Hästägare och deprimerad....

[trofé]

Är dte månag fler än jag som mår psykiskt dåligt/psykiskt sjuk och har häst? Hur fungerar allt för er? Hur gör ni de dagar ni inte pallar? Har ni hjälp etc? Jag är glad att ha min häst i ett stall där vi hjälps åt mycket. Men det är tungt vissa gånger ändå...

Vill bara höra er syn på er verklighet, känns som jag är väldigt ensam om den här situationen ibland.

 

[Minnaa]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Du är inte ensam! Det är inte roligt att ha häst 365 dagar om året. Jag har 3 st och är ensam i stallet. Tack och lov har jag min underbara mamma bara ett par hus bort som gärna hugger tag i en grep emellanåt!

Just nu blir det inget alls med ridningen. Har haft mycket skador detta året och bara inte orkat ta tag i och sätta igång dom igen. Många av mina vänner säger samma sak, just nu orkar man ingenting. Man gör bara det man måste, sen sover man

Men nu ska jag ha en välförtjänt semester på 4,5 vecka i solen och verken behöva tänka på jobb eller hästar. Fast jag lär väl ringa varannan timme och höra hur det är med dom

Nä nog för jag älskar mina små hästar och satsar mycket på min ridning men ibland måste man bara få komma bort lite. Har inte varit borta mer än max 1 vecka på 9 år så nu är det dags!!!!

 

[Lettiedettie]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Jag har varit sjukskriven i flera år för ångest och depression, så jag vet hur det känns. För mig har hästarna varit det som har hållit mig uppe, och gett mig kraften att orka kämpa ett tag till... Nu mår jag tack & lov bättre, men vissa dagar vill man ju inte gå ut. Jag har en underbar sambo som alltid ställer upp, men sen har jag ett fantastiskt gäng ute i stallet som vet hur det står till och som inte skulle tveka för att hjälpa till om det skulle behövas.

Hoppas det blir bättre för dig, det enda tips jag kan ge är att kämpa och att inte ge upp. Man klarar alltid mer än vad man tror

 

[trofé]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Skönt att höra att jag inte är ensam om den här situationen, är också sjukskriven för bla depression och ibland undrar jag om det aldrig ska bli bättre. Men som sagt, hästen gör ju att jag i alla fall släpar mig upp och ut till stallet!

 

[Suuz]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Jag är sjukskriven och hästägare. Hade aldrig klarat av att ha häst om jag inte hade superkunniga människor i min närhet som vet hur man hanskas med mig och pållen =)

För mig är hästen en sak som håller mig i verkligheten, jag kan inte försvinna om jag vet att hästen kräver min närvaro. Blir jag stressad blir hon lugn, blir jag arg rättar hon till mig. Drömmer jag bort mig får jag en smäll och så är jag tillbaka. Det är en klok häst på 3½ år, full med upptåg hela dagarna i ända.

Jag är 21 och varit sjukskriven sedan jag var 18 för psykoser. Hästen blev min present till mig själv efter otaliga sjukhusvistelser, ibland håller hon mig över ytan. Ibland knäcker hon mig totalt. Ibland hatar vi varandra och ofta ofta älskar vi tillvaron tillsammans. Framförallt "tvingar" hon mig att kontakta människor, hovslagare, veterinärer, tränare som jag aldrig skulle ha gjort förut! Gå upp varje morgon och öva tålamod och ihållighet.

Mycket med häst. Hade jag inte haft min zebra hade jag nog varit kvar på avdelningen som ett kolli utan namn.

 

[Tjalfe]

Sv: Hästägare och deprimerad....

jag lider av ångest och deprition men stallet är bara bra för mej! Men dom dagar jag inte orkar så har jag en underbar pappa

 

[trofé]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Lider med dig i ditt dåligt måeende, men ändå väldigt skönt att höra att jag inte är ensam om liknande situation...

Försöker palla med min häst, han är underbar och får mig att kämpa på. Och är glad att jag har underbar backup när det behövs.

Blir ledsen när människor med friskare psyke tycker att man inte ska ha häst för att man inte är i skick jämt... Glad att det finns motsatsen också!

 

[Suuz]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Det finns extremt mycket fördomar om människor med psykisk sjukdom. 10 fingrar och 10 tår men 3/4 hjärna brukar jag beskriva mig som!

Det folk inte ser/förstår är de livrädda för. Smärta i kroppen är synligt medans psykiska åkommor är diffusa och obeskrivna. Men alltid när jag berättar om mitt liv blir folk imponerade. Vilket är svårast, att läka ett brutet ben eller ändra en livtids tankemönster? Landstinget har t.o.m börjat anställa f.d psykpatienter som rådgivare. Böcker om de som tagit sig igenom en psykisk pärs säljer bättre än Herman Lindqvist. Men ändå finns det ljushuvuden som inte kan tänka bortom det som står framför en. De som fäller förkrossande kommentarer. Vid sånna tillfällen är det bra att vara psykiskt sjuk, för alla känner till Exorcisten

Caroline - vars värld inte går under längre om hon dricker äppel MER

 

[Lettiedettie]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Håller fullständigt med! Om du har brutit benet kräver ingen att du ska springa ett maraton, men har man problem med psyket förväntas man bara rycka upp sig. Jag har fått lära mig att man aldrig behöver vara så stark som när man är sjuk och svag. Man måste slåss för att få hjälp, det är så fel....

 

[Dundret]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Jag misstänker jag har en depression på gång, har mått underligt i några år nu men inte så jag kan sätta fingret på vad. Det senaste året har jag även börjat ångest. Men inte förrän nu är det jag fattar att det är det.
Det känns som jag har en depression eller nåt på g men det bryter liksom aldrig ut helt och hållet.
Och det tror jag är min hästs förtjänt, utan den så hade jag nog bara blivit mer och mer instängd i mig själv.
Men hästen tvingar mig att leva, tvingar mig att ta kontakt med främmande männsikor som jag innan jag skaffa häst har haft stor skräck för. Nu är det en del av vardagen.

Men även om jag vet att hästen hjälpt mig mycket och jag antagligen mått mkt värre utan den så har man inte alltid motivationen på topp att masa sig till stallet. Så därför har jag turen att "dela" pållen med syrran. Som tar hästen 1-3 dagar i veckan, men har märkt att jag får mer ångest de dagar jag är hemma och slipper åka dit. Så oftast händer det jag är i stallet och "spökar" ändå.

Tror också det är tack vare hästen jag blivit mer medveten om hur jag själv mår och skaffat hjälp innan det gått för långt. Vem vet om jag ens brytt mig om det utan hästen..

 

[Suuz]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Under mina år inom slutenvården var ljuspunkten att åka till ridskolan, mina läkare fick ett helvete om de inte släppte iväg mig till hästarna. Mina bästa vänner är de som jag träffat genom hästarna. Antar att hästmänniskor är vana att se sjukdom och sådeles inte bryr sig om att man är galen i skallen... Lynnesfel hos häst är trots allt inte ovanligt En häst som är rädd för soptunnor är ingen utomjordning :smirk:

 

[luvan]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Jag vet precis hur du känner dig...
jag har gått igenom precis samma sak med depressioner,ångest och socialfobi.
nu har jag i af börja må bättre men det har tagit mig13 år.
är sjukskriven på halvtid och det funkar bra men med hästarna hade jag inte orkat om jag inte hade haft både lösdrift och "vanligt" stall....
hoppas att det blir bättre för er alla som mår dåligt det är ett rent h.....e att vara riktigt nere

 

[Egonson]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Ja. Jag lever för hästarna, finns inte dom så finns inte jag!!

Just nu är jag inte dålig men jag har varit, och då var det alltid en lycka att komma till stallet.

Ljuset mitt i mörkret

 

[mackan]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Ja. Jag lever för hästarna, finns inte dom så finns inte jag!!

Just nu är jag inte dålig men jag har varit, och då var det alltid en lycka att komma till stallet.

Ljuset mitt i mörkret

Jag håller med Alin!
När jag var sjukskriven ett drygt halvår pga utbrändhet och var mycket deprimerad och illa däran i samband med det, var hästarna räddningen. Det var väldigt jobbigt att ta sig dit, men när jag väl var där var det som att jag hade en paus från allt och glömde hur dåligt jag mådde, och fick vila helt enkelt från allt det dåliga. det kom tillbaks när jag åkt hem igen, men varje dag fick jag en paus och jag tror det hjälpte mig till tillfrisknandet. det jobbiga är att ta tag i det och orka åka dit, gör man det, så brukar man må bättre. Om jag inte haft hästen som jag var tvungen åka till hade jag legat hemma på soffan eller i sängen hela dagarna och nätterna den perioden.

kram från Mackan.

 

[k-berg]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Jag har varit sjukskriven sen jag va 16, (eller sjukskriven heter det inte eftersom jag inte hade en anställning, men jag fick sluta skolan iaf.)
, för ätstörningar som medfört depression och ångest..
Jag är 22 år nu och har precis börjat "ta tag" i mitt liv igen.
Jag försöker läsa in gymnasiekompetensen och extrajobba lite ibland.
Det har gått ganska bra fram till för ett par veckor sen..

Jag hade min häst utlånad på foder och flyttade till sthlm under ett halvår, jag kommer därifrån så jag har alla mina värdefulla vänner där, men dessvärre fungerade det inte med fodervärden och jag var tvungen att ta hem min häst akut..
nu bor jag på gården igen tillsammans med mina hästar och jag Älskar verkligen att umgås med dom..men jag mår så dåligt i mig själv.. och jag vantrivs så fuktansvärt på orten där jag bor..

Det är skitjobbigt att må dåligt och ha häst.. för dom dagar man inte orkar känner man att man försummar sina djur och då mår man bara ännu sämre. Det blir som en ond cirkel..

Jag har ett lösdriftstall och får hjälp med mockning och utfodring av mina kära, kära sambo..men ridningen, den fysiska och psykiska stimulansen är jag ensam om att sköta..
Och jag kan inte hoppa över det..då får jag så dåligt samvete att det känns som att hela jag ska gå sönder..

Ibland känns det som att jag inte orkar mer.. börjar bli så fruktansvärt trött och håglös igen, och det vet vi ju vad det är tecken på..men jag orkar inte med en svacka till!!

Men, men... Vad kan man göra?

 

[Lopphog]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Det är ett stort problem med folk som inte förstår att man inte kan arbeta men kan ha häst! Om du orkar mocka och rida på dagarna kan du ta mig fan arbeta oxå får man höra nästan jämt.Det märks på stämmningen att man är en lyxparasit.Har panikångest som jag är väldigt duktig på att dölja så jag verkar väldigt normal.Det är ingen som förstår att den tiden som jag är i stallet hos min älskade häst gör att jag kan ladda mina batterier och orka ytterligare en dag. Ibland skulle jag vilja slippa alla människor som bara vill mig ont, är misstänksamma mot mig och 0ar mig.Tänk dig att alltid bli förbisedd och mobbad.Ändå finner jag mig i eländet för att jag älskar min häst och lever för de stunder dar det bara är han och jag.Önskar verkligen att jag hadde ett jobb,men mitt psyke är ivägen för mig fasst det syns inte utanpå utan finns därinne som ett gnagande otäckt litet djur.Tänk när ni är överlägsna och tror er veta bäst vad er medmänniska ska göra.Försök att förstå istället alla är inte lika utan kan ha olika handikapp utan att det syns utanpå alla gånger. Visa hänsyn!

 

[Suuz]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Jag antar att det är för att man själv känner skuld och skam. Att arbeta - att tjäna pengar - att vara en last för samhället - är det som jag nästan får magsår över! Jag känner mig överflödig, jag har en kropp som fungerar samtidigt som min hjärna inte kan hjälpa mig. Jag har definitivt mål att bli en "riktig människa" men jag får nöja mig med att undvika saker som förvärrar mitt tillstånd.

Alla vi som är utanför arbetsvärlden måste börja känna oss stolta. Det är inte många som klarar av att kämpa två stora krig samtidigt. Samhällets fördomar samt våra egna psykiska sjukdomar! Varför, varför, varför ska man gömma sig i skuggorna när världen är underbar? Acceptans och tolerans hoppas jag att år 2007 levererar i massor.

Gott nytt år! (sådär i förskott)

 

[McTrees]

Sv: Hästägare och deprimerad....

kämpar mot utmattningssymtom, har varit sjukskriven i 6 år...
Nu har jag börjat fatta att prioritera mitt häst intresse, för det är det enda som håller mig borta från depression.
När jag var som mest nere så släppte jag allt och gick bara djupare in i depressionen, men så länge jag får utlopp för mitt hästintresse så håller jag mig ovan ytan.
Men pga utmattningen så orkar jag ju inte med så mycket annat, så vänner och släktingar blir lidande, även de vardagliga hushållssysslorna, så man bjuder inte gärna hem folk pga det :smirk:
Förutom att jag har egna hästar så deltar jag i ridterapi via psykkliniken och det är toppen att få träffa andra med liknande problem som också blir hjälpta av hästen!
Problemet är med försäkringskassan... dom vill att jag ska lägga min tid på annan rehabilitering pga att jag har egna hästar, men det blir inte samma sak! Så det är en ständig kamp...

Det som grämer mig är dock tanken på hur lite jag har lyckats utvecklats med ridningen under dessa år...
Allting tar så lång tid när man kan lägga ner så lite energi...

Men jag försöker ha en positiv inställning, även fast det känns riktigt tungt nu under mörka vintern...
men till våren då jä-lar får hästarna hålla hårt i sadeln för då laddas mina batterier snabbare så då blir det åka´a!

Gott nytt år på er alla och ge inte upp!!

 

[nightcrawler]

Sv: Hästägare och deprimerad....

vad lessen jag blir när jag läser att så många lider av samma skit som jag men samtidigt känns det skönt att inte vara ensam. har haft ett helvete men har fått mediciner sen ett år tillbaka som dämpar lite. har precis blivit sjukskriven på halvtid. det tog nästan 3 år innan jag fick hjälp, "var inte tillräckligt sjuk" som dom sa. man ska ju helst ta livet av sig innan folk reagerar. hade jag inte haft min älskade häst så hade jag nog inte suttit här nu. har mått dåligt hela tonåren och under barndomen men lyckades lägga det längst bak i hjärnan men sen brast allt. kan med största säkerhet säga att hästen har räddat mitt liv. och det enda sk stödet man har fått är ryck upp dej, gå ut och gå, skaffa dej ett jobb, ja eller hur det funkar ju jättebra
man får så mycket av ett djur fast man för tillfället inte kan ge tillbaka, dom älskar oss även om vi är "dumma i huvet"

 

[trofé]

Sv: Hästägare och deprimerad....

Känns ju inte kul att läsa att så många fler mår dåligt, men som någon tidigare nämnde i denna tråd, att det är skönt att i alla fall känna att man inte är ensam.

Känner mig också så för det mesta, att jag är usel och bara ligger andra till last för att jag inte för tillfället kan försörja mig själv etc. Har åkt fram och tillbaks mellan olika psykinstanser i 6 år innan någon hjälpte mig.

Men som sagt, det som inte syns utanpå är det svårt att få förstålse för. Blir så ledsen att jag inte orkar, vill orka ibland, men sen när det känns så omöjligt känns det ibland bättre "att ge upp".

Har varit deprmierad och med ångest påslag i många är, tillräckligt länge för att finna en trygghet i depressionen, där vet jag i alla fall ungefär hur jag fungerar. Vilket gör de ännu svårare att komma upp.

Haft några dagar nu där det fungerat ok, och sen sugs jag tillbaks ner igen. Kan inte förklara, men jag tror att ni andra som svarat på min tråd förstår, i alla fall förstår att man inte alltid kan förstå.

Fortsätt kämpa, är allt jag kan säga, det är en orättvis kamp, men hästarna står alltid fast. Tur att de finns!