Hantera en narcissist

[Buttran]

Gammal användare med nytt nick på grund av känsligt ämne och jag MÅSTE få ventilera och höra utomståendes perspektiv.

Jag insåg tidigt att någonting inte står riktigt rätt till med en släkting (på min mans sida), vi kallar hen för Max. Max är otroligt vältalig och charmig på sina vis men ger samtidigt ett intryck av att vara en självgod översittare vilket jag har svårt för, men jag håller god min därför att Max är släkt. Max höjer upp sig själv, sina goda gärningar och sin intelligens till skyarna, trycker ofta ner och förlöjligar andra. Hen hamnar i häftiga diskussioner där ingen annan får komma till tals och där hen alltid ska ha rätt trots att påståendena ibland är helt uppåt väggarna. Det går inte att ha ett normalt samtal.
Hen utnyttjar stat, samhälle, vänner och familj ekonomiskt och spelar mycket på andras samvete för att få som hen vill. Ett exempel på detta är när Max i början av förra sommaren ringde min man och bad om pengar för att åka på minisemester med sin 10-åring. Hen grät och var helt förtvivlad över att hela sommaren annars skulle bli förstörd och barnet skulle bli mobbat i skolan för att alla klasskamrater åker på resor och har så mycket att berätta om vid terminsstarten. Min man ger efter och för över en stor summa pengar och betalar hotell för att de två ska kunna ta bilen till västkusten och hitta på något roligt. Några veckor senare dumpar Max barnet hos sin(Max) mamma och åker ensam på en två veckor lång utlandssemester.
Det finns fler exempel och här kommer ett som får mig att må riktigt dåligt.
Max barn har under sina dryga 3 år i skolan bytt skola 6-7 gånger eftersom alla lärare och rektorer enligt Max är ”dumma i huvudet”. Naturligtvis hamnar Max i konflikter även där. Max barn misssköter sig, läraren tillrättavisar, barnet kommer hem och berättar vad som hänt, Max exploderar och går raka vägen till skolan och börjar ifrågasätta och bråka, skolan får nog. De har nu flyttat till en ny stad eftersom skolorna i hemstaden har ’tagit slut’, men problemet fortsätter i den nya och nu ska barnet byta igen.
Max har inga vänner men skryter ofta om att hen känner massor med framgångsrika och högt uppsatta personer med mycket makt. När faktum är att alla som hen kommer i kontakt med drar sig undan. Förra sommaren gick det så långt att en annan släkting blev så upprörd över Max beteende att hen ville polisanmäla Max. Max började då (istället för att ringa släktingen och be om ursäkt) ringa runt till alla andra släktingar och svartmåla den andra och göra sig själv till offer.

Efter att själv har blivit väldigt illa behandlad och nästintill förnedrad av Max vid ett par tillfällen som gjorde mig riktigt omskakad så har jag har valt att klippa bandet helt med hen. Jag hade kunnat acceptera en ursäkt och fortsätta vår relation på armlängds avstånd där jag håller god min utan att bli för involverad i hens stormiga liv men eftersom ursäkten uteblev så valde jag att dra min gräns där. Jag deltar inte längre på middagar eller tillställningar där det finns en uppenbar risk att Max dyker upp. Jag firade jul ensam för att Max skulle till samma ställe som min man och jag (där hen naturligtvis lyckades med konsten att förstöra och sura ner stämningen, precis som alla tidigare jular).

Nu till upplösningen. Max räknar sina vänner på Facebook och har nu listat ut att jag har tagit bort hen därifrån. Så när hen upptäckte detta så ringde hen upp min man och grät och var helt chockad över hur jag kunde svika hen när hen har ALLA intentioner att lösa vår konflikt och gjort allt för att det ska bli bra mellan oss (hen har varken ringt eller smsat mig, trots att det snart gått ett år sedan sista incidenten). Min man kommer hem på kvällen och ger mig en utskällning och är arg för att jag skapar dramatik och ska sluta markera mot människor genom att ta bort dem på Facebook. Jag förklarar vad som hänt och varför jag väljer att skala bort negativ energi i mitt liv och att Max visar tydliga narcissistiska personlighetsdrag. Att man stjälper mer än hjälper en narcissist genom att bekräfta och validera ett dåligt beteende. Min man nekar påståendet och vägrar erkänna att han, liksom många andra, är fullkomligt manipulerade av Max. Jag blir upprörd och börjar gråta när min man börjar hitta på ursäkter för Max och tycker att allting är mitt fel.

Jag förstår naturligtvis att Max mår fruktansvärt dåligt och önskar att hen tog tag i sitt liv. Börja träna, skaffa ett jobb som jag vet gör mycket för självförtroendet. Att vara en del av en social gemenskap, att försörja sig själv och sitt barn med egna medel och känna meningsfullhet. Men Max har inte haft ett jobb på 20 år och att bryta den livsstilen känns nästintill omöjlig att genomföra när det gått så lång tid. Hen tycker det är gott att få pengar utan att lyfta ett finger, trots att pengarna inte räcker till för några större utsvävningar, vilket också är anledningen till att hen tycker att det är andras skyldighet att betala för diverse aktiviteter (för barnets skull). Hen är inte heller sen att påpeka hur mycket hen har gjort för alla andra.
Min magkänsla säger att jag ska anmäla till både försäkringskassan och socialtjänsten eftersom Max dels fuskar med bidrag och dels använder barnet i sina metoder att få sin vilja igenom vilket uppenbart skadar barnet utan att barnet förstår att Max är sjuk. Hen kan ha barnet till att ringa upp och vädja om ditt och datt så att man har svårt att säga nej. I bakgrunden viskar hon saker som ”säg att du blir jätteledsen och fråga om de verkligen älskar och bryr sig om dig”. Samtidigt förstår jag svårigheterna med vad det skulle innebära för barnet som inte har den andra föräldern kvar i sitt liv och lämnas helt utan trygghet. Min man anser att det är bättre att hålla god min och ignorera problematiken för barnets skull och lämnar mig om jag anmäler Max. Vi har det otroligt bra och vi är lyckliga tillsammans. Vi har varit gifta i 10 år (hållit ihop i 15) men detta har blivit ett stort svart hål i vår relation. Med risk för att låta paranoid så tror jag faktiskt att det är Max innerliga önskan, hen saknar fullkomligt empati och gör allt för att förstöra mellan andra människor. Det gör mig uppriktigt arg och jag får verkligen bita ihop för att inte säga eller göra något dumt och oåterkalleligt baserat på känslor.

