Graviddepression? Eller något åt det hållet...

[Skylift]

Jag skulle behöva lite hjälp... Eller, få prata med någon som har liknande erfarenheter...

Jag väntar mitt första barn om ca en vecka. Graviditeten var inte planerad och först visste vi inte om vi skulle behålla den. Men eftersom det var något vi båda ville (och hade planerat inom de senaste åren) så valde vi att behålla. Graviditeten har varit lite småjobbig med krämpor och dant, men jag har känt mig glad och lycklig över barnet och förhållandet med min sambo är tryggt och stabilt.

Som sagt så var jag glad och lugn över hela alltet, fram till för några veckor sedan. Nu går det bara utför. Det började med att jag blev sjukskriven igen för stressrelaterade problem (dessa problem har jag haft förut, senast i höst förra året). Det har varit upp och ned med ekonomi, jobb och plugg och jag tror det var därför mina problem kom tillbaka här under våren.

Jag har fått fantastisk hjälp från läkare, samtalsteurapeth och min BM. Så där är det inga problem. Knäcken kom när FK började strula. Jag har drivit det här i ett par månader nu och de bara bråkar.. De skyller på att det beror på min graviditet och nekar därför, medan jag försöker förklara att det inte är så. ENKELT förklarat, jag ska inte dra det längre. Men det var alltså strulet med FK som tog den sista musten ur mig.

För att koppla detta till min graviditet nu. Jag känner mig inte glad över den längre, vilket skrämmer mig. Jag känner värme när jag tänker på mitt kommande barn, men jag ORKAR inte vara glad. Vilket ger mig oerhörda skuldkänslor och samtidigt skrämmer mig. Tänk om jag inte glad. Vad gör jag då. Just nu känns det som om alla andra runt omkring mig är så mycket lyckligare över det här än vad jag är. Min sambo är medveten om mitt mående och stöttar mig, men jag har inte berättat just det här...

Folk pratar om att jag ska fara omkring bland mina bebismoln och jag känner mest "vilka bebismoln?". Det här känns så hemskt att skriva. Jag tror inte mitt mående grundar sig i graviditeten, jag tror det grundar sig i alla problem som varit runt omkring. Men det skrämmer mig, tänk om jag inte kommer älska mitt barn... En nära vän till mig och min sambo är gravid (enbart ett par veckor före oss, hon har nu gått över tiden) och hon pratar hela tiden om hur mycket hon längtar efter deras bebis och det är hjärtan och allt som hör till. Jag känner mig mest matt och låg. Och jag för skuldkänslor över att jag inte är så glad som jag borde vara.

Min samtalsteurapet är inne på om jag är på väg ned i en depression. Vilket jag varit förut, innan jag blev gravid. Jag har aldrig blivit diagnostiserad med depression, men jag har varit på väg ned i det. Jag vet inte om jag är i en nu, men jag tror jag befinner mig i en gråzon, för jag kan fortfarande vara glad och "som vanligt" vissa dagar, medan vissa dagar (som idag) så är allt såhär, som jag beskrivit. BM och samtalteurapet har pratat med mig om lättare medicinering, men det är inget jag har velat ta. Håller det i sig efter förlossning så kommer jag dock överväga det... Kommer också få vara kvar på BB några dagar efter förlossning, eftersom jag oroar mig över en förlossningsdepression.

Det här blev ett långt inlägg, men jag behövde skriva av mig lite... Är det någon som har liknande erfarenheter? Det vore underbart om ni ville svara då.
Som sagt, jag känner värme när jag tänker på vårt kommande barn, men sedan är det allt som jag har skrivit ovan... Känner mig förvirrad.

 

[DarkInNight]

*kram*

Jag fick troligen min depression under graviditet samt /och/ eller förlossningsdeppression.

Hade det tufft runtomkring mig under graviditeten, graviditeten var tuff, förlossningen var tuff, fortsatte vara tufft runtom efteråt och jag klarade inte av att hantera allt.
Tyvärr uppdagades det inte förrän ett halvår efter dottern föddes och då hade jag hunnit sjunka väldigt långt ner i depressionen.

Det är jättebra att du/ni redan nu har uppmärksammat ditt mående !

Jag flyger inte runt på rosa moln under graviditeten. Jag är inte sån. Alla är inte sådana

 

[Ninnurur]

Alltså, bortsett från strulet med FK och sånt så så här sent i graviditeten är det vanligt att man inte alls är i nån bebisbubbla utan är allmänt less och bara vill trycka ut ungen nångång. Typ. Så lyssna inte på alla som säger att du måste sväva på moln, det måste man inte. Jag var urless och nästan grinig på barnet eftersom jag hade mild HF och inte fick åka till stallet de sista veckorna. Bara ligga på soffan eller vara på kontroll på sjukhuset. Jag var så less! Ville ha mitt liv tillbaka! Men inte var det likställt med att jag inte älskade min dotter när hon föddes och jag fick inte heller någon förlossningsdepression. Så, lyssna inte på alla om allt, ta hand om dig och vila inför förlossningen

 

[Energi]

Åh vad jag känner med dig!
Jag tror att det viktigaste i nuläget är att du har människor omkring dig som vet hur allt ligger till. Att du är uppmärksam på hur du mår och att du vågar ta hjälp så fort du känner att det är påväg neråt.

Jag har bf om två veckor och känner samma som dig angående barnet. Visst vill jag att bebisen ska komma och det är något jag längtar efter. Men jag har inga känslor för barnet i övrigt. Jag har ingen "mammakänsla".

Det gör att jag inte riktigt kan tro på alla de blivande mödrar som statusuppdaterar saker som "mammas älskling, älskad från första stund", "älskade lilla bebis, vi längtar så efter dig". Jag känner mig mest som ett ufo när jag läser sånt

Det är inget fel på hur du känner!

 

[Skylift]

Tack för era svar! De betyder mycket och det är så skönt att få prata med er som har liknande erfarenheter.

De jag har pratat med har antingen sagt att "graviditeten var så mysig" eller lite skämtsamt sagt "haha, ja, på slutet ville man ju bara att ungen skulle komma ut! "

Jag nickar och ler mest och säger "Haha, ja, visst är det så!", för att sedan må så dåligt över att jag bara sitter och gråter över hela situationen... Önskar att jag var någonstans långt bort, liksom.

@Energi, du slog verkligen huvudet på spiken... Jag har inte heller någon "mammakänsla". Tycker bara det är jobbigt att se folk skriva "lilla älskade älskling ❤❤❤" osv.

Jag tvekar inte på att jag kommer älska mitt barn, det vet jag att kommer att göra. Men just nu... Nej, jag känner mig mest likgiltig.


Igen, tack för era svar. ❤

 

[vilse]

Nu hade jag ingen graviditets/förlossningsdeprission så den biten kan jag inte relatera till, men jag kan realatera till det andra du skriver.

Man måste inte tycka graviditeten är mysig och sväva på rosa moln. Vissa gör det - och det är jätteskönt för dem! Själv hatade jag att vara gravid och jag kunde absolut inte se att jag skulle bli mamma. Jag kunde inte hur jag än ville se mig ut och gå med barnvagn, amma, att vara mamma. Några mammakänslor hade jag absolut inte.
Och detta trots att jag är väldigt van med barn sen innan.
Först efter förlossningen så insåg jag på riktigt att det faktiskt varit en liten bebis i min mage och inte en kattunge som jag ofta "trodde"

Bra att veta är även att för vissa slår kärleken till direkt efter förlossningen, medans andra växer den sakta fram.
Min man hade det första, ögonen glittrade och stålade och bara sken av kärlek. Medans för mig så växte det sakta fram dag för dag. Tog väl någon vecka innan det slutade kännas som om vi bara var barnvakter Tror det tog mig hela 3 månader innan jag själv kallade mig mamma....

Så ta det lugnt, oroa dig inte över dina känslor, men prata gärna med dina kontakter så de vet om det. Om inte så för att det är väldigt skönt att få prata av sig sin oro över att man inte är "som alla andra" (snarare: som man tror alla andra är)

 

[DarkInNight]

Kom in i sommarföräldrar -2014 - tråden
Där pratar vi om både positiva och negativa sidor av graviditeten.
Mycket skriva -av -sig när det känns tungt

 

[Kilauea]

Prata med din läkare som sjukskrivit dig om att FK inte godkänner det. Läkare brukar inte vara glada när de tycker att någon är för sjuk för att jobba och FK inte håller med.

 

[krus]

Jag tycker redan att du har fått bra gensvar och håller med om att det är bra att du är vaksam på hur du mår och att du har stöd. Jag bidrar med min graviditetsversion så får du en till Jag kände nära nog noll för mina barn när de låg i magen, och definitivt noll om man jämför med dem som traskar runt på bäbismoln. Jag gick heller inte runt och längtade efter bäbisen men visste ändå att jag skulle älska dem när de väl kom ut. Jag var genomgående låg och längtade efter att få min kropp tillbaka från "inkräktaren" . Jag tyckte även att det var blä att amma, satt inte och myste av mammafröjd under bäbistiden och tyckte att det var skönt att få åka till stallet och bara vara mig själv, utan tillhörande "bäbisböld" när de väl hade kommit. Jag fick vår andra för ett år sedan och eftersom vi inte har tänkt oss något fler barn så jublade jag över att slippa vara gravid någonsin mer amen. Graviditetskläderna skänktes raskt bort och efter amningsperioden även bh:ar och amningströjor och jag gick på stan och köpte kläder till mitt nya bäbisfria liv (våra kom tätt).

Det här lät ju otroligt icke-mysigt men då ska jag naturligtvis tillägga att jag hela tiden har älskat mina barn oändligt (även om själva mammatanken kändes lite absurd till en början med den första) och uppskattat att vara med dem. Men jag behöver få vara totalt bara jag också och det är svårt när man är gravid eller har en mycket liten bäbis. Och jag insåg det jag trodde, att jag kommer bättre till min rätt som mamma till någon som kan prata och gå..

Lycka till och måla inte fan på väggen! Det finns så många känslor och sätt att vara i den här situationen som är alldeles alldeles normala!

 

[Miks]

Jag har en nära vän som gick in i depression under graviditeten och kom ur den ca 9 månader efteråt.

Hon hade en tuff graviditet, ett krävande jobb och "duktig flicka"-syndrom. Sista månaderna var de in till sjukhus ett par dagar i veckan och tog levervärden och mätte grejer. Det kan knäcka även den starkaste. Runt omkring henne var vi många som kom med rådet att sluta jobba. Läkaren ville sjukskriva men hon ville göra färdigt på jobbet.

Förlossningen var som vilken annan som helst (alltså inga komplikationer eller så) men eftersom hon mått så dåligt så länge var det lite droppen som fick bägaren att rinna över.

Ut kom en liten kille med lite magproblem. Han var tvungen att bli buren mycket och sov bara korta pass. Båda föräldrarna var hålögda. Kompisen mådde sämre och sämre. Jag försökte stötta men nådde inte hela vägen fram.

Hennes kommentarer var:
- jag älskar inte mitt barn
- ibland kan jag känna för att bara lämna honom i sovrummet
- varför har alla andra det så himla mycket lättare
- det finns ingenting med honom som jag tycker om
- N är så himla mycket finare än L ( ett annat barn än hennes egen)

Hon grät mycket. Hade oerhörda skuldkänslor hela tiden. Hade problem med amning. Kände att kroppen var förstörd. Skyllde på den lilla bebisen. Då pratade jag med hennes sambo och förklarade att alla har det tufft men riktigt så hör dåligt ska man faktiskt inte må. Ni behöver hjälp. Han fick guidning och därefter fick de hjälp.

De gick i parterapi, hon fick även en egen samtalskontakt. De fick hembesök. De hade ett journummer att ringa när det kändes förjävligt. De fick supermycket bra hjälp.

9 månader efter att sonen föddes var första gången hon kände att hon älskade sitt barn. Efteråt har hon sagt att allt sammantaget ledde till att hon mådde så dåligt men att skuldkänslorna var det värsta.

Prata bara med de som har förmågan att förstå är mitt råd. Du behöver stöd från personer som inte säger "ja ja men alla älskar ju sina barn" Nä alla gör faktiskt inte det. Vissa får kämpa som f-n!

Lycka till med att få hjälp och stöd! Gå in i en sommartråden. Det är gulliga människor i tråden som mycket väl kan sätta sig in i olika delar av ditt mående. Många har krämpor och kämpar också med sinad lust. Inte på den nivån du beskriver kanske men det finns många kloka som är i samma situation som du, gravid och sjukskriven och FK kämpar.

Mvh Miks

 

[Skylift]

Tack för era svar, igen, ni är så kloka.

Ska definitivt kolla in sommartråden!

Ang FK och sjukskrivningen, läkaren har varit med under de här månaderna med strul, så hen är uppdaterad och har hjälpt mig med nya sjukintyg och allting.

Det är så skönt att höra folk som gått med liknande känslor, som sagt har jag bara fått höra solskenshistorier. Vilket i sig genererar ännu mer skuldkänslor, typ "Jag borde inte känna såhär, jag ska ju vara glad och fylld av kärlek", typ.

Jag var helt inne på att jag skulle amma förut, men nu får jag nästan panik av bara tanken. Närheten som blir då känns för krävande och just nu klarar jag knappt av att ge sambon en kram... '

Ska kika in i sommartråden. Är det någon mer med en liknande historia så får ni gärna dela med er.

