Har ni träffat på en "elak" häst som inte kunnat rehabiliteras?

[purity_666]

Han var kör- och ridhäst i många år, innan han dog av ett blixtnedslag i sommarhagen.

Blev den trevligare eller var den alltid opålitlig?

 

[sthu]

Jag har en häst som många kallat elak och hopplöst fall.
Hon var helt tokig när vi träffades. Sprang över folk, tryckte upp dem mot väggarna, sparkades, högg efter alla, gick inte rida normalt, bara sprang som en galning utan styrning. Sa man ifrån blev hon etter värre och riktigt farlig.

Men nu fungerar allt riktigt bra. Hon står på lösdrift och har lugnat ner sig rejält. Hon varnar tydligt när hon är arg, anfaller inte helt utan förvarning längre, så man har en chans att flytta sig. Vi har verkligen hittat varandra hon och jag! När jag ser att hon är tjurig och på väg att hoppa på någon brukar det räcka att jag lite halvirriterat och lugnt muttrar åt henne att skärpa sig. Hon ser fortfarande flyförbannad ut men gör ingenting. Hugger lite i luften på sin höjd.
Jag rekommenderar andra att vara försiktiga runt henne, fortfarande opålitlig. Men man måste väl ändå säga att det gick att rehablitera henne, det krävdes bara att hon skulle hitta någon som hon passade ihop med.

 

[enhorning]

Min häst är inte "elak,dum,farlig". Vet inte om jag kan använda de orden om djur överhuvudtaget.
Men han är helt klart opålitligt då han snabbt som ögat, ibland hinner man inte ens se öronen eller varningsuttrycken och han verkligen slår hårt och om igen för att träffa.
Men det finns orsaker, det sas att han föddes "tuff", hade en oerfaren mamma som behandlande människor som hästar och kanske inte riktigt fostrade honom, Han hade inga fölkompisar, inga andra hästar som fostade honom.
Han fick därför "läras av människor, och fick ganska mycket stryk-för att hållas kort"
Sedan tränades han för att ridas i barock.Allt gick så bra att det kändes som had hade fattat osv, De erkänner att de gick för fort fram.För plötsligt kom bakslag på bakslag.
Han började försvara sig, använda sin styrka, bitas och hugga där han kom åt, sparkas och saken är den att han är så j:a smidig. och lyckades komma undan jobb och människor.

En rad olyckliga omständigheter men han gillar att komma ut och röra på sig, och får göra saker i sin takt och då går det ofta bra.
men känner han eller tror han att nu blir det för mycket jobb eller nu måste jag ta i för mycket eller oj det här var roligare att göra-så då backar jag alltid. För min säkerhets skull.Och jag utsätter inte mig eller någon annan människa för något sånt igen, han har skadat en människa mycket allvarligt.
Det var en duktig erfaren häst människa med NH kundskaper och utbildning från några av de bästa i världen på NH.

 

[yennork]

Blev den trevligare eller var den alltid opålitlig?

Han var likadan hela livet.

 

[Houdinie]

Min häst hade en period i början av vår tid tillsammans en ovana att stanna, rygga och sätta sig i "levad" om han upplevde att man krävde något av honom som han inte riktigt förstod eller trodde sig klara av. Flera personer sade till mig att jag behövde "sätta honom på plats", och jag skäms över att erkänna att jag trodde på dem (nybliven hästägare som jag var så satte jag deras "erfarenhet" före min egen magkänsla). Jag tillrättavisade honom när han satte sig, vilket resulterade i courbettsprång, okontrollerade ryggningar ner i diken och in i väggar och allmänt obehag för oss båda.

Så satte jag upp en vän i sadeln medan jag observerade honom för att se vad som egentligen hände. Det jag såg i hans ögon var rädsla för ett möjligt misslyckande, han vågade inte försöka av fruktan för vad som skulle hända om han inte klarade det. Utöver detta visade han stort mentalt obehag inför att göra sig sårbar genom eftergift och samling.