Hjälp mig! Vad tycker ni att jag ska göra och hur ska jag gå vidare?

TACK till alla som läst ända hit! Jag ber verkligen om ursäkt för att det blev så långt men trots att situationen känns solklar så är det så djupt och invecklat och det verkar bara vara jag som förstår hur sjuk Max verkligen är.

 

[Cattis_E]

Jag känner mest att jag inte hade accepterat hot om att lämna från min man på grund av någon konflikt i släkten...

I övrigt, men vad i hela friden, Facebook? Vad spelar det för roll om ni är vänner där?
Jag är inte ens vän med min pappa.. Det har såklart sina anledningar men inte ifrågasätter någon det.

Frågan är väl snarast huruvida du kan leva med att inte anmäla.
Det kan inte vara så kul för barnet att utsättas för hans humörsvängningar, men jag vet inte om det innebär fog för socialtjänsten att göra något alls.

 

[cambodia]

Vilken historia!
Jag har inget konstruktivt att komma med men reagerar också på kommentaren från din man, är Max viktigare för honom än dig?! Skulle också ha svårt att se förbi det som påverkar barn negativt

 

[westernsuzie]

Gammal användare med nytt nick på grund av känsligt ämne och jag MÅSTE få ventilera och höra utomståendes perspektiv.

Jag insåg tidigt att någonting inte står riktigt rätt till med en släkting (på min mans sida), vi kallar hen för Max. Max är otroligt vältalig och charmig på sina vis men ger samtidigt ett intryck av att vara en självgod översittare vilket jag har svårt för, men jag håller god min därför att Max är släkt. Max höjer upp sig själv, sina goda gärningar och sin intelligens till skyarna, trycker ofta ner och förlöjligar andra. Hen hamnar i häftiga diskussioner där ingen annan får komma till tals och där hen alltid ska ha rätt trots att påståendena ibland är helt uppåt väggarna. Det går inte att ha ett normalt samtal.
Hen utnyttjar stat, samhälle, vänner och familj ekonomiskt och spelar mycket på andras samvete för att få som hen vill. Ett exempel på detta är när Max i början av förra sommaren ringde min man och bad om pengar för att åka på minisemester med sin 10-åring. Hen grät och var helt förtvivlad över att hela sommaren annars skulle bli förstörd och barnet skulle bli mobbat i skolan för att alla klasskamrater åker på resor och har så mycket att berätta om vid terminsstarten. Min man ger efter och för över en stor summa pengar och betalar hotell för att de två ska kunna ta bilen till västkusten och hitta på något roligt. Några veckor senare dumpar Max barnet hos sin(Max) mamma och åker ensam på en två veckor lång utlandssemester.
Det finns fler exempel och här kommer ett som får mig att må riktigt dåligt.
Max barn har under sina dryga 3 år i skolan bytt skola 6-7 gånger eftersom alla lärare och rektorer enligt Max är ”dumma i huvudet”. Naturligtvis hamnar Max i konflikter även där. Max barn misssköter sig, läraren tillrättavisar, barnet kommer hem och berättar vad som hänt, Max exploderar och går raka vägen till skolan och börjar ifrågasätta och bråka, skolan får nog. De har nu flyttat till en ny stad eftersom skolorna i hemstaden har ’tagit slut’, men problemet fortsätter i den nya och nu ska barnet byta igen.
Max har inga vänner men skryter ofta om att hen känner massor med framgångsrika och högt uppsatta personer med mycket makt. När faktum är att alla som hen kommer i kontakt med drar sig undan. Förra sommaren gick det så långt att en annan släkting blev så upprörd över Max beteende att hen ville polisanmäla Max. Max började då (istället för att ringa släktingen och be om ursäkt) ringa runt till alla andra släktingar och svartmåla den andra och göra sig själv till offer.

Efter att själv har blivit väldigt illa behandlad och nästintill förnedrad av Max vid ett par tillfällen som gjorde mig riktigt omskakad så har jag har valt att klippa bandet helt med hen. Jag hade kunnat acceptera en ursäkt och fortsätta vår relation på armlängds avstånd där jag håller god min utan att bli för involverad i hens stormiga liv men eftersom ursäkten uteblev så valde jag att dra min gräns där. Jag deltar inte längre på middagar eller tillställningar där det finns en uppenbar risk att Max dyker upp. Jag firade jul ensam för att Max skulle till samma ställe som min man och jag (där hen naturligtvis lyckades med konsten att förstöra och sura ner stämningen, precis som alla tidigare jular).

Nu till upplösningen. Max räknar sina vänner på Facebook och har nu listat ut att jag har tagit bort hen därifrån. Så när hen upptäckte detta så ringde hen upp min man och grät och var helt chockad över hur jag kunde svika hen när hen har ALLA intentioner att lösa vår konflikt och gjort allt för att det ska bli bra mellan oss (hen har varken ringt eller smsat mig, trots att det snart gått ett år sedan sista incidenten). Min man kommer hem på kvällen och ger mig en utskällning och är arg för att jag skapar dramatik och ska sluta markera mot människor genom att ta bort dem på Facebook. Jag förklarar vad som hänt och varför jag väljer att skala bort negativ energi i mitt liv och att Max visar tydliga narcissistiska personlighetsdrag. Att man stjälper mer än hjälper en narcissist genom att bekräfta och validera ett dåligt beteende. Min man nekar påståendet och vägrar erkänna att han, liksom många andra, är fullkomligt manipulerade av Max. Jag blir upprörd och börjar gråta när min man börjar hitta på ursäkter för Max och tycker att allting är mitt fel.

