Monstermom
Trådstartare
Senast igår fick jag "tipset" att jag borde sätta en Haltigrimma på min hund. Jag förklarade att jag ansåg det vara farligt och att jag absolut inte vill vare sig skada honom eller "bara" orsaka smärta om han gör ett utfall, men det föll som vanligt för stendöva öron. Nejnejnej, jag hade heeeeeelt fattat fel, en Halti är ju inte avsedd att göra illa hunden, absolut inte!!!!
För det är avsikten som avgör effekten?
Så jag har nu roat () mig med att damma av mina stackars fysikkunskaper från stenåldern, varsågoda att kika på det och säga vad det är jag fattat fel?
Ex: Monster väger ungefär 50 kg och färdas i gånghastighet, ca 5 km/h (=1,39m/s). Detta ger honom en rörelsemängd på ca 70 kg-m/s. Om kopplet plötsligt tar emot stannar han på en halv sekund säger vi, vilket ger en kraft på 140 N (70/0,5).
Monsters nos är ca 16 cm framför nackens infästning i skallen, armen är alltså 0,16m. Detta ger ett vridmoment på 22,4 Nm. En snabbgoogling säger mig att det är den genomsnittliga belastningsgränsen för en grovgängad M8-M10-mutter ungefär...
Om man tänker sig att det istället är ett utfall och hastigheten är tex tre gånger så hög hamnar vi på ungefär 67 Nm. (Då är vi uppe på M14 ungefär.)
(Slut på exempelberäkning.)
Givetvis finns det flera faktorer som påverkar i verkligheten, och i själva verket kan väl nacken sägas vara två vridpunkter med en flexibel pelare emellan, men jag hävdar att den svagaste punkten är längst upp och att den kommer att ta upp kraften till den når ett motstånd motsvarande den starkare punkten - vilket i realiteten handlar om när skelettet sätter stopp. Man kan ju också säga att med kopplet fäst i vanligt halsband eller sele så måste hunden också ta upp en hel del kraft om han bromsas genom kopplet, och visst är det så - men han får där en möjlighet att ta upp kraften genom hela sin kropp och använda sina muskler för att kompensera belastning och göra en elastisk inbromsning (även om stoppet skulle ske när hunden var i luften och således hade mindre chans att påverka kan han i alla fall ta upp kraften i "rätt" riktning). Något som är mer eller mindre omöjligt med den här typen av vridbelastning på nacken. Likaså kan man protestera att hunden även kommer att justera sitt läge så att hela kroppen vrids för att kompensera belastningen, och självklart gör han det - men hur snabbt hinner han kompensera?
Syftet med exemplet ovan var inte att komma fram till de faktiska värdena i en verklig situation, för det behöver man sannolikt något slags empiriska mätningar. Men istället ville jag titta på vad det egentligen handlar om i grunden, vad det är man potentiellt utsätter hunden för och vad det är han måste kompensera för...
Jag kan säkerligen ha räknat/minns/fattat saker fel, men då uppskattar jag om ni upplyser mig.
I en situation där hunden mer ligger och segdrar handlar det såklart om mycket mindre risker, då både kraften är mindre och hunden har mer tid att reagera och anpassa sig. Själv skulle jag inte våga ändå då det har hänt mer än en gång att Monster fått sig ett ofrivilligt knyck i kopplet då jag själv halkat till, men det är ju inte att jämföra med utfall i alla fall.
Till syvende och sist handlar kanske allt det här svamlet om att jag är så förbannat less på att motiveringar får ta så mycket plats i en del människors resonemang. "Nejnej, det är inte ett straff jag lägger i träningen för det är inte det jag avser det som!", "Nejdå, det kan inte göra ont för det är inte meeeeeeeningen!", "Det blir lättare om man gör så här, tänk inte så mycket på bakomliggande saker!", "Nä nåt obehag i träningen vill jag inte ha, men hunden måste ju veta när han gör fel!"...
Summering: nätack, jag tänker inte sätta Halti på Monster.
