Gravid vill gå ner i tid men sambon tycker inte det...

Jag har försökt skriva ett svar på den här tråden säkert tio gånger, men jag tappar i princip skrivförmågan när jag tänker på hur den där sabla människan beter sig mot dig. Jag hoppas så innerligt att du tar till dig av vad folk skrivit, att du slutar bagatellisera det han säger och gör och att - men här krävs nog gudomligt ingripande - att karln kommer till insikt om vad han håller på med. Du går på knäna men han har tid och ork att jobba övertid, hur i hela helskotta kan han rättfärdiga det?

Jag kan inte i ord beskriva hur besviken jag hade blivit på min karl om han inte stöttat mig i mitt val av sysselsättningsgrad under graviditeten. Jag hade blivit otroligt besviken om han inte tagit den del av hushållsarbetet som jag inte mäktade med. Och jag hade blivit spritt språngande galen om han hade sagt "Eftersom du inte kan böja dig ner och rensa kattlådan så kanske du inte kan ha kvar katten?".

När den man lever med har det svårt, oavsett anledning, då stöttar man, hjälper, avlastar, peppar, tröstar och kramar. Så gör snälla människor, så gör goda partners.
 
När den man lever med har det svårt, oavsett anledning, då stöttar man, hjälper, avlastar, peppar, tröstar och kramar. Så gör snälla människor, så gör goda partners.

Viktigt!!!

Men jag vill även tillägga att en del av oss lever med män som aldrig fått lära sig att bete sig som goda partners. Min tillexempel saknade helt bra förebilder och hade en väldigt dålig en i form av en fader som fortfarande beter sig som en skit.

Jag får ofta vara övertydlig, förklara saker som "nu blir jag ledsen för att jag förväntade mig en kram och ett uppmuntrande ord och du förstod inte det" och dessutom skita i att söka konsensus om saker som jag kan förstå varför det behövs/inte behövs men inte han och bara göra det istället. Det är ofta skitjobbigt och jag har funderat på att lämna många gånger. Men jag stannar för att min sambo faktiskt försöker och vill förändras.

Men till TS: vill du och orkar du leva med den här mannen?

Är det värt att stanna?
 
Viktigt!!!

Men jag vill även tillägga att en del av oss lever med män som aldrig fått lära sig att bete sig som goda partners. Min tillexempel saknade helt bra förebilder och hade en väldigt dålig en i form av en fader som fortfarande beter sig som en skit.

Jag får ofta vara övertydlig, förklara saker som "nu blir jag ledsen för att jag förväntade mig en kram och ett uppmuntrande ord och du förstod inte det" och dessutom skita i att söka konsensus om saker som jag kan förstå varför det behövs/inte behövs men inte han och bara göra det istället. Det är ofta skitjobbigt och jag har funderat på att lämna många gånger. Men jag stannar för att min sambo faktiskt försöker och vill förändras.

Men till TS: vill du och orkar du leva med den här mannen?

Är det värt att stanna?
Men oavsett det: jag kan undra varför det liksom är tillåtet för partners att bete sig sådär. Om en vän sket i en, aldrig kände av ens sinnesstämningar, inte på egen hand fattade det där med empati och bekräftelse, då skulle man ju fimpa den vännen. Men en partner ska man utbilda/uppfostra istället. :confused:

Män är inte genetiskt dumma i huvudet. Det finns så många som bevisar motsatsen att man borde kunna ställa lite krav på resten också.

Nu menar jag att kritisera dig och din sambo med det här inlägget, jag bara spann vidare. Det är ju bra att din sambo försöker bli bättre på de där viktiga grejerna.
 
Men oavsett det: jag kan undra varför det liksom är tillåtet för partners att bete sig sådär. Om en vän sket i en, aldrig kände av ens sinnesstämningar, inte på egen hand fattade det där med empati och bekräftelse, då skulle man ju fimpa den vännen. Men en partner ska man utbilda/uppfostra istället. :confused:

Män är inte genetiskt dumma i huvudet. Det finns så många som bevisar motsatsen att man borde kunna ställa lite krav på resten också.