 

[Miks]

Har du ångest över att amma? Skit i det då!
I Sverige har vi ypperlig ersättning och fantastiskt vatten. Då har ni möjlighet att dela på matstunderna du och sambon. Gosa, ha närhet, ligga hud mot hud kan man göra vid andra tillfällen. Man behöver inte ha en sugfisk hängandes i tutten för att vara en ypperlig förälder!

För att undvika alla puckade kommentarer från amningsaktivister kan du lätt hävda att bebisen är mjölkproteinallergisk. Problem solved!

Alla har så mycket åsikter. Prata ihop dej med sambon om just sånna grejer och kom överens om vad som blir bäst för dig och er. Han får vara din förstärkta röst i det hela.

Kram på dej!

Mvh Miks

 

[Skylift]

@Miks Haha, ja, det har du faktiskt rätt i... Ibland gör man det onödigt krångligt för sig.

 

[Gimlan]

Jag har inga barn men är i den åldern att många runt om mig har barn - eller ska ha. Jag upplever att det är många som inte alls svävar på moln, varken just innan eller just efter. Alla längtar inte efter barnet innan det kommer ut - de kanske vill ha ut det för att de är trötta på att vara gravida, andra kan inte föreställa sig att bet är BEBIS därinne, det vore ju bisarrt

Så du långt från ensam om att inte vara bland rosa moln.

En nära vän till mig avskydde att vara gravid, hon hade en bra graviditet med få krämpor, men hon ville ha tillbaka sin kropp, trivdes inte med att vara "tjock" och klumpig.

När bebin sen kom ut, efter en normal och normaljobbig förlossning, ville hon bara att de skulle ta bort bebin från henne och att hon skulle få sova - och var dessutom besviken på bebisens kön.

För henne tog det lite tid att anpassa sig till det nya livet och kärleken växte fram under några månader. Hon är verkligen en supermorsa - och har varit hela tiden - så vad man känner just innan och just efter förlossningen behöver absolut inte vara relaterat till om man kommer älska bebin eller vara en bra mamma

Lycka till och KRAM!

 

[Andromedae]

Du har redan fått en massa kloka svar, men jag tänkte ge min historia.

Jag oroade mig fram till förlossningen för att jag inte "kände" något för barnet. Andra talade om kärlek medan jag mest kände "Hur ska jag kunna älska någon som jag inte ens känner?". Vilket i sin tur fick mig att oroa mig för hur det skulle bli när barnet väl hade kommit. Jag har usel självkänsla och var rädd att jag skulle förstöra barnets liv. Till saken tillhör att jag haft regelbundet återkommande depressioner sedan början av tonåren. Jag hade precis gått på en ny omgång medicin när jag blev gravid och var tvungen att sluta. Första månaderna av graviditeten blev därmed ett rent helvete. Någon gång efter v 12 fick jag börja med medicin igen och då blev det bättre, men fortfarande hade jag all oro. Situationen kändes hopplös och jag kände mig ovärdig.

Och så kom han då, mitt barn. Jag hade ställt in mig på att jag inte skulle känna några "rosa moln" (det kändes enklare att förutsätta det, än att bli besviken om jag inte kände något). Sanningen att säga kände jag mig mest förvirrad - lite som att hallå, det är en bebis här, varifrån kom han? Och nej, jag älskade honom inte. Jag kände ett starkt behov av att ta hand om honom ("för det måste jag göra"), men det var inte förrän senare som jag verkligen började älska honom. Känslorna smög sig på, helt enkelt.

Och vill du veta en sak? Han har förändrat mitt liv till något så mycket bättre. Genom hans närvaro har jag lärt mig att uppskatta saker som jag tidigare inte kunde se. Jag har fått något att kämpa för. Han tar inte bort depressionen, såklart, men han ger mig en tungt vägande anledning att kämpa för att bli bättre. För även om jag inte tycker att jag förtjänar att ha det bra så tycker jag att han förtjänar att ha det bästa. Och det är en drivkraft som är starkare än mycket annat.

 

[Andromedae]

Och amning då. Det fungerade inte alls från första början. Jag pumpade och vi gav bröstmjölk i flaska (efter det att mjölken runnit till). När han var en vecka gammal började det fungera med amningen, men vi fortsatte att ge en del mjölk i flaska (och senare också ersättning). Jag har perioder när jag har tyckt att det har varit för jobbigt med närhet, men i och med att jag aldrig har haft ett "tvång" att amma så har det fungerat rätt bra ändå.

Om du ska amma är något som du ska bestämma helt själv. Kanske blir det för dig som för mig (att det ändå känns bra), eller så känner du att nej, jag vill inte. Och då ska du inte göra det. Svårare än så är det inte.

