Hej!
Jag skulle behöva lite tankar kring den situation jag nu hamnat i. Jag behöver få skriva av mig, vill inte berätta om detta för någon närstående, i alla fall inte än.
Det är så att jag är gravid. Helt fantastiskt egentligen, men så oplanerat och så inte rätt i tiden. Ska försöka ta det hela från början.
Jag och min man har ett barn på 6 månader, det tog länge innan jag blev gravid den gången och vi trodde väl i vår enfald att det skulle var lika svårt om vi skulle försöka igen, men där hade vi fel. Vårt första barn var mycket efterlängtat och hela graviditeten var ganska rosaskimrande faktiskt (jag hade diverse krämpor, men inga stora sådana och glädjen över att vi lyckats bli gravida tog över), vi såg så mycket fram emot att bli föräldrar. Sedan föddes barnet och vi trivs väldigt bra som familj, naturligtvis kan man känna av sömnbrist emellanåt och sådana saker, men på det stora hela så är vårt barn ganska "enkel" om man får säga så.
I julas så slarvade vi med kondom en ynka gång och nu är jag alltså gravid. När vi fick reda på det reagerade både mannen och jag med att sitta och skratta i typ 10 minuter, vi kunde nog inte riktigt tro att det var sant. Sedan beslutade vi att "känna efter" någon dag och sedan prata om saken igen. Nu har vi båda fått lite kalla fötter, vi vet varken ut eller in. Vi hade absolut inte tänkt oss ett barn till så tätt inpå första barnet. Hen kommer ju bara vara 14 månader när syskonet föds. Det är detta som gör att vi tvekar. Orkar man verkligen med två barn så tätt?! Kommer första barnet må dåligt över att bli storasyskon så snart, och att då automatiskt få mindre av vår tid?
Någon därute med erfarenhet av att få två barn på relativt kort tid som vill berätta lite om sina erfarenheter?
Jag känner mig så himla dålig just nu. Jag känner att jag borde vara så glad och att jag inte förtjänar det här barnet när jag inte klarar att vara 100% glad över graviditeten. Jag jämför med hur glad jag var sist och att även ett litet syskon förtjänar att vi är lika glada åt hens ankomst som vi var åt storasyskonets. Jag tänker dessutom på att det nog inte blir fler barn än två, min man tycker att det räcker, och i så fall är detta alltså min sista chans att vara gravid och jag trivdes faktiskt väldigt bra med att vara det. Det känns lite synd att det kommer så tätt inpå och att jag inte hunnit få längta efter det igen. Det kan låta löjligt, det förstår jag, men jag känner verkligen så just nu.
En annan sak jag tänker lite på också är att min man, innan jag nu blev gravid igen, uttryckt att han kanske inte alls vill ha några fler barn, utan att han känner sig nöjd med att ha ett. Detta har varit jobbigt för mig då det är jätteviktigt för mig med fler barn, minst ett till men gärna två om jag skulle få bestämma. Nu känns det lite som att detta kanske är min chans till att ändå få fler barn.. På grund av risken att min man kanske aldrig vill försöka igen. Jag har givetvis frågat min man vad han vill att vi gör nu när situationen är som den är och han säger att eftersom att det är min kropp så ligger det slutgiltiga beslutet hos mig och att han kommer att stötta mig fullt ut hur jag än väljer att göra. Han säger att han självklart kommer att älska detta barn och att vi får göra det bästa av denna oplanerade situation. Han är en bra person och en bra pappa, så att det blir bra när barnet väl är här tvivlar jag inte på. Självklart skulle jag dock önska att vi båda kände oss jätteglada och att vi kunde få njuta av det hela och inte bara känna att vi får göra det bästa av det..
Sammanfattningsvis (det blev långt det här) så är jag egentligen mest orolig för att det kommer att bli övermäktigt med två småbarn. Vi har det ändå så bra som det är nu och jag är rädd att vi tar oss vatten över huvudet. Samtidigt vill jag absolut ha fler barn och jag är ändå glad över graviditeten ca 50% av tiden som det är nu. Jag tror att om min man hade blivit jätteglad så hade det sista av mina reservationer försvunnit, så det är klart att lite av osäkerheten sitter i att jag ju vet att han inte hade valt detta om han fått välja.
Är det någon som vill ge mig tips, råd, en tankeställning, ja vad som helst - så tar jag tacksamt emot det! Jag behöver verkligen få ventilera och diskutera detta, vända ut och in på det kanske. Tacksam för svar!
