Och du är säker på att den som får hjälp är enig om att det bara finns ett ord och du aldrig gör fel? Och att denne är så långsam att denne inte klarar av att kommunicera utan hjälp? För många som blir "hjälpta" på detta vis innebär det att det blir värre efterhand som självförtroendet dalar. OBS jag menar inte de som aktivt söker hjälp utan de som bara inte är så snabba.
Eller är så vana att bli avbrutna att slutar att säga hela meningar?
Tycker du inte att det låter märkligt att just du har drabbats av en massa typer som inte pratar i hela meningar??
Och för det tredje de fall då man säger "men vad sjutton heter det nu..." och därmed har inbjudit till ifyllnad som hjälp.
Beroende på vem man pratar med kan det gå hur smidigt som helst eller inte fungera alls.Precis.
Jag avbryter sällan folk, det är ju oartigt. Det är snarare som @Snorgrodan beskriver; de är redan mentalt klara med meningen och förväntar sig då att en ska förstå utan att de behöver uttala allt. Då tycker jag inte det är fel att stämma av om en uppfattat rätt.
. Nu vet vi att hon har dyslexi och att hennes lagring och framplockning av ord gör att det blir lite tokiga ord hon hämtar fram dem från minnet. Det har varit många skratt och ibland har man tänkt; hur tänkte hon här och man inser att hon vet vad hon pratar om det är bara det att ordet är fel, men påminner om situationens ord hon söker. Vi har korrigerat ibland och låtit det vara ibland.
Det är väl fullt möjligt att känna sig överkörd av det, om det upprepas?
Allt är möjligt, men är man så känslig blir livet svårt att leva.
Ja, såklart blir livet väldigt svårt att leva då.
Fast vad är känslig? Alla har mer eller mindre ömma punkter och det någon tar illa vid sig bryr sig någon annan inte alls om och tvärt om. Det som blir jobbigt i så fall är att ha för många ömma punkter än att ha en eller några få specifika.