 

[Nemo]

Som sagt, bra råd du fått innan i tråden. Alla känner verkligen inte likadant, det bara är så! Jag tyckte det var mycket att anpassa mig till när vi fick vårt första barn, allt var verkligen inte guld och gröna skogar. Nu sitter jag här med nummer två, och NU är det rosa moln! Men nu visste jag ju också vad jag hade att vänta. En del sliter sitt hår när de får andra barnet. Så det där är olika! Dessutom tror jag det beror på hurdan bebis man får, vårt första barn höll oss vakna och skrek mycket, inser man nu, när nummer två är SÅ snäll! Man kan lägga ner henne och hon somnar själv! *helt förundrad* Så de som är så himlans glada och positiva, de måste fått snälla bebisar från början!

Känn dig trygg i att du är uppmärksam på hur du mår, att du har ett kontaktnät och en härlig sambo! & var inte rädd för problem som inte uppkommit än, ta det lite som det kommer.
Lycka till!

 

[Sol]

Jag gick in i en depression ungefär 6 månader in i graviditeten, men jag vände mig inte till sjukvården förrän mot slutet av graviditeten när jag bara låg hemma och grät hela dagarna och verkligen aldrig kände glädje över någonting och inte heller såg något ljus i tunneln. Jag var inte bara trött på att vänta och på att inte kunna röra på mig (jag hade kryckor pga. foglossningarna) utan detta var verkligen någonting helt annat. Som tur var hade jag en bättre graviditet bakom mig så jag hade en normal graviditet att jämföra med. Det kan vara svårare när det är första graviditeten, hur ska man då veta vad som är normalt och inte?

Iaf så fick jag hjälp snabbt. Både läkare och psykolog intygade depression (och de var noga med att bara skriva depression, inte graviditetsdepression eller liknande). För mig strulade inte FK annat än att de inte kunde fastställa min SGI och pengarna därför kom ungefär 2 månader för sent. Att jag skulle vara sjukskriven bråkade de dock inte om.

Har du någon annan som kan driva FK-ärendet åt dig? Barnets pappa? Föräldrar, syskon eller en god vän? Mår man kasst orkar man inte, man behöver hjälp att överklaga. Var nog med att ta upp din tidigare historia av depression när du är i kontakt med FK. En person som har varit i en depression är mer benägen att fall in i en igen än någon som inte har det. Det kan också tala emot att det är graviditeten som är orsaken.

 

[Skylift]

Tack för svar!

Det är ju egentligen ett enkelt val med amningen, fungerar det inte så fungerar det inte. Och då finns det andra lösningar, som ni säger!

Däremot är man ju/är jag ju så inpräntad med hur man "ska vara" när man fått barn och allt, så som jag skrivit tidigare så blir jag istället fylld med skuldkänslor över att jag just nu inte vill amma. Jag vill inte längre samsova. Jag orkar inte engagera mig i blöjor och blöjeksem och vilken salva som är bäst...

Tolka mig rätt, men det är så skönt att få höra era historier, det pratas inte så mycket om det här tycker jag..

På sjukintygen så står det "Utmattningssyndrom", så det är inget som syftar på graviditeten... Däremot stod det att jag är orolig över hur jag ska orka ta hand om mitt kommande barn, vilket FK tolkade som att jag mår piss PGA graviditeten, så nu har jag i två månader försökt att få dem att förstå att det inte är så, med hjälp av sjuttioelva nya sjukintyg...
Idag konstaterades det dock att jag är deprimerad, så ja, det är väl vad som får stå om jag behöver ett nytt sjukintyg..

 

[Andromedae]

Med tanke på att det numera avråds från samsovning är det ytterligare en av de där sakerna som du inte behöver ha dåligt samvete för. Och även om det inte hade varit så så är föräldraskapet inte avhängigt några få detaljer utan den stora helheten.

Och apropå blöjor och blöjeksem och allt det där ... Tja, mitt barn blir åtta månader nu om ett par dagar, och jag har fortfarande ingen aning om vilken salva som är bäst Han har nämligen inte några blöjeksem, än så länge. Vissa ungar får ju inte det. Och är det så att ditt barn skulle få det - då är det ju ett utmärkt tillfälle att lära sig vad för salva som är bäst DÅ. Du behöver inte kunna all "barnkunskap" utantill redan innan barnet är fött - man lär sig faktiskt på vägen!

Du är inte ensam om att känna på det här sättet. Inte alls. Tyvärr är det ju så att hela 10% av alla gravida kvinnor drabbas av förlossningsdepression. Vad det finns för siffror gällande de av oss som mår dåligt under graviditeten (antingen p g a den eller p g a något annat) vet jag inte, men min gissning är att mörkertalet är ganska stort. Tyvärr, som sagt.