Han tror att jag försöker manipulera honom

[Filifjonkan_]

Som rubriken lyder.
Varit ihop med min gubbe i snart ett år, han är verkligen helt underbar på alla sätt och vis.
Det som inte funkar i relationen är att vi inte kan prata om saker. Jag kan inte öppet ventilera mina känslor inför en del saker som händer och sker (han har ett knäppt ex som dessutom är mamma till hans två barn han har varannan vecka bland annat) av den enda anledningen att han tar det som påhopp, och tror att jag medvetet försöker generera dåligt samvete hos honom, som då ska leda till att han gör som jag vill. Jag har inga krav på motprestation egentligen, mer än att vi pratar om sånt som blivit tokigt och jag kanske får hans syn på saken, men det går bara inte.

Till saken hör att han ibland kan vara lite undvikande med att svara direkt på en fråga som han tror att jag skulle kunna bli "sur" av. Exempelvis vill han ibland ha egentid, vilket är helt okej, och om jag frågar "skall vi umgås ikväll?" kan svaret bli "vi kan väl höras sen?" och sen hör han av sig görsent efter jobb och grejer och fortfarande inte är rak, utan säger "Kanske kommer, jag vet inte riktigt än" fast hans tonfall säger det mesta. DÅ blir jag besviken på att han inte är rak, och där nånstans tycker han att jag visar min besvikelse för tydligt och han får dåligt samvete. För mig är det glasklart att han får stå för sitt eget dåliga samvete där, då han vet att jag uppskattar när han är rak och ärlig från början, jag har liksom inte försökt dupera honom till de känslorna då min besvikelse är äkta.

Har även tillfällesvis problem med att hans barn trotsar och "testar" mig hela tiden. I början var de jättemysiga, men i takt med att vi umgåtts mer har de blivit värre och värre. Jag får ingen ordning på det då det inte räcker med att jag tillrättavisar eller säger ifrån, de försöker bossa runt mig och allt är dåligt (baka muffins= dåligt, då det tydligen är jätteäckligt och viktigt att säga högt, se på film, ingen film duger, och tre minuter in i den de valt ska de byta till den film de minst av allt ville se först för den är tydligen roligare nu, etc etc. De vill även väldigt gärna hetsa min gamla katt som har dåliga erfarenheter av barn samt hjärtfel, så till den milda grad att katten sjunker ihop flämtandes av stress i en hög på golvet, och när jag säger åt dem ska det låtsastjuras. Min katt ger man bara fan i, så enkelt är det! ) och GIVETVIS tar gubben illa upp när jag avböjer inbjudan om att umgås med dem, med förklaringen att "jag pallar inte att de kör över mig såhär, det är för energikrävande" och han mest menar att "du får väl säga ifrån" som om det är den naturligaste saken i världen. Har träffat barnen i ca två månader, och har tidigare noll erfarenhet av barn. Tycker det är orimligt att han förväntar sig att jag bara ska lösa det, och jag bävade verkligen för att ta upp detta med honom då jag kunde räkna ut med röven att han skulle bli arg och känna sig påhoppad. Där är vi nu. Det går en smskonversation varm mellan oss, men han svarar långsamt för att han har barnvecka. Behövde ventilera lite och kanske få lite pepp från buke, ni brukar vara så kloka och ha bra råd.

Jag vill gärna ha en bra relation med barnen, och ogillar dem inte alls. Mer beteendet då jag inte vet hur jag ska hantera det. Är det orimligt att jag vill att han tar mer ansvar i detta och säger åt barnen att "vill vi att filifjonkan ska komma och umgås kan man inte bete sig så"? Och hur fasen ska jag få honom att fatta att prata om sånt som skaver och känns jobbigt inte är grund för att ge den ene dåligt samvete? Han har väl haft ett och annat stolpskott till flickvän innan vad jag fattat, som spelat ut samvetskortet för att få sin vilja igenom, men för mig handlar det inte om att vinna nåt annat än att jag känner mig bekväm och glad med honom. Fan, man blir ju helt allmänpåverkad, exempelvis sexlusten är ju helt obefintlig när man känner sig begränsad att inte kunna säga hur man känner till sin partner

 

[athena_arabians]

@Filifjonkan_: Efter din beskrivning förstår jag inte vad du får ut av att vara med honom?