Jag började om från början och hanterade hans "sammanbrott" på ett helt nytt sätt. Jag ignorerade helt enkelt levaderna, väntade stilla och tyst på att han skulle lugna ned sig, och bad honom sedan att försöka igen. När han inte mötte mothugg så blev han först förvånad och sedan nyfiken för att slutligen försiktigt och trevande våga ta sig an utmaningen, dock hela tiden beredd på tillrättavisning.


Nu har det gått två år sedan dess och det är mycket sällan han tar till de högre skolorna... och ett stilla "nej" räcker för att vi ska vara tillbaka på banan igen. Jag kommer aldrig att glömma den läxan han lärde mig, att lyssna till min egen magkänsla och till hästen innan jag tar råd av alla andra.

Om jag hade fortsatt på inslagen väg hade jag nog antingen knäckt honom eller så hade han gett igen med råge - och mina misstag hade skapat en "elak" häst.

 

[enhorning]

Min häst är inte "elak,dum,farlig". Vet inte om jag kan använda de orden om djur överhuvudtaget.
Men han är helt klart opålitligt då han snabbt som ögat, ibland hinner man inte ens se öronen eller varningsuttrycken och han verkligen slår hårt och om igen för att träffa.
Men det finns orsaker, det sas att han föddes "tuff", hade en oerfaren mamma som behandlande människor som hästar och kanske inte riktigt fostrade honom, Han hade inga fölkompisar, inga andra hästar som fostade honom.
Han fick därför "läras av människor, och fick ganska mycket stryk-för att hållas kort"
Sedan tränades han för att ridas i barock.Allt gick så bra att det kändes som had hade fattat osv, De erkänner att de gick för fort fram.För plötsligt kom bakslag på bakslag.
Han började försvara sig, använda sin styrka, bitas och hugga där han kom åt, sparkas och saken är den att han är så j:a smidig. och lyckades komma undan jobb och människor.

En rad olyckliga omständigheter men han gillar att komma ut och röra på sig, och får göra saker i sin takt och då går det ofta bra.
men känner han eller tror han att nu blir det för mycket jobb eller nu måste jag ta i för mycket eller oj det här var roligare att göra-så då backar jag alltid. För min säkerhets skull.Och jag utsätter inte mig eller någon annan människa för något sånt igen, han har skadat en människa mycket allvarligt.
Det var en duktig erfaren häst människa med NH kundskaper och utbildning från några av de bästa i världen på NH.

Hann inte skriva inlägget klart.
jag och min häst har kommit fram till en relation där han får vara en skogsmullehäst, vi kan göra övningar på ridbanan eller i ridhus om han får galopper sen. Han älskar att galoppera!
Det här fungerar bra.
Han är ingen goshäst, och vill inte att man petar eller klappar i onödan, man gör det som behövs sen får han vara ifred.
på våren får han gå i hagen och vara ledig för då är han direkt ovillig att göra något annat än att äta nygräs.
som ni märker så är det mycket på hans villkor.
han blir inte värre, tvärtom det här fungerar för oss. Jag har ingen galen häst, men kan aldrig vara så att jag inte tänker mig för. har varningsskyltar på hagen och inne i stallet.
Jag skulle aldrig ha honom i kollektivstall.
jag har hästen hos ett syskon som har en egen "tokhäst".


För att svara på ts fråga, ja, jag tror att det går, men med vilka metoder beror på omständigheterna och tillgångasätt utifrån den HÄSTEN.

Det går säkert att få min häst att bli den som får ge sig och foga sig
men man kan också fråga sig, till vilket pris.
Måste en häst/djur ställa upp på allt en människa vill?
En häst som visar ett starkt ogillande eller obehag mot något ska inte behöva göra det.

sen så ska man inte till 100% lita på något djur eftersom det är just djur och jag skulle nog säga att fler människor blivit skadade av ett snäll och tryggt djur som aldrig skulle göra något, enligt människan än ett djur som man vet att man ska vara aktsam med.

 

[axel]

Ang. trådens ämne tycker jag mig se modet för ofta unga tjejer att ta sig an det som en utmaning.

Visst KAN det gå väl, men för hästens skull där oddsen är emot dem tycker jag inte om det- för hästens skull.

Jag har i mkt unga år bara träffat på en missförstådd häst- ridskolehäst som var en "enmanshäst". Det påstogs att den retats av folk som ung.
Den anföll o högg oftast i huvudet o sparkade med alla 4.
Man behöll den bara för att den var en bra ridhäst o hoppade väl- trots nervsnittning. När ridskolan fick en ny chef fick den börja hoppa o tävla o sen tog det slut.

 

[Billy]

@Riley jo det var något sådant också och filmen var ju dessutom klippt så man vet inte hur mycket de arbetade med hästen Men det var hur eller hur bara en kortare clinic två-tre dagar och det tycker jag är för kort tid för att kalla det ett hopplöst fall men jag förstår dock att man gör det valet då hästen var synnerligen aggressiv och det kanske hade gått käpprätt åt skogen om man arbetat vidare.

Som vuxen häst blev den fullkomligt livsfarlig och lärde sig aldrig att vara häst.

stod det i ett tidigare inlägg men frågan är om den ens fick chansen att bli häst pga ägarens mycket missriktade välvilja och okunskap. Alltså ett väldigt tråkigt fall men vi får aldrig veta om det var ett helt och hållet hopplöst fall. Men hjärnskador och även hjärntumörer drabbar hästar också och kanske många tumörer blir helt oupptäckta då man väl inte så ofta obducerar hästar?

Jo, det var väl det som Roberts menade var grundfelet, den var präglad på människor på ett fel sätt.

 

[supersonic]

Intressant tråd! Syrran har en ponny som av många (mer kunniga än oss samt tränare) bedömdes som hård i skallen. Hon var totalt opålitlig i all hantering och uteridning i början och vi trodde först det berodde på att hon inte var van vid oss. På ridbanan och tävlingar gick hon som en klocka och var kolugn. Eftersom vi själva var ganska nya på det här med egen häst tog vi hjälp av alla tänkbara människor. Ingen fick rätt på henne och det var svårt för oss eftersom det blev lite bättre när vi lärde känna henne, det fanns liksom ingen kontinuitet i hennes beteende och det gick sällan att trigga. Efter två år började hon totalvägra på träning och då fattade vi ju att det var något fel på henne (muskelspänningar av för trång sadel hos förra ägaren, den sadeln kasserade vi när hon köptes men problemen som den gamla skapat kvarstod även fast vi inte visste det då). Efter diverse behandlingar och utredningar, de hittade ingenting från början och en operation gjordes som inte hjälpte innan de hittade problemet, så blev ponnyn bättre men muskelminnet gjorde att det låste sig ibland och gör fortfarande efter så många år, men numera väldigt sällan. I vårt fall hade vi ju ingen elak häst, bara totalt missförstådd. Så här i efterhand ångrar vi att vi inte kollade upp henne tidigare och vi har ingenting att skylla på förutom vår okunskap och inte ens det är egentligen ett giltigt skäl.

Däremot hade några i vår närhet en opålitlig häst, import rumänien om jag inte minns fel. Den kunde när som helst attackera och det kunde gå både långt och kort mellan gångerna. Minns speciellt två händelser där den bet en av ägarna rakt över ögat så personen hade en rejäl blåtira hur länge som helst. Den andra händelsen var det en skötare som fick ett hugg i bröstet när manen flätades. Denna hade de i några år innan den såldes, men den kom tillbaka och skänktes sedan bort som sällskap. Minns inte om det gick bra eller om de tog bort den.

Själv har jag en travare linjeavlad på Nevel Pride, precis som någon skrev tidigare i tråden sägs det ju att han skiljdes som tremånaders föl från sin mamma för att han gick på henne hårt (och mamman ska inte heller ha varit nån ängel!) och var mer eller mindre farlig hela livet. Tack och lov märks det inte något alls av detta hos min häst, men jag har hört att många avkommor e NP var ganska hårda själva.

 

[Ow91]

Jobbade för en travtränare för några år sedan och vi fick ett föl som vi anser föddes elak,. Från dag ett så kom fölet med slätstrukna öron och blottade tänder mot oss jämt och mamman fick ibland ställa sig mellan fölet och oss för att hon var så aggressiv., i stallet fick vi ta omvägar runt boxen för att hon kom rusandes och skulle hugga.,. Han kämpade med henne i flera år men i fjol så gav han upp hon gick inte att få till., han tog kontakt med många tränare och "hästpratare" som sa att hästen var ett kapitel för sig och dom rekommenderade sällskapshäst eller avlivning., kommer nog aldrig se en så elak och arg häst igen men hon var rätt söt när hon föddes och fram tills hon reste sig upp

 

[axel]

Min unge från i somras hade temperament direkt när hon kom ut. Sen gäller det vad man gör av det.

Jag tror inte på att nappade fölungar per automatik blir odrägliga för resten av livet.
Det måste vara en skröna o mer bero på hur man i övrigt hanterar den.

Jag har sett allt från nappade flodhästar till som igår 2 bisons som behandlas som människor, men som är trevliga.
Lejonviskaren som kan busa o interagera med sina 28 lejon, hyenor o leoparder har en mkt speciell talang o ger dem i övrigt en så bra miljö som möjligt.
Varför skulle ett betesdjur som hästen bli farlig?
Dags att skrota Myten.

 

[yennork]

Det är inte någon myt, utan en följd av felfostran. Ett föl behöver träna hästspråket med andra hästar så fort som möjligt, enbart människokontakt de första månaderna räcker inte. Dessutom blir nappade föl ofta bortskämda och det som är gulligt från ett tvåmånades föl är inte gulligt från en tvååring.

 

[axel]

Ja men det beror inte på själva nappandet!
Man får ju ge den en fostermamma eller val som sköter allt utan matandet.

 

[cirkus]

Ja men det beror inte på själva nappandet!
Man får ju ge den en fostermamma eller val som sköter allt utan matandet.

Precis. nappandet i sig behöver inte vara ett problem, men jag tror att risken att en nappd unge blir överhanterad är större än om en som har kvar in mamma blir det

 

[Bulldoozer]

Jag skulle säga att en häst som fungerar 9 fall av 10 och har helt okonsekvent beteende skulle jag misstänka i första hand har ont någonstans. Min hund har varit likadan och trots otaliga vet. besök, röntgen, magnet röntgen osv. så har inget fel hittats. Tack vare regelbunden behandling hos kiropraktor, vattengymnastik och massage så har det beteendet försvunnit idag. Sen så försvann beteendet även när han stod på metacam men man kan ju inte ge hur mycket av det som helst.

En häst som är konsekvent "elak" kan ju också ha ont, eller är bara felfostrad, missförstådd eller rädd sen så finns det ju ibland andra aspekter som hjärnskador m.m. men det är ju ganska sällsynt.

 

[axel]

Om man sen den kan äta själv ger fasen i den borde den bli häst igen.
Det går att fostra lejon till att uppföra sig så varför inte en häst?Man får ju upprätthålla fostran o säga nej till oönskat betéende hela livet.

Jag tror btw inte på överhanterande o ej heller nu Flyinge.
Det handla bara om FELhanterande.

 

[Hippocampus]

Vi hade en i stallet där jag jobbade. Han var totalt "tokig" och många var rädda för honom. Jag kände inte ägaren och inte hästen heller, men jag skulle ta ut/in honom. Han stod i ett privatstall i ett ridskolestall.
Han var ok att leda för mig, men de andra sa att det knappt gick. Han anföll ägaren och medryttare, han kunde knuffa in de i hörnet i boxen och sedan bara mata sparkar. Han anföll på stallgången osv.
Sen fick jag också vara med om ett anfall när jag ledde honom, jag hade spö och hjälm på mig. Är man uppmärksam kan man ju hitta mönster. Jag lärde mig att se när han tänkte anfalla när han leddes till/från hagen. Jag såg det i hans vänstra öga. Något hände i det och han tittade lite lite bakåt och 2 sekunder senare exploderade han. Tack vare det klarade jag mig väl.

Han såldes sen så jag vet inte mer.

 

[tuaphua]

Om man sen den kan äta själv ger fasen i den borde den bli häst igen.
Det går att fostra lejon till att uppföra sig så varför inte en häst?Man får ju upprätthålla fostran o säga nej till oönskat betéende hela livet.

Jag tror btw inte på överhanterande o ej heller nu Flyinge.
Det handla bara om FELhanterande.

Jag håller med om att överhantering inte finns. Felhantering är vad det handlar om.

De flesta människor är inte lika konsekventa som hästarna själva är. Och de förmänskligar hästar. Det är vad som sabbar de nappade hästar som inte kan uppföra sig.
Jag har träffat nappade hästar som varit normala. Men tyvärr också en del som varit gränslösa iom att de som nappat dem inte varit lika tydliga i gränsdragning som ett sto skulle varit.

Ang humör på föl så vet jag fler som fötts med en helvetes sådant.
Tex fick mina tränare en fölis som sparkade mamman i magen om mjölken inte kom fort nog, hon drog ofta iväg utan mammor eller andra fölungar på egna äventyr i hagen/lösdriften. Hon var väldigt annorlunda jämfört med övriga fölen. Hon försökte även sparka tränaren någon gång som väldigt liten. Men iom att de markerade direkt att man INTE uppför sig så mot människor och man satte in en valack som är bra extrapappa när stona inte sa åt ungen så blev den normal. Den ägs idag av elev och följs fortfarande efter ganska många år. Det har aldrig varit något märkligt med den sen dess.

 

[TeamLundVer]

Min första storhäst införskaffades av min mor som en överraskning åt mig. Kan redan nu meddela att vi efteråt fick veta att han var kraftigt pleggad vid hennes provridning.

Nåväl, hem kom iaf en 3-åring. Stor (en bit över 160cm), svart och riktigt riktigt snygg. Nordsvensk bruks av den lättare typen men med ett huvud som krävde xx-full i yttersta läget. Inriden och inkörd. Uppfödd med nappflaska och hade gått som en hund på gårdsplanen tills han var 1-år, helt lös. Man hade kastat boll och liknande till honom. Perfekt övergångshäst för en 13-åring, tyckte min mor alltså

Denna häst var också någorlunda OK i början tills han funnit sin plats bland de andra. Sedan började det på allvar. Han högg efter en, sparkade, inte bara hot utan siktade ordentligt, tryckte upp en mot boxväggen och skulle gå till anfall. Många var fodringarna då jag med gråten i halsen skulle försöka placera hans krubba i hållaren i bortersta hörnet på boxen. Det brukade bli ett par varv med honom jagande bakom mig innan jag lyckades få i den.

Min styvfar som är lantbrukare av den envisare sorten hängde i grimman på honom medan han på bakbenen stack 200m i full kareta ut på en djup nyplöjd åker under ett intag från hagen. Efter det var det enbart den anställde i lantbruket som tog ut och in honom. Han var uppväxt med tjurar och hade dels en hel del muskelkraft (tänk 2m långt muskelberg) men även förmågan att få Rambo (som vi började kalla honom, med lite anspelning på en viss film) ur balans. Efter ett par försök med denne man gick han mer eller mindre som en klocka. Med honom alltså.

Ridningen gick sådär kan man väl säga. Ville man åt vänster och han tyckte att höger var bättre så vände han helt sonika huvudet åt vänster och gick åt höger.. Han kunde helt plötsligt bocka järnet tills han fick av mig (kunde ha suttit och skrittat bara innan eller vad som), när jag väl åkt av gick han givetvis till anfall. Han försökte sparka, hugga och stampa på mig. Det var tack vare att några manliga travtränare ingrep som jag lyckades komma undan vid dessa tillfällen. Kvinnor kunde inte säga till honom alls för de var inte värda ett jota i hans ögon. Min mor hittade tillslut en man som kom ut och red honom på kvällarna när ingen var nere på travcampen (det var där vi red, i paddocken). Då gick han som en klocka, men det var tvunget att det inte fanns någonting som hände runtom såsom folk, stallkatter, you name it.

Vi var uppe med honom på Helsingborgs djursjukhus en gång då han fått kraftiga diaréer. Det resulterade i att han rev allt i deras undersökningsrum. De var ett helt gäng manliga veterinärer och hovslagare tillslut för att övht kunna hålla honom tillräckligt för en undersökning (saltsten som godis).

Efter ett år insåg även min mor att detta inte längre var hållbart och vi funderade på vad vi skulle göra med honom. Hon hittade en man som var van vid problemhästar. Han hade bara sådana och de fick gå och dra timmer i skogen 8h/dag. Resterande tid skulle han få gå på lösdrift med ett dräktigt sto. Perfekt upplägg tyckte vi..

I början gick det också kanon men sedan började eländet även där. Han högg mannen rätt över armen såpass illa att den bröts när han ledde honom.. En tid därefter var stoet som han gick på lösdrift med ihjälsparkat en morgon..

Enligt uppgift skickades han därefter för att gå som tullhäst mot den norska eller finska gränsen. Om detta är sant låter jag vara osagt.

Några år senare kom de gamla ägarna och skulle hälsa på. Vi berättade då att han inte var kvar och varför. Då slapp det ur mannen i familjen (var inte med när min mor provred) att så hade han varit hos dem också så det var därför de gjorde sig av med honom

Jag tror att denna häst blev som han blev pga kraftig felhantering som liten. Det faktum att kvinnor inte var värda ett jota tycker jag tyder på det då det var den vuxna dottern i familjen som hade hanterat honom. Jag tror även att han var såpass farlig att han egentligen enbart borde ha fått ett skott i pannan. Mig har han präglat för livet, jag får panik om jag sitter på en häst som bockar eller ens ger tecken om att det kanske blir en bockning. Skräcken är såpass rotad att det fortfarande är påtagligt såhär 17år senare. Jag har lärt mig att börja svära ordentligt när jag blir rädd vilket lurar mig att bli arg istället (låter hemskt dock så man skäms lite om det finns andra i närheten) och det fungerar när min häst bara är lite på spänn. Är han på helspänn så hoppar jag dock av och gör något annat istället.

Jag sätter mig dessutom endast på hästar som jag från marken känner 100% kemi med. Det spelar ingen roll hur snäll en häst är, har vi inte 100% kemi så sitter jag inte upp.

 

[purity_666]

I början gick det också kanon men sedan började eländet även där. Han högg mannen rätt över armen såpass illa att den bröts när han ledde honom.. En tid därefter var stoet som han gick på lösdrift med ihjälsparkat en morgon..
.

Där borde den ju verkligen ha skjutits på plats

Jag tycker ni har spännande historier. Jag har bara träffat på hästar som hotat. Ridskolehästar som kommit på att då får man vara ifred, tjuriga hästar som gjort fula grimaser. Hästar som bockar, men av glädje och energi. Träffade på en vuxen fjording som gått på lösdrift med sin mamma hela livet. Tror hon var 6 år när min kompis skulle hjälpa till att rida in henne. Den hästen var ju inte snäll, men hon visste ju helt enkelt inte bättre. Aldrig blivit hanterad mer än nödvändigt. Hon blev ju mycket bättre med tiden när hon lärde sig hur man gör, men innan dess var det en del bråk. Men som sagt, hon var ju inte dum, hon visste bara inte hur man gjorde och blev förbannad när vi helt plötsligt kom där och hade åsikter.

Jag undrar bara varför man inte i större utsträckning tar bort såna hästar. Många blir ju vandringspokaler. Varför behålla de värsta när det finns så många bra hästar? Jag undrar hur de hästarna mår också. Att leva i en värld där man är missförstådd kan inte vara roligt. Eller där man är så stressad/otrygg så man måste slåss. Eller om det nu ligger sjukdom under allt.. kanske tumör, smärta osv. Jag vet inte riktigt varför man som människa vill utsätta sig och sen vill utsätta andra. Okej om man byter hem någon gång bara för att se så det inte är personkemi och/eller miljö. Men sen får det nog räcka, tycker jag.