Jag förstår naturligtvis att Max mår fruktansvärt dåligt och önskar att hen tog tag i sitt liv. Börja träna, skaffa ett jobb som jag vet gör mycket för självförtroendet. Att vara en del av en social gemenskap, att försörja sig själv och sitt barn med egna medel och känna meningsfullhet. Men Max har inte haft ett jobb på 20 år och att bryta den livsstilen känns nästintill omöjlig att genomföra när det gått så lång tid. Hen tycker det är gott att få pengar utan att lyfta ett finger, trots att pengarna inte räcker till för några större utsvävningar, vilket också är anledningen till att hen tycker att det är andras skyldighet att betala för diverse aktiviteter (för barnets skull). Hen är inte heller sen att påpeka hur mycket hen har gjort för alla andra.
Min magkänsla säger att jag ska anmäla till både försäkringskassan och socialtjänsten eftersom Max dels fuskar med bidrag och dels använder barnet i sina metoder att få sin vilja igenom vilket uppenbart skadar barnet utan att barnet förstår att Max är sjuk. Hen kan ha barnet till att ringa upp och vädja om ditt och datt så att man har svårt att säga nej. I bakgrunden viskar hon saker som ”säg att du blir jätteledsen och fråga om de verkligen älskar och bryr sig om dig”. Samtidigt förstår jag svårigheterna med vad det skulle innebära för barnet som inte har den andra föräldern kvar i sitt liv och lämnas helt utan trygghet. Min man anser att det är bättre att hålla god min och ignorera problematiken för barnets skull och lämnar mig om jag anmäler Max. Vi har det otroligt bra och vi är lyckliga tillsammans. Vi har varit gifta i 10 år (hållit ihop i 15) men detta har blivit ett stort svart hål i vår relation. Med risk för att låta paranoid så tror jag faktiskt att det är Max innerliga önskan, hen saknar fullkomligt empati och gör allt för att förstöra mellan andra människor. Det gör mig uppriktigt arg och jag får verkligen bita ihop för att inte säga eller göra något dumt och oåterkalleligt baserat på känslor.

Hjälp mig! Vad tycker ni att jag ska göra och hur ska jag gå vidare?

TACK till alla som läst ända hit! Jag ber verkligen om ursäkt för att det blev så långt men trots att situationen känns solklar så är det så djupt och invecklat och det verkar bara vara jag som förstår hur sjuk Max verkligen är.

Herregud vad tufft det låter! Jag hade nog fortsatt som du gör, minimera all kontakt. Om jag trodde barnet far illa skulle jag göra en anonym orosanmälan. Jag kan inte ens tänka mig situationen att min man skulle ha synpunkter om vilka jag är vän med eller inte på facebook, men jag skulle vägra att ens diskutera en sådan sak och säga att han inte har med det att göra. Och skulle han lämna mig om jag gör en orosanmälan för ett barn som jag tror far illa så tänker jag att ja, då får det väl bli så ärligt talat. Jättetråkigt men jag skulle aldrig palla med att leva med honom om han försökte styra mig gällande sådana saker. Jag förstår att det är en speciell och känslig situation men han kan ju inte styra vad du gör och inte.

 

[Badger]

Gammal användare med nytt nick på grund av känsligt ämne och jag MÅSTE få ventilera och höra utomståendes perspektiv.

Jag insåg tidigt att någonting inte står riktigt rätt till med en släkting (på min mans sida), vi kallar hen för Max. Max är otroligt vältalig och charmig på sina vis men ger samtidigt ett intryck av att vara en självgod översittare vilket jag har svårt för, men jag håller god min därför att Max är släkt. Max höjer upp sig själv, sina goda gärningar och sin intelligens till skyarna, trycker ofta ner och förlöjligar andra. Hen hamnar i häftiga diskussioner där ingen annan får komma till tals och där hen alltid ska ha rätt trots att påståendena ibland är helt uppåt väggarna. Det går inte att ha ett normalt samtal.
Hen utnyttjar stat, samhälle, vänner och familj ekonomiskt och spelar mycket på andras samvete för att få som hen vill. Ett exempel på detta är när Max i början av förra sommaren ringde min man och bad om pengar för att åka på minisemester med sin 10-åring. Hen grät och var helt förtvivlad över att hela sommaren annars skulle bli förstörd och barnet skulle bli mobbat i skolan för att alla klasskamrater åker på resor och har så mycket att berätta om vid terminsstarten. Min man ger efter och för över en stor summa pengar och betalar hotell för att de två ska kunna ta bilen till västkusten och hitta på något roligt. Några veckor senare dumpar Max barnet hos sin(Max) mamma och åker ensam på en två veckor lång utlandssemester.
Det finns fler exempel och här kommer ett som får mig att må riktigt dåligt.
Max barn har under sina dryga 3 år i skolan bytt skola 6-7 gånger eftersom alla lärare och rektorer enligt Max är ”dumma i huvudet”. Naturligtvis hamnar Max i konflikter även där. Max barn misssköter sig, läraren tillrättavisar, barnet kommer hem och berättar vad som hänt, Max exploderar och går raka vägen till skolan och börjar ifrågasätta och bråka, skolan får nog. De har nu flyttat till en ny stad eftersom skolorna i hemstaden har ’tagit slut’, men problemet fortsätter i den nya och nu ska barnet byta igen.
Max har inga vänner men skryter ofta om att hen känner massor med framgångsrika och högt uppsatta personer med mycket makt. När faktum är att alla som hen kommer i kontakt med drar sig undan. Förra sommaren gick det så långt att en annan släkting blev så upprörd över Max beteende att hen ville polisanmäla Max. Max började då (istället för att ringa släktingen och be om ursäkt) ringa runt till alla andra släktingar och svartmåla den andra och göra sig själv till offer.

Efter att själv har blivit väldigt illa behandlad och nästintill förnedrad av Max vid ett par tillfällen som gjorde mig riktigt omskakad så har jag har valt att klippa bandet helt med hen. Jag hade kunnat acceptera en ursäkt och fortsätta vår relation på armlängds avstånd där jag håller god min utan att bli för involverad i hens stormiga liv men eftersom ursäkten uteblev så valde jag att dra min gräns där. Jag deltar inte längre på middagar eller tillställningar där det finns en uppenbar risk att Max dyker upp. Jag firade jul ensam för att Max skulle till samma ställe som min man och jag (där hen naturligtvis lyckades med konsten att förstöra och sura ner stämningen, precis som alla tidigare jular).

Nu till upplösningen. Max räknar sina vänner på Facebook och har nu listat ut att jag har tagit bort hen därifrån. Så när hen upptäckte detta så ringde hen upp min man och grät och var helt chockad över hur jag kunde svika hen när hen har ALLA intentioner att lösa vår konflikt och gjort allt för att det ska bli bra mellan oss (hen har varken ringt eller smsat mig, trots att det snart gått ett år sedan sista incidenten). Min man kommer hem på kvällen och ger mig en utskällning och är arg för att jag skapar dramatik och ska sluta markera mot människor genom att ta bort dem på Facebook. Jag förklarar vad som hänt och varför jag väljer att skala bort negativ energi i mitt liv och att Max visar tydliga narcissistiska personlighetsdrag. Att man stjälper mer än hjälper en narcissist genom att bekräfta och validera ett dåligt beteende. Min man nekar påståendet och vägrar erkänna att han, liksom många andra, är fullkomligt manipulerade av Max. Jag blir upprörd och börjar gråta när min man börjar hitta på ursäkter för Max och tycker att allting är mitt fel.

Jag förstår naturligtvis att Max mår fruktansvärt dåligt och önskar att hen tog tag i sitt liv. Börja träna, skaffa ett jobb som jag vet gör mycket för självförtroendet. Att vara en del av en social gemenskap, att försörja sig själv och sitt barn med egna medel och känna meningsfullhet. Men Max har inte haft ett jobb på 20 år och att bryta den livsstilen känns nästintill omöjlig att genomföra när det gått så lång tid. Hen tycker det är gott att få pengar utan att lyfta ett finger, trots att pengarna inte räcker till för några större utsvävningar, vilket också är anledningen till att hen tycker att det är andras skyldighet att betala för diverse aktiviteter (för barnets skull). Hen är inte heller sen att påpeka hur mycket hen har gjort för alla andra.
Min magkänsla säger att jag ska anmäla till både försäkringskassan och socialtjänsten eftersom Max dels fuskar med bidrag och dels använder barnet i sina metoder att få sin vilja igenom vilket uppenbart skadar barnet utan att barnet förstår att Max är sjuk. Hen kan ha barnet till att ringa upp och vädja om ditt och datt så att man har svårt att säga nej. I bakgrunden viskar hon saker som ”säg att du blir jätteledsen och fråga om de verkligen älskar och bryr sig om dig”. Samtidigt förstår jag svårigheterna med vad det skulle innebära för barnet som inte har den andra föräldern kvar i sitt liv och lämnas helt utan trygghet. Min man anser att det är bättre att hålla god min och ignorera problematiken för barnets skull och lämnar mig om jag anmäler Max. Vi har det otroligt bra och vi är lyckliga tillsammans. Vi har varit gifta i 10 år (hållit ihop i 15) men detta har blivit ett stort svart hål i vår relation. Med risk för att låta paranoid så tror jag faktiskt att det är Max innerliga önskan, hen saknar fullkomligt empati och gör allt för att förstöra mellan andra människor. Det gör mig uppriktigt arg och jag får verkligen bita ihop för att inte säga eller göra något dumt och oåterkalleligt baserat på känslor.

Hjälp mig! Vad tycker ni att jag ska göra och hur ska jag gå vidare?

TACK till alla som läst ända hit! Jag ber verkligen om ursäkt för att det blev så långt men trots att situationen känns solklar så är det så djupt och invecklat och det verkar bara vara jag som förstår hur sjuk Max verkligen är.

Konstigt av din man. Han måste ju förstå att han inte har någonting med er relation på Facebook att göra eller att hota gällande er relation när det gäller dina andra relationer.

Men en fundering kan socialtjänsten ens göra någonting om föräldern "bara" har usel social förmåga, moral och humör? men inte slår, ger fel eller för lite mat, knarkar, dricker osv? Jag vet ju inte vad de brukar göra men tänker mig att de försöker hjälpa personen genom att visa och berätta och påpeka fel. Eller såklart omhänderta barnet men då tror jag det måste ha gått längre? Vet inte om de kan tvinga någon gå till psykolog och liksom övertyga någon att sluta vara narcissist? Andra vet såklart mer om vad de kan göra men jag vet inte om de kan ändra någons personlighet. (Om målet med anmälan är att barnet ska bli fosterbarn så har ju fosterbarn det inte alltid så lätt om man ska tro dagspressen.)

 

[Cattis_E]

Men en fundering kan socialtjänsten ens göra någonting om föräldern "bara" har usel social förmåga, moral och humör? men inte slår, ger fel eller för lite mat, knarkar, dricker osv? Jag vet ju inte vad de brukar göra men tänker mig att de försöker hjälpa personen genom att visa och berätta och påpeka fel. Eller såklart omhänderta barnet men då tror jag det måste ha gått längre? Vet inte om de kan tvinga någon gå till psykolog och liksom övertyga någon att sluta vara narcissist.

Jag har precis samma fundering.

 

[Görel]

Som socialsekreterare som jobbat med att ta emot orosanmälningar tycker jag att det skulle vara bra med en anmälan.

På TS beskrivning kan barnet inte ha en fungerande skolgång p g a förälderns agerande samtidigt som barnet är skolpliktigt. Man kan undra över om hur det ser ut med barnets andra behov som t ex att få vård (kan tänka mig att vårdgivare ses som dumma i huvudet om de inte gör som föräldern kräver etc) och ha vänner.
Hur stöttar föräldern barnets behov av känslomässig trygghet och vägledning om denne inte själv kan hantera sina egna känslor?
Det kan absolut finnas behov för socialtjänsten att se över hur barnet har det och göra en bedömning.

 

[dressyrtjejen]

Jag gissar att detta är ett syskon till din man då man väl knappast skulle ge en random släkting ”en större summa pengar” till en resa?

Hur reagerade din man på att resan inte blev med barnet utan att personen åkte själv?

 

[Happimess]

Du hade ju inte haft ett problem med Max om det inte vore för din mans hantering av situationen? Du gör ju vad du kan för att hålla hen på avstånd och minska det negativa inflytandet och din man hindrar dig i det.
Hur bra har ni det egentligen om din man hotar att lämna dig om du anmäler att ett barn far illa?!
Förlåt, men inget du kan gör kan troligtvis förändra hur Max beter sig. Du och din man behöver däremot prata om hur ni gemensamt skall förhålla er till Max.

 

[monster1]

Gammal användare med nytt nick på grund av känsligt ämne och jag MÅSTE få ventilera och höra utomståendes perspektiv.

Jag insåg tidigt att någonting inte står riktigt rätt till med en släkting (på min mans sida), vi kallar hen för Max. Max är otroligt vältalig och charmig på sina vis men ger samtidigt ett intryck av att vara en självgod översittare vilket jag har svårt för, men jag håller god min därför att Max är släkt. Max höjer upp sig själv, sina goda gärningar och sin intelligens till skyarna, trycker ofta ner och förlöjligar andra. Hen hamnar i häftiga diskussioner där ingen annan får komma till tals och där hen alltid ska ha rätt trots att påståendena ibland är helt uppåt väggarna. Det går inte att ha ett normalt samtal.
Hen utnyttjar stat, samhälle, vänner och familj ekonomiskt och spelar mycket på andras samvete för att få som hen vill. Ett exempel på detta är när Max i början av förra sommaren ringde min man och bad om pengar för att åka på minisemester med sin 10-åring. Hen grät och var helt förtvivlad över att hela sommaren annars skulle bli förstörd och barnet skulle bli mobbat i skolan för att alla klasskamrater åker på resor och har så mycket att berätta om vid terminsstarten. Min man ger efter och för över en stor summa pengar och betalar hotell för att de två ska kunna ta bilen till västkusten och hitta på något roligt. Några veckor senare dumpar Max barnet hos sin(Max) mamma och åker ensam på en två veckor lång utlandssemester.
Det finns fler exempel och här kommer ett som får mig att må riktigt dåligt.
Max barn har under sina dryga 3 år i skolan bytt skola 6-7 gånger eftersom alla lärare och rektorer enligt Max är ”dumma i huvudet”. Naturligtvis hamnar Max i konflikter även där. Max barn misssköter sig, läraren tillrättavisar, barnet kommer hem och berättar vad som hänt, Max exploderar och går raka vägen till skolan och börjar ifrågasätta och bråka, skolan får nog. De har nu flyttat till en ny stad eftersom skolorna i hemstaden har ’tagit slut’, men problemet fortsätter i den nya och nu ska barnet byta igen.
Max har inga vänner men skryter ofta om att hen känner massor med framgångsrika och högt uppsatta personer med mycket makt. När faktum är att alla som hen kommer i kontakt med drar sig undan. Förra sommaren gick det så långt att en annan släkting blev så upprörd över Max beteende att hen ville polisanmäla Max. Max började då (istället för att ringa släktingen och be om ursäkt) ringa runt till alla andra släktingar och svartmåla den andra och göra sig själv till offer.

Efter att själv har blivit väldigt illa behandlad och nästintill förnedrad av Max vid ett par tillfällen som gjorde mig riktigt omskakad så har jag har valt att klippa bandet helt med hen. Jag hade kunnat acceptera en ursäkt och fortsätta vår relation på armlängds avstånd där jag håller god min utan att bli för involverad i hens stormiga liv men eftersom ursäkten uteblev så valde jag att dra min gräns där. Jag deltar inte längre på middagar eller tillställningar där det finns en uppenbar risk att Max dyker upp. Jag firade jul ensam för att Max skulle till samma ställe som min man och jag (där hen naturligtvis lyckades med konsten att förstöra och sura ner stämningen, precis som alla tidigare jular).

Nu till upplösningen. Max räknar sina vänner på Facebook och har nu listat ut att jag har tagit bort hen därifrån. Så när hen upptäckte detta så ringde hen upp min man och grät och var helt chockad över hur jag kunde svika hen när hen har ALLA intentioner att lösa vår konflikt och gjort allt för att det ska bli bra mellan oss (hen har varken ringt eller smsat mig, trots att det snart gått ett år sedan sista incidenten). Min man kommer hem på kvällen och ger mig en utskällning och är arg för att jag skapar dramatik och ska sluta markera mot människor genom att ta bort dem på Facebook. Jag förklarar vad som hänt och varför jag väljer att skala bort negativ energi i mitt liv och att Max visar tydliga narcissistiska personlighetsdrag. Att man stjälper mer än hjälper en narcissist genom att bekräfta och validera ett dåligt beteende. Min man nekar påståendet och vägrar erkänna att han, liksom många andra, är fullkomligt manipulerade av Max. Jag blir upprörd och börjar gråta när min man börjar hitta på ursäkter för Max och tycker att allting är mitt fel.

Jag förstår naturligtvis att Max mår fruktansvärt dåligt och önskar att hen tog tag i sitt liv. Börja träna, skaffa ett jobb som jag vet gör mycket för självförtroendet. Att vara en del av en social gemenskap, att försörja sig själv och sitt barn med egna medel och känna meningsfullhet. Men Max har inte haft ett jobb på 20 år och att bryta den livsstilen känns nästintill omöjlig att genomföra när det gått så lång tid. Hen tycker det är gott att få pengar utan att lyfta ett finger, trots att pengarna inte räcker till för några större utsvävningar, vilket också är anledningen till att hen tycker att det är andras skyldighet att betala för diverse aktiviteter (för barnets skull). Hen är inte heller sen att påpeka hur mycket hen har gjort för alla andra.
Min magkänsla säger att jag ska anmäla till både försäkringskassan och socialtjänsten eftersom Max dels fuskar med bidrag och dels använder barnet i sina metoder att få sin vilja igenom vilket uppenbart skadar barnet utan att barnet förstår att Max är sjuk. Hen kan ha barnet till att ringa upp och vädja om ditt och datt så att man har svårt att säga nej. I bakgrunden viskar hon saker som ”säg att du blir jätteledsen och fråga om de verkligen älskar och bryr sig om dig”. Samtidigt förstår jag svårigheterna med vad det skulle innebära för barnet som inte har den andra föräldern kvar i sitt liv och lämnas helt utan trygghet. Min man anser att det är bättre att hålla god min och ignorera problematiken för barnets skull och lämnar mig om jag anmäler Max. Vi har det otroligt bra och vi är lyckliga tillsammans. Vi har varit gifta i 10 år (hållit ihop i 15) men detta har blivit ett stort svart hål i vår relation. Med risk för att låta paranoid så tror jag faktiskt att det är Max innerliga önskan, hen saknar fullkomligt empati och gör allt för att förstöra mellan andra människor. Det gör mig uppriktigt arg och jag får verkligen bita ihop för att inte säga eller göra något dumt och oåterkalleligt baserat på känslor.

Hjälp mig! Vad tycker ni att jag ska göra och hur ska jag gå vidare?

TACK till alla som läst ända hit! Jag ber verkligen om ursäkt för att det blev så långt men trots att situationen känns solklar så är det så djupt och invecklat och det verkar bara vara jag som förstår hur sjuk Max verkligen är.

Är Max din mans barn? Det låter lite så, annars har jag svårt att förstå att banden till Max är så starka samt curlandet och svårigheten att se de fel Max gör. Om det är din partners barn så tror jag du får väldigt svårt att lösa det här.

 

[Hoarfrost]

Nu kan jag ju inte nyanserna i det här men jag hade faktiskt anmält. Hade min partner lämnat mig för att jag anmält att ett barn far illa, så kan jag vara utan den partnern.

 

[Buttran]

Tack för era svar och synpunkter, jag uppskattar det verkligen!

Jag gissar min mans häftiga reaktion grundar sig i att många i hans närhet mår dåligt och lastar honom med sina problem och samtalet ifrån Max fick helt enkelt bägaren att rinna över. Jag kan bara föreställa mig vad hen hittade på om mig i det telefonsamtalet även om min man bedyrar att någon smutskastning inte kom på tal (trots den uppenbara lögnen att hen skulle ha försökt bli sams med mig). Därför lägger jag inte så mycket vikt i det min man sa när han kom hem och var upprörd, även jag kan tappa humöret och säga dumma saker. Han sa att han var så sjukt trött på all drama och i detta fallet var jag orsaken. Trots det så är jag faktiskt lite orolig över vad som kommer att hända om jag gör slag i saken och anmäler Max i syfte att hen ska bli tvingad till att förändra sig och på sikt må bättre. Det är inte min ensak men det är så ledsamt när det är ett barn som hamnar i kläm oavsett.

Jag tvivlar också på om socialtjänsten kan göra något och det är det som hindrar mig från att göra något som kan förvärra situationen ytterligare. I bästa fall tar de kontakt med Max som berättar hur underbart och välfungerande liv de har och lämnar det där. Hen är som sagt väldigt manipulativ och i början var till och med jag imponerad av hens otroliga framgångar och spännande liv.

Min man är medveten om Max ”egenheter” och känner stor ansvarskänsla för barnet (och sin familj/släkt/vänner över lag. Det är något vi också pratat om tidigare att han måste släppa lite på).
Han tycker att lösningen för att barnet ska få de bästa förutsättningarna för att bli en ”normal” vuxen är att ignorera Max bristande moral och respekt för andra människor för att finnas där för barnet som en fast och trygg punkt och ge barnet en förebild att se upp till. Gör han sig ovän med Max så finns det en överhängande risk att Max berättar för barnet hur ondskefull min man är och att han varken bryr sig eller älskar dem och därför klipper av bandet mellan barnet och min man. Denna metod använder hen ofta mot människor hen hamnar i konflikt med och de har en väldigt liten krets med ca 5 personer som står dem nära, inklusive min man.

Jag vet inte om jag missförstod inlägget/-n om Facebook. Jag är ganska principfast som person och har inga kontakter där som jag inte känner eller skulle hälsa/prata med om jag mötte dem på stan. Jag tog helt sonika bort Max vilket naturligtvis var ett misstag med tanke på effekten av mitt handlade som jag på sätt och vis ångrar. Det hade varit bättre att låta det vara. Det var dock ganska längesen och vi har levt i frid fram tills nu. Jag har svårt att förstå hur man ens kan reagera på en sådan sak, jag skulle aldrig märka om någon tog bort mig därifrån. Ännu mindre ringa personens man och ifrågasätta istället för att konfrontera personen ifråga.

Min man är den mest omtänksamma och sansade personen jag känner och han har ett nästintill gränslöst tålamod. Vi har en bra kommunikation och diskuterar mycket varför människor agerar som de gör och tycker att det är ett intressant ämne. Men detta kom nog lite för nära inpå.
Jag ska prata med min man ikväll igen för att se om vi kan hamna på samma våglängd och bli eniga i hur vi ska hantera situationen tillsammans istället för att låta det splittra oss. Vi är som personer väldigt benägna att reda ut saker och ting och ingen av oss mår bra att låta saker ligga hängande som ett moln över oss.

 

[Badger]

gör slag i saken och anmäler Max i syfte att hen ska bli tvingad till att förändra sig och på sikt må bättre.

Vet inte om det går att tvinga andra människor att förändra sig så att de på sikt mår bättre? (jag har iofs aldrig provat) Så jag blir osäker på effektsäkerheten där? Dvs om handling X direkt leder till effekt Y istället för effekt Z. Någon psykolog har säkert bättre koll såklart.

(Däremot om syftet är att tex hjälpa ett barn i nöd så är det ju ett annat syfte och kanske har annan effekt.)

 

[cirkus]

En såndär person går inte att förändra är min erfarenhet. De är sjuka och har en sjuk världsbild. De blir bara förbannade om man ifrågasätter eller avslöjar deras lögner och sen pekar de på en som en ond människa.

Det du kan göra är att sätta gränser runt dig själv, vlket du verkar göra bra - fortsätt så.
Du kan också göra en orosanmälan till soc. Det verkar finnas fog för det.

Sen tycker jag att det är så sjukt barnsligt hur facebook har blivit så viktigt för många människor att det värsta man kan göra är att ta bort nån därifrån. Alla som jag har tagit bort eller blivit borttagna av har enbart gjort positivt i mitt liv - jag orkar inte med drama och de har varit såna (en tog bort mig när jag inte gillat hens gnälliga jävla skitinlägg på länge....orka liksom)

 

[Buttran]

Jag gissar att detta är ett syskon till din man då man väl knappast skulle ge en random släkting ”en större summa pengar” till en resa?