Han vill inte kommunicera, han hjälper inte till att styra upp din relation till barnen och tjurar när du säger vad du tycker.

Vill du fortsätta vara med honom skulle jag rekommendera parterapi. Och att skälla ut ungarna efter noter oavsett vad han säger om de jävlas med katten. Ditt djur - ditt ansvar. Funkar inte det ska barnen inte komma i närheten av katten.

 

[Bison]

Kommunikation är grunden till allt. Fungerar inte den finns inget att bygga på.
Hade några ungjävlar betett sig så mot min hund hade jag kastat ut dem genom fönstret och de hade aldrig fått sätta sin fot här igen. Ingen beter sig illa mot mina djur!

 

[Filifjonkan_]

Kommunikation är grunden till allt. Fungerar inte den finns inget att bygga på.
Hade några ungjävlar betett sig så mot min hund hade jag kastat ut dem genom fönstret och de hade aldrig fått sätta sin fot här igen. Ingen beter sig illa mot mina djur!

Nä men exakt. Han blir ju stött bara jag påpekar att hans barn svinar sig, medan min katt är det snällaste som finns... Hans svar var på riktigt senast att "katten måste lära sig", när jag sa att jag var tveksam till att de skulle komma över allihop då katten blir stressad, så frågan är varför det inte applies på hans barn då.

athena; Ptja, jag är väl kär i honom. Och vi har väldigt roligt ihop när det inte är som det är nu. Det återstår väl att se var detta mynnar, vill han inte förstå vad jag säger blir det svårt att bygga vidare på något, så är det ju.

 

[TygerTyger]

Jag har varit tillsammans med en person som insisterade på att jag hade andra anledningar till att jag pratade om saker än vad jag faktiskt hade, t ex att jag försökte manipulera honom. Det är förjävligt och jag tror inte att det finns någon väg ur det. Jag önskar att jag hade givit upp tidigare.

 

[athena_arabians]

Nä men exakt. Han blir ju stött bara jag påpekar att hans barn svinar sig, medan min katt är det snällaste som finns... Hans svar var på riktigt senast att "katten måste lära sig", när jag sa att jag var tveksam till att de skulle komma över allihop då katten blir stressad, så frågan är varför det inte applies på hans barn då.

athena; Ptja, jag är väl kär i honom. Och vi har väldigt roligt ihop när det inte är som det är nu. Det återstår väl att se var detta mynnar, vill han inte förstå vad jag säger blir det svårt att bygga vidare på något, så är det ju.

Jag älskar mina katter, de är min familj. Jag skulle ALDRIG kunna ha en partner som har en sådan brist på empati och förståelse att den säger att katten ska vänja sig vid att skitungar jävlas med den (en gammal och sjuk katt dessutom!).

 

[Filifjonkan_]

Jag har varit tillsammans med en person som insisterade på att jag hade andra anledningar till att jag pratade om saker än vad jag faktiskt hade, t ex att jag försökte manipulera honom. Det är förjävligt och jag tror inte att det finns någon väg ur det. Jag önskar att jag hade givit upp tidigare.

Ja, alltså man blir ju om något själv manipulerad till att tro att man faktiskt är manipulativ, om du förstår vad jag menar. Har funnits tillfällen då jag tänkt "jag kanske är en manipulativ käring, det kanske finns en orimlighet i att jag alltid ska tjata och ta upp problem", samtidigt vet jag ju att det är osunt att inte kommunicera, även om det rör något som skaver. Jag har hoppet uppe i alla fall, än så länge.

 

[Filifjonkan_]

Jag älskar mina katter, de är min familj. Jag skulle ALDRIG kunna ha en partner som har en sådan brist på empati och förståelse att den säger att katten ska vänja sig vid att skitungar jävlas med den (en gammal och sjuk katt dessutom!).

Dito. Har ju mer eller mindre bestämt att de inte får sätta sin fot här igen innan han talat om för dem vad som gäller. Jag själv har sagt ifrån, men det är fruktlöst då de har en djävla förmåga att slå till dövörat (den ena värre än den andra, i rättvisans namn), känner mig som en mus som ryter typ.