Jag skulle behöva lite tankar kring den situation jag nu hamnat i. Jag behöver få skriva av mig, vill inte berätta om detta för någon närstående, i alla fall inte än.
Det är så att jag är gravid. Helt fantastiskt egentligen, men så oplanerat och så inte rätt i tiden. Ska försöka ta det hela från början.
Jag och min man har ett barn på 6 månader, det tog länge innan jag blev gravid den gången och vi trodde väl i vår enfald att det skulle var lika svårt om vi skulle försöka igen, men där hade vi fel. Vårt första barn var mycket efterlängtat och hela graviditeten var ganska rosaskimrande faktiskt (jag hade diverse krämpor, men inga stora sådana och glädjen över att vi lyckats bli gravida tog över), vi såg så mycket fram emot att bli föräldrar. Sedan föddes barnet och vi trivs väldigt bra som familj, naturligtvis kan man känna av sömnbrist emellanåt och sådana saker, men på det stora hela så är vårt barn ganska "enkel" om man får säga så.
I julas så slarvade vi med kondom en ynka gång och nu är jag alltså gravid. När vi fick reda på det reagerade både mannen och jag med att sitta och skratta i typ 10 minuter, vi kunde nog inte riktigt tro att det var sant. Sedan beslutade vi att "känna efter" någon dag och sedan prata om saken igen. Nu har vi båda fått lite kalla fötter, vi vet varken ut eller in. Vi hade absolut inte tänkt oss ett barn till så tätt inpå första barnet. Hen kommer ju bara vara 14 månader när syskonet föds. Det är detta som gör att vi tvekar. Orkar man verkligen med två barn så tätt?! Kommer första barnet må dåligt över att bli storasyskon så snart, och att då automatiskt få mindre av vår tid?
Någon därute med erfarenhet av att få två barn på relativt kort tid som vill berätta lite om sina erfarenheter?
Jag känner mig så himla dålig just nu. Jag känner att jag borde vara så glad och att jag inte förtjänar det här barnet när jag inte klarar att vara 100% glad över graviditeten. Jag jämför med hur glad jag var sist och att även ett litet syskon förtjänar att vi är lika glada åt hens ankomst som vi var åt storasyskonets. Jag tänker dessutom på att det nog inte blir fler barn än två, min man tycker att det räcker, och i så fall är detta alltså min sista chans att vara gravid och jag trivdes faktiskt väldigt bra med att vara det. Det känns lite synd att det kommer så tätt inpå och att jag inte hunnit få längta efter det igen. Det kan låta löjligt, det förstår jag, men jag känner verkligen så just nu.
En annan sak jag tänker lite på också är att min man, innan jag nu blev gravid igen, uttryckt att han kanske inte alls vill ha några fler barn, utan att han känner sig nöjd med att ha ett. Detta har varit jobbigt för mig då det är jätteviktigt för mig med fler barn, minst ett till men gärna två om jag skulle få bestämma. Nu känns det lite som att detta kanske är min chans till att ändå få fler barn.. På grund av risken att min man kanske aldrig vill försöka igen. Jag har givetvis frågat min man vad han vill att vi gör nu när situationen är som den är och han säger att eftersom att det är min kropp så ligger det slutgiltiga beslutet hos mig och att han kommer att stötta mig fullt ut hur jag än väljer att göra. Han säger att han självklart kommer att älska detta barn och att vi får göra det bästa av denna oplanerade situation. Han är en bra person och en bra pappa, så att det blir bra när barnet väl är här tvivlar jag inte på. Självklart skulle jag dock önska att vi båda kände oss jätteglada och att vi kunde få njuta av det hela och inte bara känna att vi får göra det bästa av det..
Sammanfattningsvis (det blev långt det här) så är jag egentligen mest orolig för att det kommer att bli övermäktigt med två småbarn. Vi har det ändå så bra som det är nu och jag är rädd att vi tar oss vatten över huvudet. Samtidigt vill jag absolut ha fler barn och jag är ändå glad över graviditeten ca 50% av tiden som det är nu. Jag tror att om min man hade blivit jätteglad så hade det sista av mina reservationer försvunnit, så det är klart att lite av osäkerheten sitter i att jag ju vet att han inte hade valt detta om han fått välja.
Är det någon som vill ge mig tips, råd, en tankeställning, ja vad som helst - så tar jag tacksamt emot det! Jag behöver verkligen få ventilera och diskutera detta, vända ut och in på det kanske. Tacksam för svar!