Hur reagerade din man på att resan inte blev med barnet utan att personen åkte själv?

Max är inte ett syskon till min man.
Pengarna viftar han bort. ”Pengar är bara pengar” och även fast han håller med om att det var märkligt att Max åkte ensam på solsemester så valde han att inte nämna något. Gåvor ska inte komma med krav. Han är också mycket väl medveten om att Max ofta handlar irrationellt och i affekt och att någonting definitivt inte är som det ska med Max.

Du hade ju inte haft ett problem med Max om det inte vore för din mans hantering av situationen? Du gör ju vad du kan för att hålla hen på avstånd och minska det negativa inflytandet och din man hindrar dig i det.
Hur bra har ni det egentligen om din man hotar att lämna dig om du anmäler att ett barn far illa?!
Förlåt, men inget du kan gör kan troligtvis förändra hur Max beter sig. Du och din man behöver däremot prata om hur ni gemensamt skall förhålla er till Max.

Enligt mig så har vi en sund relation och trots att vi har gått igenom både toppar och dalar så mår vi gott i varandras sällskap.

Jag är också rädd att Max (som är i 50-årsåldern) aldrig kommer att ändra på sig och håller med dig i att jag och min man måste hitta ett gemensamt sätt att förhålla oss till Max eller acceptera varandras val att hantera det på om vi känner att vi behöver göra det på olika sätt. Han har lite mer överseende än vad jag har. Jag kan inte stå och se på när andra blir illa behandlade av en människa.

Är Max din mans barn? Det låter lite så, annars har jag svårt att förstå att banden till Max är så starka samt curlandet och svårigheten att se de fel Max gör. Om det är din partners barn så tror jag du får väldigt svårt att lösa det här.

Max är inte ett barn men jag förstår att det låter så. Min man är väldigt beskyddande av familj/släkt, blod är tjockare än vatten. Jag nämnde igår att han fick mig att känna som att det är jag som hänger löst. Vid den senaste ’incidenten’ med Max råkade jag riktigt illa ut och det går inte att försvara på något sätt. Det bad han uppriktigt om ursäkt för.

Vet inte om det går att tvinga andra människor att förändra sig så att de på sikt mår bättre? (jag har iofs aldrig provat) Så jag blir osäker på effektsäkerheten där? Dvs om handling X direkt leder till effekt Y istället för effekt Z. Någon psykolog har säkert bättre koll såklart.

(Däremot om syftet är att tex hjälpa ett barn i nöd så är det ju ett annat syfte och kanske har annan effekt.)

Jag håller med dig! Eventuellt så formulerade jag mig lite konstigt. Tanken är att exempelvis försäkringskassan kapar ersättningen (som hen egentligen inte har rätt till men ändå levt på i 20 år) vilket tvingar hen att skaffa ett jobb som i sin tur ger bra rutiner, bra stimulans, skapar meningsfullhet, ger ett socialt liv och möjlighet att försörja sig själv och sitt barn, alla viktiga faktorer för bättre psykisk hälsa vilket skulle bli några av de positiva effekterna.
Just nu har hen inget jobb, inga vänner, utövar inga aktiviteter annat än dagliga besök på Netto och Lidl. Jag harr därför full förståelse för att hen INTE mår bra. Det hade inte jag heller gjort, men hens beteende är verkligen inte okej och det känns som att de få personer som finns kvar i hens liv aldrig har satt några gränser.

Nackdelen är ju som du nämner om det slår helt fel och hen blir återbetalningsskyldig och skuldsatt resten av sitt liv vilket ABSOLUT inte är önskvärt. Det kanske är långsökt, men meningen skulle vara att ge Max en push i rätt riktning och bättre förutsättningar för att kunna bygga upp självkänsla och ett riktigt liv istället för den (mar-)drömvärld hen lever i nu där hen utmålar sig själv som offer. Och jag tvivlar inte på att hens känslor är riktiga men det är ju på sätt och vis sjukt
Risken att scenario 2 inträffar hindrar mig att faktiskt göra något eftersom det hade skadat både Max, barnet och i förlängningen resten av familjen/släkten. Det är inte min avsikt.

En såndär person går inte att förändra är min erfarenhet. De är sjuka och har en sjuk världsbild. De blir bara förbannade om man ifrågasätter eller avslöjar deras lögner och sen pekar de på en som en ond människa.

Det du kan göra är att sätta gränser runt dig själv, vlket du verkar göra bra - fortsätt så.
Du kan också göra en orosanmälan till soc. Det verkar finnas fog för det.

Sen tycker jag att det är så sjukt barnsligt hur facebook har blivit så viktigt för många människor att det värsta man kan göra är att ta bort nån därifrån. Alla som jag har tagit bort eller blivit borttagna av har enbart gjort positivt i mitt liv - jag orkar inte med drama och de har varit såna (en tog bort mig när jag inte gillat hens gnälliga jävla skitinlägg på länge....orka liksom)

Håller fullkomligt med i allt du säger. Tack för att jag får känna mig förstådd!

 

[Badger]

Max är inte ett syskon till min man.
Pengarna viftar han bort. ”Pengar är bara pengar” och även fast han håller med om att det var märkligt att Max åkte ensam på solsemester så valde han att inte nämna något. Gåvor ska inte komma med krav. Han är också mycket väl medveten om att Max ofta handlar irrationellt och i affekt och att någonting definitivt inte är som det ska med Max.



Enligt mig så har vi en sund relation och trots att vi har gått igenom både toppar och dalar så mår vi gott i varandras sällskap.

Jag är också rädd att Max (som är i 50-årsåldern) aldrig kommer att ändra på sig och håller med dig i att jag och min man måste hitta ett gemensamt sätt att förhålla oss till Max eller acceptera varandras val att hantera det på om vi känner att vi behöver göra det på olika sätt. Han har lite mer överseende än vad jag har. Jag kan inte stå och se på när andra blir illa behandlade av en människa.



Max är inte ett barn men jag förstår att det låter så. Min man är väldigt beskyddande av familj/släkt, blod är tjockare än vatten. Jag nämnde igår att han fick mig att känna som att det är jag som hänger löst. Vid den senaste ’incidenten’ med Max råkade jag riktigt illa ut och det går inte att försvara på något sätt. Det bad han uppriktigt om ursäkt för.