 

[Bison]

Nä men exakt. Han blir ju stött bara jag påpekar att hans barn svinar sig, medan min katt är det snällaste som finns... Hans svar var på riktigt senast att "katten måste lära sig", när jag sa att jag var tveksam till att de skulle komma över allihop då katten blir stressad, så frågan är varför det inte applies på hans barn då.

athena; Ptja, jag är väl kär i honom. Och vi har väldigt roligt ihop när det inte är som det är nu. Det återstår väl att se var detta mynnar, vill han inte förstå vad jag säger blir det svårt att bygga vidare på något, så är det ju.

Katten måste lära sig?!
Nej! Hans små dyngtrattar till ungar måste lära sig uppföra sig som folk!
Åh, ursäkta men jag tror jag hatar din pv. Sån fullkomligt vidrig inställning till djur och deras integritet.

 

[TygerTyger]

Ja, alltså man blir ju om något själv manipulerad till att tro att man blir manipulerad, om du förstår vad jag menar. Har funnits tillfällen då jag tänkt "jag kanske är en manipulativ käring, det kanske finns en orimlighet i att jag alltid ska tjata och ta upp problem", samtidigt vet jag ju att det är osunt att inte kommunicera, även om det rör något som skaver. Jag har hoppet uppe i alla fall, än så länge.

Ja, minst sagt. Det blir ju helt absurt att stå och förklara att man visst har de känslor och intentioner man har, samtidigt som någon helt enkelt vägrar tro en. Hur ska man någonsin kunna bevisa vad man tänker och vad har de för rätt att ifrågasätta en? Jag skulle aldrig ställa upp på att stanna i en sådan situation igen idag.

 

[Filifjonkan_]

Katten måste lära sig?!
Nej! Hans små dyngtrattar till ungar måste lära sig uppföra sig som folk!
Åh, ursäkta men jag tror jag hatar din pv. Sån fullkomligt vidrig inställning till djur och deras integritet.

Tror han är lite naiv. Han har en dumsnäll inställning till mycket, så att han skulle säga det av elakhet tror jag inte. Men han fattar definitivt inte grejen med att mina djur inte är mina ägodelar, de är älskade familjemedlemmar för mig. Det är alltid svårt att likställa (eller ja, likställa kanske är fel ord)husdjur med barn, speciellt när det handlar om någon som är barnlös versus någon som HAR barn.
Han fattar helt enkelt inte det som att hans barn FÖRSÖKER skada min katt, men när jag upprepar att "katten är stressad, den vill inte, den mår dåligt" och barnen inte slutar jaga den, ja, då är det ju någon kabel som inte är rätt ansluten i hjärnkontoret på dem, eller så förstår de inte (deras mamma har en chiuaua med närmast hjärndött temperament som de får slita och släpa på hur mycket de vill utan att nåt egentligen händer, så det kan vara att de är vanan trogen) och då vill jag att han går in och förklarar att katten djävlar kan avlida i en hjärtattack om de inte slutar på momangen. Men han ser inte gråtonerna, och det gör det svårt för mig att få honom att fatta.

 

[Görel]

Det låter nästan som om han försöker att manipulera dig till att göra som han vill. Du måste anpassa dig efter så som han vill att det ska vara. Låter som att han tycker att han och hans barn får göra som de vill.

Jag tycker att du ska tala om för honom var dina gränser går, vad han måste acceptera för att få vara tillsammans med dig.

 

[Bison]

Tror han är lite naiv. Han har en dumsnäll inställning till mycket, så att han skulle säga det av elakhet tror jag inte. Men han fattar definitivt inte grejen med att mina djur inte är mina ägodelar, de är älskade familjemedlemmar för mig. Det är alltid svårt att likställa (eller ja, likställa kanske är fel ord)husdjur med barn, speciellt när det handlar om någon som är barnlös versus någon som HAR barn.
Han fattar helt enkelt inte det som att hans barn FÖRSÖKER skada min katt, men när jag upprepar att "katten är stressad, den vill inte, den mår dåligt" och barnen inte slutar jaga den, ja, då är det ju någon kabel som inte är rätt ansluten i hjärnkontoret på dem, eller så förstår de inte (deras mamma har en chiuaua med närmast hjärndött temperament som de får slita och släpa på hur mycket de vill utan att nåt egentligen händer, så det kan vara att de är vanan trogen) och då vill jag att han går in och förklarar att katten djävlar kan avlida i en hjärtattack om de inte slutar på momangen. Men han ser inte gråtonerna, och det gör det svårt för mig att få honom att fatta.