Nu menar jag att kritisera dig och din sambo med det här inlägget, jag bara spann vidare. Det är ju bra att din sambo försöker bli bättre på de där viktiga grejerna.
Arrgh! @skiesabove jag menade INTE att kritisera er, jag tappade ett inte där. :o
 
Men oavsett det: jag kan undra varför det liksom är tillåtet för partners att bete sig sådär. Om en vän sket i en, aldrig kände av ens sinnesstämningar, inte på egen hand fattade det där med empati och bekräftelse, då skulle man ju fimpa den vännen. Men en partner ska man utbilda/uppfostra istället. :confused:

Män är inte genetiskt dumma i huvudet. Det finns så många som bevisar motsatsen att man borde kunna ställa lite krav på resten också.

Nu menar jag att kritisera dig och din sambo med det här inlägget, jag bara spann vidare. Det är ju bra att din sambo försöker bli bättre på de där viktiga grejerna.

Jag håller med dig :). Men samtidigt så är det ju (för mig iaf) stor skillnad på vänskapsrelationer och kärleksrelationer. Bland annat en massa ologiska kärlekskänslor :p.
 
Kan du försöka se förbi det han säger och försöka ta reda på vad det är han vill framföra? Vad är han orolig för? Hur känner han och varför är det ett problem för honom? Tvinga honom att faktiskt förklara hur han känner och orsaken till sin oro, om han själv måste reflektera kanske det är lättare för honom att se att det han känner inte hänger ihop med det han tror. Att du faktiskt är den som bestämmer över din kropp och han har en större del i ert gemensamma liv än han tar ansvar för nu. Var den vuxna, jobbigt som attan, men att krypa ner på hans barnsliga nivå leder aldrig framåt.

Att bryta med fadern till ens barn är inget man bara för i en hast, om det är så att man vill hålla ihop sig så är det jobb som krävs. Kanske en utomstående kan hjälpa till, familjerådgivning? Där får du hjälp också hur du kan uttrycka dig för att bli förstådd och nå fram. Som det är nu talar ni ju förbi varandra.
 
Jag håller med dig :). Men samtidigt så är det ju (för mig iaf) stor skillnad på vänskapsrelationer och kärleksrelationer. Bland annat en massa ologiska kärlekskänslor :p.
Jag vet inte, jag. I många trådar om rövhattssambor så skriver TS "men jag älskar honom". Och jag undrar varje gång vad det är hon älskar, hos någon som inte ger bekräftelse och visar empati. Är det inte just sådant som får en att älska?

Jag tror att det de där kvinnorna älskar är en bild av hur han skulle kunna vara "om han bara inte".
 
Jag håller med dig börjar jag med att säga men kan det inte vara en konsekvens av samhällets förväntningar? Att män fostrats till att vara lite "skitsamma" i deras tänk eller vad det nu kan vara medan kvinnor ska vara känslosamma?

Jag tror att det till stor del är inlärt, så där är vi nog inne på samma spår.
 
Jag vet inte, jag. I många trådar om rövhattssambor så skriver TS "men jag älskar honom". Och jag undrar varje gång vad det är hon älskar, hos någon som inte ger bekräftelse och visar empati. Är det inte just sådant som får en att älska?

Jag tror att det de där kvinnorna älskar är en bild av hur han skulle kunna vara "om han bara inte".

Jag tror att det till stor del är inlärt, så där är vi nog inne på samma spår.

Jag kommer genast att tänka på Skönheten och Odjuret...
 
Jag vet inte, jag. I många trådar om rövhattssambor så skriver TS "men jag älskar honom". Och jag undrar varje gång vad det är hon älskar, hos någon som inte ger bekräftelse och visar empati. Är det inte just sådant som får en att älska?

