Puttar upp tråden igen.
Jag hade kontakt med ett ställe som behövde en person på deltid. Jag sa vilka erfarenheter jag har och att jag vet vad stallarbete innebär, och att AMS kunde gå in med anställningsstöd. Allt lät perfekt - de behövde bara någon som kunde göra stallarna, ingenting annat, möjligtvis att promenera konvalescenter, men annars bara mockning/in - utsläpp osv.
De lät väldigt intresserade och tyckte att allting lät toppen, att jag verkade vara precis vad de sökte.
Vi började prata om en dag då jag kunde komma ut och prata mera. Jag föreslog ett datum och tid, men då slutade de svara
Jag mejlade igen nu en vecka senare och undrade om de kanske hade hittat någon, eller skulle vi bestämma en dag igen?
Fick då svar att de har hittat en praktikant från hästgymnasium som skulle vara hos dem en månad. En månad. Jaha, sen då? Behövde de någon på deltid eller inte?
Jag blir så förtvivlad Är jag bara värd stalljobb så länge jag är helt gratis, trots anställningsstöd?
Senast häromveckan hade jag 40 graders feber, kunde inte komma upp ur sängen och var tvungen att stanna hemma, och då fick jag skäll av stallchefen och fick höra att "om man är seriös ställer man upp trots att man är sjuk", trots att jag inte ska ersätta en personal utan att jag står utöver ordinarie personal, eftersom jag arbetstränar. Ingenting ska stå och falla på att jag är där eller inte, enligt AMS. Men de verkar ha vant sig vid att jag är där och jobbar nu och tycker att det är skönt och funkar bättre med en person till - men de verkar glömma bort att jag är gratis arbetskraft åt dem, och som sagt, att jag inte ersätter någon personal på pappret.
Jag jobbar typ alltid även om jag är sjuk och klagar inte, men nu hade jag så pass hög feber att jag knappt kunde prata, och då var jag inte vatten värd tydligen.
De säger att jag måste få rutin på vissa saker för att vara anställningsbar - men de ger mig inget utrymme för att lära mig det som behövs. Det är verkligen en återvändsgränd, och nu börjar jag verkligen känna mig utnyttjad, så det är ju därför jag söker mig vidare.
Men att först få höra att allting verkar toppen, som stället jag skulle på intervju på, för att sen bli nekad för att de fått in en gratis praktikant på en månad, så börjar jag nu inse att jag inte har en chans överhuvudtaget att ens få mocka för kaffepengar.
Gud vad jag låter bitter. Men jag har aldrig känt mig så förnedrad och nedtryckt i skorna som nu.
Jag hade kontakt med ett ställe som behövde en person på deltid. Jag sa vilka erfarenheter jag har och att jag vet vad stallarbete innebär, och att AMS kunde gå in med anställningsstöd. Allt lät perfekt - de behövde bara någon som kunde göra stallarna, ingenting annat, möjligtvis att promenera konvalescenter, men annars bara mockning/in - utsläpp osv.
De lät väldigt intresserade och tyckte att allting lät toppen, att jag verkade vara precis vad de sökte.
Vi började prata om en dag då jag kunde komma ut och prata mera. Jag föreslog ett datum och tid, men då slutade de svara
Jag mejlade igen nu en vecka senare och undrade om de kanske hade hittat någon, eller skulle vi bestämma en dag igen?
Fick då svar att de har hittat en praktikant från hästgymnasium som skulle vara hos dem en månad. En månad. Jaha, sen då? Behövde de någon på deltid eller inte?
Jag blir så förtvivlad Är jag bara värd stalljobb så länge jag är helt gratis, trots anställningsstöd?
Senast häromveckan hade jag 40 graders feber, kunde inte komma upp ur sängen och var tvungen att stanna hemma, och då fick jag skäll av stallchefen och fick höra att "om man är seriös ställer man upp trots att man är sjuk", trots att jag inte ska ersätta en personal utan att jag står utöver ordinarie personal, eftersom jag arbetstränar. Ingenting ska stå och falla på att jag är där eller inte, enligt AMS. Men de verkar ha vant sig vid att jag är där och jobbar nu och tycker att det är skönt och funkar bättre med en person till - men de verkar glömma bort att jag är gratis arbetskraft åt dem, och som sagt, att jag inte ersätter någon personal på pappret.
Jag jobbar typ alltid även om jag är sjuk och klagar inte, men nu hade jag så pass hög feber att jag knappt kunde prata, och då var jag inte vatten värd tydligen.
De säger att jag måste få rutin på vissa saker för att vara anställningsbar - men de ger mig inget utrymme för att lära mig det som behövs. Det är verkligen en återvändsgränd, och nu börjar jag verkligen känna mig utnyttjad, så det är ju därför jag söker mig vidare.
Men att först få höra att allting verkar toppen, som stället jag skulle på intervju på, för att sen bli nekad för att de fått in en gratis praktikant på en månad, så börjar jag nu inse att jag inte har en chans överhuvudtaget att ens få mocka för kaffepengar.
Gud vad jag låter bitter. Men jag har aldrig känt mig så förnedrad och nedtryckt i skorna som nu.