(Edit: vill förtydliga att jag inte har några principiella invändningar mot "hunden måste veta att han gör fel", utan mot de som påstår att de korrigeringar de lägger på hunden inte på något sätt är straffande/obehagliga, utan de funkar genom... magi eller nåt?)
För det är avsikten som avgör effekten?
Så jag har nu roat (
) mig med att damma av mina stackars fysikkunskaper från stenåldern, varsågoda att kika på det och säga vad det är jag fattat fel?Ex: Monster väger ungefär 50 kg och färdas i gånghastighet, ca 5 km/h (=1,39m/s). Detta ger honom en rörelsemängd på ca 70 kg-m/s. Om kopplet plötsligt tar emot stannar han på en halv sekund säger vi, vilket ger en kraft på 140 N (70/0,5).
Monsters nos är ca 16 cm framför nackens infästning i skallen, armen är alltså 0,16m. Detta ger ett vridmoment på 22,4 Nm. En snabbgoogling säger mig att det är den genomsnittliga belastningsgränsen för en grovgängad M8-M10-mutter ungefär...
Om man tänker sig att det istället är ett utfall och hastigheten är tex tre gånger så hög hamnar vi på ungefär 67 Nm. (Då är vi uppe på M14 ungefär.
)(Slut på exempelberäkning.)
Givetvis finns det flera faktorer som påverkar i verkligheten, och i själva verket kan väl nacken sägas vara två vridpunkter med en flexibel pelare emellan, men jag hävdar att den svagaste punkten är längst upp och att den kommer att ta upp kraften till den når ett motstånd motsvarande den starkare punkten - vilket i realiteten handlar om när skelettet sätter stopp. Man kan ju också säga att med kopplet fäst i vanligt halsband eller sele så måste hunden också ta upp en hel del kraft om han bromsas genom kopplet, och visst är det så - men han får där en möjlighet att ta upp kraften genom hela sin kropp och använda sina muskler för att kompensera belastning och göra en elastisk inbromsning (även om stoppet skulle ske när hunden var i luften och således hade mindre chans att påverka kan han i alla fall ta upp kraften i "rätt" riktning). Något som är mer eller mindre omöjligt med den här typen av vridbelastning på nacken. Likaså kan man protestera att hunden även kommer att justera sitt läge så att hela kroppen vrids för att kompensera belastningen, och självklart gör han det - men hur snabbt hinner han kompensera?
Syftet med exemplet ovan var inte att komma fram till de faktiska värdena i en verklig situation, för det behöver man sannolikt något slags empiriska mätningar. Men istället ville jag titta på vad det egentligen handlar om i grunden, vad det är man potentiellt utsätter hunden för och vad det är han måste kompensera för...
Jag kan säkerligen ha räknat/minns/fattat saker fel, men då uppskattar jag om ni upplyser mig.
I en situation där hunden mer ligger och segdrar handlar det såklart om mycket mindre risker, då både kraften är mindre och hunden har mer tid att reagera och anpassa sig. Själv skulle jag inte våga ändå då det har hänt mer än en gång att Monster fått sig ett ofrivilligt knyck i kopplet då jag själv halkat till, men det är ju inte att jämföra med utfall i alla fall.
Till syvende och sist handlar kanske allt det här svamlet om att jag är så förbannat less på att motiveringar får ta så mycket plats i en del människors resonemang. "Nejnej, det är inte ett straff jag lägger i träningen för det är inte det jag avser det som!", "Nejdå, det kan inte göra ont för det är inte meeeeeeeningen!", "Det blir lättare om man gör så här, tänk inte så mycket på bakomliggande saker!", "Nä nåt obehag i träningen vill jag inte ha, men hunden måste ju veta när han gör fel!"...
Summering: nätack, jag tänker inte sätta Halti på Monster.
(Edit: vill förtydliga att jag inte har några principiella invändningar mot "hunden måste veta att han gör fel", utan mot de som påstår att de korrigeringar de lägger på hunden inte på något sätt är straffande/obehagliga, utan de funkar genom... magi eller nåt?)
Senast ändrad:
