Fyller i ord?!

[Lupino]

Tråden om stamning fick mig att tänka till. Rådet var att låta den stammande prata till punkt och inte fylla i ord.

Jag känner ingen som stammar men fyller alltid i ord om den som pratar fastnar på vad det heter. Jag har aldrig reflekterat över att det kan anses oartigt, utan jag gör det av välvilja och dessutom blir det ju tradigt att sitta och vänta på att den andra ska hitta ordet när man redan vet det.

Fyller ni aldrig i ord? Tar ni illa upp om någon fyller i orden ni inte kommer på?

 

[Nahar]

Jag avskyr när människor fyller i ord när jag inte kommer på, mest för att de oftast fyller i fel ord. Jag pratar över lag ganska långsamt och med mycket pauser just för att jag är eftertänksam och vill uttrycka mig rätt, och blir då jäktad om någon fyller i.

 

[DarkInNight]

Jag är i båda ändar, ibland fyller jag i ord åt andra. Aldrig dock när någon har problem med talet, utan just när det märks att personen letar ord.

Och ibland får jag fram inte rätt ord, och ser inget fel i att få hjälp att fylla i när hjärnan inte hittar ordet.

 

[Cherarriduracell]

Jag lärde mig också sent i livet att folk kan anse det vara oartigt/otrevligt. Jag fyller också i av välvilja men har börjat dra på det mer nu än förr. Jag tänker jättefort och pratar fort så det går av bara farten med folk jag känner. De jag inte känner försöker jag vänta ut tills de ber om hjälp på något sätt men det är svårt!

 

[TinyWiny]

Jag ogillar det starkt men då har också de jag har träffat som har gjort så varit sådana där snusförnuftiga som ser sig som förmer än andra och som gärna delar ut mentala klappar på huvudet. Behöver jag hjälp med att komma på ett ord (med svår hjärntrötthet händer det oftare än för genomsnittet) så ber jag om hjälp och då av någon som står mig nära som med stor sannolikhet förstår mina förklaring kring vilket ord jag letar efter. Det har aldrig hänt att den som har fyllt i ord oombedd har sagt rätt ord utan det har enbart varit irriterande att behöva lägga energi på att då också förklara att det inte är det jag menar.

Jag både pratar och tänker fort och ibland säger jag ett helt annat ord än det ord jag menar vilket inte heller är så ovanligt vid hjärntrötthet och jag tar inte illa upp om någon då frågar menar du x om jag har sagt y men överlag brukar jag säga ungefär som en vän som är dyslektiker sa, fattar du ändå så behöver du inte påtala att jag säger (stavar i hennes fall) fel.

 

[Sryoqwe]

Om det är någon jag känner väl och personen letar efter ordet brukar jag säga ordet, dock som en fråga. Ser inget fel med det och har inget emot att någon jag känner gör så mot mig. Skulle dock inte göra så mot någon jag inte känner.

 

[Niyama]

Fyller nog sällan i, bara om personen inte kommer på nåt visst ord och frågar. Jag har aldrig tänkt på hur man "borde" göra.

 

[Mineur]

Jag gör nog det ibland, dock bara med folk jag känner väl. Även för mig är det 100% välvilligt. Har inget emot att folk gör det åt mig heller, så länge de inte fortsätter prata sedan så att det blir som en avbrytning liksom.

Jag kan vara lite otålig av mig och det är något jag är medveten om och försöker jobba på.

 

[Araminta]

Jag är tränad i att inte göra det i mitt yrke (jobbar med personer med kommunikationssvårigheter, däribland stamning) och försöker hålla samma princip privat. Sen får jag ibland verkligen bita mig i tungan och utanför arbetsrollen så händer det absolut att jag tappar disciplinen och vill hjälpa/skynda på.

 

[Amanda_F]

Jag skäms för det, men jag fyller ofta i fast jag vet att jag verkligen inte borde. Det är en dålig vana sen jag var liten. Har ADHD och är snabb och tyvärr för impulsstyrd i vissa lägen. Försöker lära mig.

Om någon hinner fylla i när jag pratar blir jag bara tacksam, har haft en hjärnhinneinflammation för några år sen så ibland kopplar min hjärna lite snett (liknande men inte helt rätt ord) och då tar jag gärna hjälp så det blir rätt innebörd.

 

[EmmaBovary]

Tråden om stamning fick mig att tänka till. Rådet var att låta den stammande prata till punkt och inte fylla i ord.

Jag känner ingen som stammar men fyller alltid i ord om den som pratar fastnar på vad det heter. Jag har aldrig reflekterat över att det kan anses oartigt, utan jag gör det av välvilja och dessutom blir det ju tradigt att sitta och vänta på att den andra ska hitta ordet när man redan vet det.

Fyller ni aldrig i ord? Tar ni illa upp om någon fyller i orden ni inte kommer på?

Det beror på, både vem jag pratar med och vad samtalet rör. Både gällande om jag själv råkar fylla i, eller blir stött om någon annan gör det.

 

[Monimaker]

Behöver jag hjälp med att komma på ett ord (med svår hjärntrötthet händer det oftare än för genomsnittet) så ber jag om hjälp och då av någon som står mig nära som med stor sannolikhet förstår mina förklaring kring vilket ord jag letar efter.

Det här beskriver bra på vilken nivå jag försöker hålla mig – för mig personligen känns det inte respektfullt att oombett hoppa in och "hjälpa", något jag inte uppskattar att vara mottagare av. Jag försöker verkligen att hejda mig själv innan jag gör det mot någon annan.