Jag tror att det de där kvinnorna älskar är en bild av hur han skulle kunna vara "om han bara inte".
Rövhattsambo måste ju bara in i SAOL nästa upplaga....
I övrigt har jag alltid undrat över det där, han spelar dataspel natt och dag, har inget jobb, skiter i barnen, skäller på allt och alla, men jag ääääääääälskar honom. Men nej, du älskar bilden av den lyckliga kärnfamiljen.
 
Rövhattsambo måste ju bara in i SAOL nästa upplaga....
I övrigt har jag alltid undrat över det där, han spelar dataspel natt och dag, har inget jobb, skiter i barnen, skäller på allt och alla, men jag ääääääääälskar honom. Men nej, du älskar bilden av den lyckliga kärnfamiljen.

Rövhatt är ett bra ord ja.

Men kärlek och att bli kär handlar för mig inte bara om hur personen beter sig mot mig. I ärlighetens namn handlar det (tyvärr) rätt lite om det.
 
Rövhatt är ett bra ord ja.

Men kärlek och att bli kär handlar för mig inte bara om hur personen beter sig mot mig. I ärlighetens namn handlar det (tyvärr) rätt lite om det.
Menar du det? Jag hade ärligt aldrig kunna bli kär i någon som jag inte gillade till sättet eller till värderingar, aldrig. Attraherad kan jag bli av vilken rövhatt som helst, men inte kär. Fast kär är för mig kanske inte så mytiskt eller speciellt egentligen utan det är kompis som jag vill ha sex med och ha kul med typ.
 
Det finns personer som är rövhattar rakt ut, har en kompis som är en riktig rövhattsmagnet och jag undrar varför varför varför hon vill vara med killar som så uppenbart är idioter, missbrukare eller kvinnomisshandlare. För henne verkar det vara någon form av självskadebeteende.

I alla fall. Jag tror att i många trådar är det den mer lömska arten av rövhattar som figurerar, den där typen som är så himla fin, underbar och perfekt. Från början. Man blir döförälskad i den här fantastiska versionen av mannen och när rövhattetendenserna/de kassa värderingarna börjar komma fram är det "försent att dra tillbaka kärleken". För att slippa bryta upp tänker många att de kan ändra honom/att det är fel på dem själva/att de kanske måste ändra sig själva/att det inte var så farligt och så är normaliceringsprocessen i full gång. Det kan vara svårt att förstå att någon som var så perfekt och fin i början plötsligt blir ett pucko, en sådan personlighetsförändring är svår att inse. Jag tror att många är kvar i förhoppningen att rövhattsbeteendet bara är något tillfälligt och att den där fina, snälla mannen de älskar och förälskade sig i, ska komma tillbaka.
 
Menar du det? Jag hade ärligt aldrig kunna bli kär i någon som jag inte gillade till sättet eller till värderingar, aldrig. Attraherad kan jag bli av vilken rövhatt som helst, men inte kär. Fast kär är för mig kanske inte så mytiskt eller speciellt egentligen utan det är kompis som jag vill ha sex med och ha kul med typ.

Men även om en har samma värderingar och gillar personen till sättet så är det ju ändå inte säkert att hen är en "god partner" längre in på förhållandet. Sånt tycker jag brukar dyka upp långt senare, när det kommer utmaningar.

Men jag har asdålig smak och historien upprepar sig själv. Beror säkert på min empatiskt funktionsnedsatte far.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
4 506
Senast: Anonymisten
·
Övr. Barn Det kommer ett barn till mig och rider rätt ofta och har gjort så i drygt ett år. Barnet är 12 år och har det rätt jobbigt med en...
Svar
14
· Visningar
1 640
Senast: Ninnurur
·
Relationer Varning för långt desperat inlägg. Jag vet inte hur jag ska börja. Jag och min sambo skaffade en gård för några år sedan. Det blev så...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
10 307
Senast: corzette
·
Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
49
· Visningar
5 806

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp