 1 år innan jag kunde jobba full tid.

Under hela den här tiden mådde jag dåligt och två av mina närmaste var väldigt sjuka. Så när jag var frisk nog att gå tillbaka till arbetet brast allt och jag kände det som jag blev mer och mer förlamad varje dag. Som om allt gick långsammare och långsammare. Hästarna fick sitt, jag var hos dom varje dag, men det där lilla extra, det orkade jag inte med. Så jag hade ständigt dåligt samvete för att jag inte orkade med hästarna och ridningen så som jag gjort tidigare. Till slut gick jag till vårdcentralen och fick träffa en väldigt ambitiös och snäll at-läkare som tog mig under sina vingar. Han hjälpte mig och vi prövade fram mediciner som fungerade och jag kände att jag fick livsgnistan tillbaka! Tillsammans med den psykiatriker han konsulterade, skrevs en remiss till psykiatrin och där går jag nu i psykoterapi. Så jag har bara bra erfarenheter av psykiatrin!

Blev långt det här... Hoppas ni ursäktar! Men dit jag ville komma var, att utan mina hästar hade jag nog inte levt idag! Även om det kändes (känns) motigt, så var jag tvungen att kliva upp ur sängen och gå ut. Jag kunde inte ligga kvar där i min trygga lilla värld, jag var tvungen att möta "farligheterna" där ute i den riktiga världen och det tror jag är väldigt nyttigt. Att bara låta sig dras ner och inte våga stå öga mot öga med omvärlden gör det hela värre. I alla fall för mig. Jag var tvungen att ta kontakt med hovslagare, veterinärer, ASVH, hingststationen osv.

Jag mår bättre nu, men inte helt bra. Jag försöker rida varannan dag, men orkar jag inte en dag, ja då gör jag inte det. Huvudsaken är att pållarna får sin omvårdnad. De vet att jag älskar dem mest i hela världen ialla fall De förstår mycket de där hästrackarna! När jag är nere kan jag stå och krama hästhals hur länge som helst och gammelpållan står där så stilla, precis som hon vill säga: såja matte, du ska se att allt ordnar sig, jag finns här för dig.

Hmm, långt o svammligt... Men jag hoppas ni förstår vad jag vill ha sagt! Kämpa på allihop!

//Jordgubba

 

[Lopphög]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Tack Suuz när man läser dina rader blir jag glad mitt upp i allt elände det värmde och jag känner mig inte ensam!Ett riktigt gott nytt år.Kram Lopphög

 

[MariaTherese]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Jag har varit sjukskriven i flera år nu. Trots att jag bara är 20. Jag fick hoppa av gymnasium pga att jag har/hade anorexi och var djupt deprimerad. Vilket också ledde till att jag blev så dålig att jag var tvungen att sälja mina två hästar. Och det var då jag tappade allt. Ingen livsglädje kvar.

Men nu har jag börjat rida igen, rider privatlektioner. Men än klara jag inte så mycket pga att jag är så svag. Jag är helt slut efter en timmes ridning och lite mockning. Men det är det värt, för jag känner mig aldrig så lycklig som då jag har varit på stallet. Men drömmen är ju att kunna hitta tillbaka helt och innom en framtid kanske skaffa en egen häst igen.

Så förstå hur mycket en häst kan göra för att man ska få tillbaka livsglädjen- Den behöver bara finnas där.

Lycka till alla. För det är ni värd!

 

[acca88]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Det är skitjobbigt att må dåligt och ha häst.. för dom dagar man inte orkar känner man att man försummar sina djur och då mår man bara ännu sämre. Det blir som en ond cirkel..


Jag känner igen mig på det du skriver. Jag har mått dåligt i flera år och för ca en månad sedan fick jag obehag i bröstet så jag åkte till en läkare eftersom jag blev rädd. Som tur är hade jag inget fel på hjärtat, utan det var stress. Så läkaren fixade så jag ska få komma till en psykolog för första gången.
Jag vet att det är mer än bara stress, eftersom jag även tänker på självmord. Hade jag inte haft mina nderbara hästar och min underbara pojkvän hade jag nog inte suttit här.
Det är sällan som jag mår dåligt i stallet, men om jag gör det tar pappa hand om dom, och jag vet att jag alltid blir lite gladare av att galoppera en sväng.

Hästar förstår nog mer än man tror för dom lyckas alltid pigga upp mig. går jag ut och sätter mig i hagen eller boxen när jag är deppig kommer alltid en av hästarna fram och håller mig sällskap och tröstar.

Det är underbara djur och det känns skönt på ett sätt att se att det är fler som känner som jag, och att det finns de som faktiskt har blivit bättre!!

Jag vet hur det är när folk inte förstår hur man känner..
Jag har dessutom lärt mig gömma känslorna för andra, så det är inte många som vet hur det är..