En vuxen människa som inte förstår ett nej är ingen människa jag skulle vilja ha i min närhet.

 

[Filifjonkan_]

Ja, minst sagt. Det blir ju helt absurt att stå och förklara att man visst har de känslor och intentioner man har, samtidigt som någon helt enkelt vägrar tro en. Hur ska man någonsin kunna bevisa vad man tänker och vad har de för rätt att ifrågasätta en? Jag skulle aldrig ställa upp på att stanna i en sådan situation igen idag.

Men ja! Och det är egentligen det som gör mig knäppast i skrivande stund. Att han vill att jag ska hålla inne med mina negativa känslor, för han får dåligt samvete om jag tar upp dem. Det skulle då resultera i att han mår bra för att han slipper dåligt samvete, men jag mår dåligt som inte får säga till den enda som kan hjälpa till att ändra på något hur jag känner. Och mår jag dåligt så faller det mesta som hör till en vardag i en relation såsom närhet, sex, ja, you name it. Och då är det bara att tacka för sig egentligen, för den cirkeln är allt annat än konstruktiv.

 

[purity_666]

Jag tycker det är hans ansvar att uppfostra sina barn. Du har bara träffat dom i 2 månader, då kan det inte läggas på dig att lösa problemen.
Oavsett om din katt mår dåligt eller inte, har du sagt att du inte vill att barnen ska jaga katten så är det så. Punkt. Lyssnar de inte på dig får ju han som förälder ta tag i det och säga åt barnen att sluta jaga katten.

Likadant om hans barn är otrevliga mot dig, där får ju han som förälder kliva in och styra upp. Han kan inte lägga det ansvaret på dig redan. Du ska inte behöva uppfostra hans barn såhär tidigt. Han får ta sitt ansvar. Låter han sina barn vara sådär dryga mot alla han känner?
Jag hade nog kastat ut dom om dom betett sig grisigt.

Jag hade en sambo som var extremt konflikträdd. Det slutade med att han ljög istället för att säga saker som han trodde kunde irritera mig. Då blev jag ju förbannad över att han ljög istället. Hade han sagt sanningen hade konflikten kunnat undvikas men han var så korkad så han fattade inte det. Så sätt dig ner och förklara, bokstavligt, att du blir mer irriterad över hans icke-svar, än du blivit över att ni inte kan ses en dag.

 

[Filifjonkan_]

Det låter nästan som om han försöker att manipulera dig till att göra som han vill. Du måste anpassa dig efter så som han vill att det ska vara. Låter som att han tycker att han och hans barn får göra som de vill.

Jag tycker att du ska tala om för honom var dina gränser går, vad han måste acceptera för att få vara tillsammans med dig.

Som jag skrivit tror jag inte han har den förmågan att medvetet manipulera någon. Däremot är jag säker på att han varit i tillräckligt många relationer där det gått ut på att utpressa varandra som praxis, för att få det man vill ha, och därav har han fått beteendet. Han själv skulle nog aldrig tro att han utpressar mig om jag sa att det är vad jag känner, däremot hade han nog fått dåligt samvete. Och så börjar det om.

 

[athena_arabians]

Som jag skrivit tror jag inte han har den förmågan att medvetet manipulera någon. Däremot är jag säker på att han varit i tillräckligt många relationer där det gått ut på att utpressa varandra som praxis, för att få det man vill ha, och därav har han fått beteendet. Han själv skulle nog aldrig tro att han utpressar mig om jag sa att det är vad jag känner, däremot hade han nog fått dåligt samvete. Och så börjar det om.

Parterapi. Annars dumpa.