 

[Red_Chili]

I de flesta fall stör det mig enormt, fast jag är iaf inte som min mor med det. Gör någon så mot henne så blir hon vansinnig.

Däremot har jag en person i min närhet som ofta har svårt att hitta rätt ord, eller säger fel saker (tex säger 5 när det tydligt ska vara 7). Det finns visst någon diagnos för det också, minns dock inte vad det kallades nu. Iaf så har den personen bett mig "rätta" om det blir fel eller fylla i om ord saknas, så då gör jag det. Men, även då gör jag det så som @Aliisa och ställer det som en fråga för att inte framstå som ohyfsad.

Personer som ständigt håller på och fyller i ord åt andra vägrar jag prata med.

 

[Lager]

Tråden om stamning fick mig att tänka till. Rådet var att låta den stammande prata till punkt och inte fylla i ord.

Jag känner ingen som stammar men fyller alltid i ord om den som pratar fastnar på vad det heter. Jag har aldrig reflekterat över att det kan anses oartigt, utan jag gör det av välvilja och dessutom blir det ju tradigt att sitta och vänta på att den andra ska hitta ordet när man redan vet det.

Fyller ni aldrig i ord? Tar ni illa upp om någon fyller i orden ni inte kommer på?

Jag jobbar med människor som har svenska som andraspråk, så ibland tar det tid att hitta rätt ord. Det är bättre att vänta, låta personen samla sina tankar och hitta rätt formulering, istället för att jag ska gå in och "hjälpa till". Jag kanske fyller på med ett annat ord än det som personen ville säga, jag avbryter hela tankegången så personen tappar fler ord i resten av meningen, och jag tar ifrån personen kontrollen över hens egna röst. Så nej - undvik det.

Det är skillnad om någon kommer och frågar efter ett ord, ber om hjälp att översätta, eller aktivt säger typ "en röd frukt, vad heter den, i sås...?" "ah, tänker du på tomat?"

 

[Elektronen]

Tråden om stamning fick mig att tänka till. Rådet var att låta den stammande prata till punkt och inte fylla i ord.

Jag känner ingen som stammar men fyller alltid i ord om den som pratar fastnar på vad det heter. Jag har aldrig reflekterat över att det kan anses oartigt, utan jag gör det av välvilja och dessutom blir det ju tradigt att sitta och vänta på att den andra ska hitta ordet när man redan vet det.

Fyller ni aldrig i ord? Tar ni illa upp om någon fyller i orden ni inte kommer på?

Jag hatar när folk gör det.
Dejtade en kille som gjorde det och ofta avslutade med att gissa mitt resonemang/historia (ibland helt fel slutsats dessutom). Jag blev så irriterad på det att jag slutade träffa honom. Påpekade även för honom att han gjorde det, verkade inte vara första gången han hörde det.
För mig känns det som att det jag har att säga inte är intressant.

Men alla fyller nog i ibland, men att många kan ta illa upp får man nog räkna med.

 

[Snorgrodan]

Jag tycker man märker om personen vill/inte vill ha hjälp rätt snabbt? Jag fyller i, för att vara snäll men också för att jag tycker det är jobbigt att vänta. Sen fyller jag inte i om det inte känns supersjälvklart vad det är de letar efter och reaktionen är oftast positiv. Utåt sett iaf? Men uppskattas det inte, och jag inte förstår det, så har ju den andra personen också en mun som kan användas till att säga ifrån om denne tycker beteendet är oartigt isåfall.

Tar inte illa upp själv om det görs av välvilja utan tycker det är skönt att få hjälp att hitta rätt ord, kan verkligen låsa sig totalt för mig och jag hakar upp mig på det tills precis rätt ord dyker upp!

 

[athena_arabians]

Jag har en utbränd hjärna som inte vill fungera som den ska. Jag absolut hatar om folk försöker fylla i ord för mig om jag inte ber om det själv. Nu är det iofs sällan någon gör det, jag har nog en för taggig utstrålning

 

[tott]

Jag hoppas innerligt att jag inte fyller i ord, för jag avskyr då någon gör det då jag pratar. Allt för ofta blir det fel ord som fylls i. Har en (numera) bekant (f.d. god vän) som sportade med att fylla i ord och avsluta mina meningar så ofta och så mycket att jag verkligen ledsnade. Det (bland allt annat hon blandade sig i och bestämde) var en stor orsak till att jag ledsnade på hela människan. Vi har inte umgåtts på över ett år nu, och umgicks ganska mycket förut.

Usch!! Blir nästan skakig av upprördhet då jag tänker på min bekant.

 

[tott]

Jag hatar när folk gör det.
Dejtade en kille som gjorde det och ofta avslutade med att gissa mitt resonemang/historia (ibland helt fel slutsats dessutom). Jag blev så irriterad på det att jag slutade träffa honom. Påpekade även för honom att han gjorde det, verkade inte vara första gången han hörde det.
För mig känns det som att det jag har att säga inte är intressant.

Men alla fyller nog i ibland, men att många kan ta illa upp får man nog räkna med.

Precis som med min fd goda vän.

 

[aiquen]

Det händer ganska sällan och beror väl på situationen, men jag tror att de enda tillfällen jag försöker fylla i enstaka ord (som en hjälp på traven) är om personen ganska uttryckligen visar eller säger något i stil med ”Nu tappade jag ordet här” eller ”Men asch, vad heter det” och det (utifrån kontexten) är tämligen uppenbart för mig vilket ord personen syftar på. Aldrig bara för att en person pratar långsamt eller eftertänksamt, eller om något där jag faktiskt inte vet vilket ord personen åsyftar.