Jag håller med dig! Eventuellt så formulerade jag mig lite konstigt. Tanken är att exempelvis försäkringskassan kapar ersättningen (som hen egentligen inte har rätt till men ändå levt på i 20 år) vilket tvingar hen att skaffa ett jobb som i sin tur ger bra rutiner, bra stimulans, skapar meningsfullhet, ger ett socialt liv och möjlighet att försörja sig själv och sitt barn, alla viktiga faktorer för bättre psykisk hälsa vilket skulle bli några av de positiva effekterna.
Just nu har hen inget jobb, inga vänner, utövar inga aktiviteter annat än dagliga besök på Netto och Lidl. Jag harr därför full förståelse för att hen INTE mår bra. Det hade inte jag heller gjort, men hens beteende är verkligen inte okej och det känns som att de få personer som finns kvar i hens liv aldrig har satt några gränser.

Nackdelen är ju som du nämner om det slår helt fel och hen blir återbetalningsskyldig och skuldsatt resten av sitt liv vilket ABSOLUT inte är önskvärt. Det kanske är långsökt, men meningen skulle vara att ge Max en push i rätt riktning och bättre förutsättningar för att kunna bygga upp självkänsla och ett riktigt liv istället för den (mar-)drömvärld hen lever i nu där hen utmålar sig själv som offer. Och jag tvivlar inte på att hens känslor är riktiga men det är ju på sätt och vis sjukt
Risken att scenario 2 inträffar hindrar mig att faktiskt göra något eftersom det hade skadat både Max, barnet och i förlängningen resten av familjen/släkten. Det är inte min avsikt.

Håller fullkomligt med i allt du säger. Tack för att jag får känna mig förstådd!

Jo, ev kan det ju vara så att en person som inte klarar en släktmiddag och inte klarar att kommunicera med en rektor då och då kanske inte heller klarar att kommunicera med en kund eller en chef. (Även om man såklart inte ska utnyttja ersättningar man inte har rätt till så kanske det är hens föräldrars problem, eller syskons eller någon på försäkringskassan. Dvs det är ju inte 100% att ett jobb fungerar för personen.) (Tänker att så länge inte barnet är det riktiga huvudproblemet är hela personen någon annans problem. Lättare att sluta irritera sig om det bara är liksom.)

 

[Ramona]

Tanken är att exempelvis försäkringskassan kapar ersättningen (som hen egentligen inte har rätt till men ändå levt på i 20 år) vilket tvingar hen att skaffa ett jobb som i sin tur ger bra rutiner, bra stimulans, skapar meningsfullhet, ger ett socialt liv och möjlighet att försörja sig själv och sitt barn, alla viktiga faktorer för bättre psykisk hälsa vilket skulle bli några av de positiva effekterna.

Är du säker på det? Så lätt är det inte att få pengar av försäkringskassan i alla år att man bara fortsätter och fortsätter utan att någon kollar upp det. Om Max är förtidspensionär så fanns det då underlag för det och då är det så det ska vara. Är det någonting annat så lovar jag att Försäkringskassan har koll på läget och inte betalar ut om de inte verkligen måste.

Det kanske finns diagnoser som du inte vet om?

 

[svea]

Jag tror att man ska vara väldigt försiktig med att rycka undan en annan människas försörjning om man inte har väldigt mycket på fötterna. Det är en sak om en person är sjukskriven men jobbar svart halva dagarna, eller som sägs vara helt sängbunden men sparkar fotboll och går på disko. Att en person uppfattas som arbetsskygg - där kan det finnas faktorer du inte känner till. Det låter ju dessutom som om personen behöver ganska stora mängder terapi för att bli anställningsbar (utöver det faktum att cv't gapar tomt). Tänk en sån person i hemtjänsten till exempel. Brrr.

 

[Röd]

Är du säker på det? Så lätt är det inte att få pengar av försäkringskassan i alla år att man bara fortsätter och fortsätter utan att någon kollar upp det. Om Max är förtidspensionär så fanns det då underlag för det och då är det så det ska vara. Är det någonting annat så lovar jag att Försäkringskassan har koll på läget och inte betalar ut om de inte verkligen måste.

Det kanske finns diagnoser som du inte vet om?

Det är nog svårare idag men förr var det mycket enklare. Vi har tex 2 personer i mitt stall som är förtidspensionärer båda för rygg och knä problem och blev sjukskrivna för typ 20 år sedan. Men de är i stallet rider mockar röjer mm varje dag utan problem. När vi har arbetsdagar i stallet typ kör hö, bygger staket, skurar och målar mm är det de som röjer mest. De skulle ju utan problem klara av tex ett kontorsjobb..

 

[Hedinn]

Det är nog svårare idag men förr var det mycket enklare. Vi har tex 2 personer i mitt stall som är förtidspensionärer båda för rygg och knä problem och blev sjukskrivna för typ 20 år sedan. Men de är i stallet rider mockar röjer mm varje dag utan problem. När vi har arbetsdagar i stallet typ kör hö, bygger staket, skurar och målar mm är det de som röjer mest. De skulle ju utan problem klara av tex ett kontorsjobb..

Nu är detta ett sidospår, men det kan du omöjligt veta att de kan. Dels kan det vara så att alla inte berättar hela sanningen för andra, rygg- och knäproblem är inte nödvändigtvis allt. Sen är inte att vara i ett stall (=mentalt positivt) samma monotona jobb och samma krav (=kan inte ta paus när som helst) som på exempelvis kontor. Du vet inte hur personerna mår i kroppen när de kommer hem, men de kan ju mycket väl tycka det är värt det för den glädje och meningsfullhet det ger, till skillnad från ett jobb. Dessutom kan ju likagärna stillasittande vara det värsta? Det går heller inte att jämföra några timmar i stallet med 8 timmars monotona arbetsdagar, 5 dagar i veckan. Sen ska dessutom de där jobben de klarar av vara något de är kvalificerade till...

Så man ska nog vara väldigt försiktig med att säga att en person som klarar x enkelt också skulle klara y.