 

[Filifjonkan_]

Jag tycker det är hans ansvar att uppfostra sina barn. Du har bara träffat dom i 2 månader, då kan det inte läggas på dig att lösa problemen.
Oavsett om din katt mår dåligt eller inte, har du sagt att du inte vill att barnen ska jaga katten så är det så. Punkt. Lyssnar de inte på dig får ju han som förälder ta tag i det och säga åt barnen att sluta jaga katten.

Likadant om hans barn är otrevliga mot dig, där får ju han som förälder kliva in och styra upp. Han kan inte lägga det ansvaret på dig redan. Du ska inte behöva uppfostra hans barn såhär tidigt. Han får ta sitt ansvar. Låter han sina barn vara sådär dryga mot alla han känner?
Jag hade nog kastat ut dom om dom betett sig grisigt.

Jag hade en sambo som var extremt konflikträdd. Det slutade med att han ljög istället för att säga saker som han trodde kunde irritera mig. Då blev jag ju förbannad över att han ljög istället. Hade han sagt sanningen hade konflikten kunnat undvikas men han var så korkad så han fattade inte det. Så sätt dig ner och förklara, bokstavligt, att du blir mer irriterad över hans icke-svar, än du blivit över att ni inte kan ses en dag.

Exakt. Har försökt trycka på det, att "är de såhär mot alla vuxna de känner? Även mot mammans nya?" men får liksom inga svar mer än att de är barn och så är barn, punkt. Svårt för mig att argumentera vidare då jag, som sagt, inte har någon erfarenhet av barn, mer än kompisens två som jag lärde känna när de var ungefär lika gamla. De, däremot, har aldrig under tre år "testat" eller trotsat mig, tvärtom tycker de att det är super funtime varje gång de får hänga med mig. Uppfostran eller annorlunda situation? Jag vet inte. Givetvis har det slagit mig att denna trots kan komma sig av att jag aspirerar på att "sno" flickans pappa från henne. Oklart om mina misstankar är befogade dock.

Exakt. Blir ju mer arg över lögnen, än att han vill ha egentid. Jag har egentid i stallet, och då är jag oanträffbar. Men inte hittar jag på att jag ska göra något annat eller att jag "hör av mig", utan säger väl rakt ut att "Idag ska jag till stallet och vet inte när jag kommer hem, så det är bättre att vi ses i morgon då inget stall är inplanerat". Var ligger rimligheten i att med ett svävande svar undvika en förmodad besvikelse/ilskereaktion?

 

[Filifjonkan_]

Parterapi. Annars dumpa.

Jo, jag hör dig. Just nu vill jag ventilera och diskutera lite här, så ligger lite lågt med det tipset. Vill höra lite erfarenheter eller liknande, så jag inte bara får ta på mig dumstruten och suck it up om jag vill komma någonstans med den här mannen. Jag har ju trots allt valt att dejta honom och sedermera bli ihop med, av en anledning. Det tjafsiga har kommit nu, och jag hoppas väl på att han kan ta åt sig och höra vad jag vill ha sagt istället för att bli så djävla kränkt hela tiden.

 

[Korven]

Jag tycker det är hans ansvar att uppfostra sina barn. Du har bara träffat dom i 2 månader, då kan det inte läggas på dig att lösa problemen.
Oavsett om din katt mår dåligt eller inte, har du sagt att du inte vill att barnen ska jaga katten så är det så. Punkt. Lyssnar de inte på dig får ju han som förälder ta tag i det och säga åt barnen att sluta jaga katten.

Likadant om hans barn är otrevliga mot dig, där får ju han som förälder kliva in och styra upp. Han kan inte lägga det ansvaret på dig redan. Du ska inte behöva uppfostra hans barn såhär tidigt. Han får ta sitt ansvar. Låter han sina barn vara sådär dryga mot alla han känner?
Jag hade nog kastat ut dom om dom betett sig grisigt.

Jag hade en sambo som var extremt konflikträdd. Det slutade med att han ljög istället för att säga saker som han trodde kunde irritera mig. Då blev jag ju förbannad över att han ljög istället. Hade han sagt sanningen hade konflikten kunnat undvikas men han var så korkad så han fattade inte det. Så sätt dig ner och förklara, bokstavligt, att du blir mer irriterad över hans icke-svar, än du blivit över att ni inte kan ses en dag.

Har vi haft samma sambo?