 

[Suuz]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Hästar är en inkörsport till livets guldkorn. Inte nog med att de är gudomliga att vara i närheten av, de bjuder av sig själva. Sin styrka, sina gångarter. De bjuder på sitt intellekt, vi formar dem efter våra kroppar och de lyder. Kraften jag saknar ger hästen mig. Den flyktiga glädjen finns alltid i mitt fuxfärgade sto, hur jag än mår blir jag alltid glad av att se hennes fejja =) Mitt liv ligger i dvala de 18h/dygn jag inte är i stallet!

Det finns inte mycket jag kan skriva till människor i början av psykiskt illamående. För det är precis vad det är, i början. Det tar år innan man får ett perspektiv på sjukdomen.
Jag kan endast tala för mig själv, en ung människa i vilofasen av en kronisk sjukdom. Jag har gjort allt, jag har sett alla specialister, jag har ätit alla psykofarmaka i alla olika doser. Jag har varit tvångsvårdad i 9 månader med permanent extravak. Bott på avdelningar i strax över året. Inskriven på behandlingshem i 2 år. Jag har varit bälteslagd, jag fått elterapi, jag har varit i koma 4 gånger och hängd 2. Alla mina hemska tal bleknar med tiden, det är först nu jag har ett perspektiv. Det är först nu jag inte kreverar när frågan kommer varför jag inte jobbar. Jag borde skriva en bok för jag känner mig som en överlevare, jag överlevde mig själv.

Och det kommer alla att göra, hur svårt det än blir kommer ni att stappla igenom. Det kallas psykisk sjukdom för att det sitter i själen. Själen kommer man inte åt om man inte har verktygen, verktygen man får endast genom åren. Håll er starka, ät bra och sov gott! Resten kommer med åren. Det finns alltid en positiv sak! Klockan tickar konstant vidare fast livet står still...

Hästar bjuder på sig själva för ett skäl. Min häst är mitt hjärta, vad är jag då för henne? Jag kan bara önska och hoppas att jag är mer än klappar och kramar. En större mening, min guldklimp!

 

[T.Alsterfeldt]

Sv: Hästägare och deprimerad....

du borde ha föreläsningar eller skriva artiklar om detta.

Thina-med en svårt sjuk kompis

 

[morris_]

Sv: Hästägare och deprimerad....

ja har haft depressioner/anorexi/ångest i runt 7 år nu, har haft egen häst i 2 år..man kan nog säga faktiskt att hästen rädda mej helt totalt.

mamma o pappa gjorde en stor chansning och köpte hästen trots att ja mådde skit o inte orkade nånting..hade ja inte orkat hade ju ingen kunnat ta hand om den, de är väl de också som gör att ja orkar/vill.
just att han e min och är beroende av mej..vilket aldrig någon eller något har varit nångång..
hästen får mej att vilja kämpa..vilja leva helt enkelt.

sen ja fick hästen har ja faktiskt inte legat inne en enda gång..o då hade ja legat inne 3 år sammalagt..

klart ja mår kasst fortfarande och har mina dåliga dar men kämpar mej endå alltid till stallet..så de är väldigt tur att hästarna finns.

och du är allt annat än ensam om de..så de e bara kämpa på.

 

[Annakarenina]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Vissa dagar rider jag inte alls. Men då brukar jag pyssla om hästarna i stället. Jag har en tjej som hjälper mej att rida ibland. Jag brukar känna mej nöjd med att ha mockat o fixat maten. Det är huvudsaken tycker jag. Så försöker jag låta bli att ha dåligt samvete, och hästarna får vintervila, istället för på sommaren, då jag brukar känna mej bättre och orkar med ridningen varje dag.
Försök ordna en medryttare, så känns det kanske bättre. Kramar Anna

 

[acca88]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Det du skrev var jättebra! Du borde verkligen skriva en bok. Jag läste en bok som heter Zebraflickan. Den är en biografi om en tjej med anorexia o självhat. Det är en jättebra bok och jag lovar att om du skrev en bok skulle den nog bli väldigt spännande. Det är så skönt att läsa sådana böcker tycker jag. Jag får ord på känslorna jag känner, jag får se att andra känner som jag känner och jag ser att det finns de som fått hjälp och överlevt detta helvete!

 

[YaHilweh]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Jag mår sjukt dåligt pga. skolan. Trivs inte alls. Hatar det.
Tack vare hästen orkar jag det
Vissa dagar är det så illa att jaginte ens orkar ta honom. men då har jag en underbar mamma som hjälper mig

 

[Annakarenina]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Så är det för mej med. Utan hästen, skulle jag ligga passiv i sängen och vara en zombie. De dagar jag ridit eller pysslat, är jag mycket bättre, och orkar mer, med resten av världen. Men hästarna är verkligen mitt andningshål! Mitt allt, som betyder nåt här i världen.

 

[Sammetsvind]

Sv: Hästägare och deprimerad....

När jag mådde dåligt på högstadiet och gymnasiet var min häst mitt allt. Han fick mig att orka gå upp på morgonen. Han var min glädje, min källa till styrka, mitt allt

Dock var det jobbigt många gånger. Ansvaret var tungt. Mina föräldrar kunde inget om hästar så jag fick ta hand om honom själv.

 

[Totola]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Jag blir mycket mindre ofta deppig när jag har häst än när jag inte har häst. Men självklart finns det vissa situationer som känns jobbiga, t ex om man blivit av med en stallplats, eller att man måste åka ut till stallet trots att det är snöstorm och -20 grader, eller att man är allmänt less på att åka ut till stallet efter jobbet dag ut och dag in.

Det som är mest irriterande är att när jag hade min förra häst så kände jag verkligen hur mycket roligare allting kändes av att ha häst, men när jag till slut blev tvingad att sälja honom kändes det som att min mamma var nöjd "men vad bra, då blir det mycket billigare för dig och mindre jobb!" och stallägaren som mer eller mindre orsakat att jag behövde sälja honom sa något i stil med "äh hon hade ju ändå ledsnat" till en kompis om mig. Eftersom jag VISSTE att jag är mycket gladare och hälsosammare när jag har häst blev jag riktigt förbannad av dom kommentarerna.

 

[trofé]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Vill bara göra ett inlägg igen i tråden som jag startade. Är så glad att så många orkat och tagit sig tid att skriva om era erfareneheter och upplevelser.

Har själv haft några dagar (ja, läs dagar!!! Brukar annars vara endast minuter) som varit något bättre. Tyvär har det gått neråt igen. Men inte fullt så mycket som tidigare. Har nu varit sjukskriven i 10 månader och kommer vara det mer än så. Håller på med en utredning på psyk nu, jobbigt, men känns ändå vettigt att det "händer något" efter alla år som jag gått på olika psykavdelningar.

Som någon skrev om att överleva, det är något jag tänkte på häromdagen, jag måste nog egentligen vara ganska bra på att överleva, jag har ju gjort det hittills under rådande skick och förutsättningar. Något jag kan känna mig nöjd över. Fast det gör jag ju inte de dagar jag önskar livet vore slut.

Fortsätt kämpa allihop, och fortsätt dela med er av era erfaranheter, det betyder mycket! Tack.

 

[Callecupido]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Hejsan alla med samma bekymmer som mig! När jag läste allas svar så ryser jag. Det är precis som om jag skulle ha skrivit dem alla, de stämmer in. Har varit sjukskriven pga utbrändhet med inslag av ångest. Har jag inte haft hästen så tror jag inte att jag har varit kvar här idag. Han höll mig uppe då jag var som sämst. Den mjuka mulen som puttar på mig som för att säga: det ordnar sig, vi hjälps åt så blir allt bra! Hästen älskar mig även när jag är dålig, oduglig å värdelös. Bara han får kärlek å mat så är han nöjd. Han bjuder tillbaka oändlig kärlek å stöd!
Har gått i terapi i 2 år men är inte friskförklarad än. Sånt här tar tid å som ni alla säger så blir det inte bättre av allas åsikter om hur man ska göra för att bli bättre. Alla kommentarer om: du som ser så pigg ut, näe inte du som har det så bra osv.
Hästen är min batteriladdare, min harmoni, min tillflyktsort å mitt stöd!
Hoppas verkligen att det blir bättre för er alla. Kämpa på!!

 

[Plutt]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Jag käkar antidepressiva (men jag mår så dåligt så jag tar dom inte, men det tänker jag inte säga till läkaren den 13 när jag träffar honom igen), har försökt begå självmord flera gånger. Och jag är extremt deprimerad på alla sätt, det går bara neråt. Sitter här och väntar på att hästen ska komma (import från Island och EU och norrköpings flygplats krånglar pga fågelinfluensan), det är jobbigt men jag hoppas han ska rädda livet på mig. Jag blir liksom rädd för mig själv, det finns ju ett hopp om en ljusare framtid någonstans inom mig.

Men lycka till, skicka ett PM om du vill prata *Krama om*

 

[DancingFox]

Sv: Hästägare och deprimerad....

De dagar jag känner att jag inte orkar med att träna eller så, försöker jag se till att hästarna är bra och tänka på deras bästa och sedan gömmer jag mig på rummet resten av tiden här på plats.


Visserligen är jag inte hästägare men jobba, träna och tävla de här som jag har, är ändå tufft och ibland är det fruktansvärt tungt här och jag vill bara försvinna långt bort.