Det här med smärta och obehag hos hund är stört omöjligt att diskutera, vi kan inte veta hur ont en hund har förrän smärtan är så hög att den inte kan dölja den, men man kan ju faktiskt räkna ut lite grand hur det är.
Jag tar min egen erfarenhet till hjälp för att försöka sätta mig in i hundens situation.
Ta tex livmoderinflammation. Smärtan från en sådan gör att jag tar mej till doktorn långt innan smärtan är så stor att jag omöjligt kan dölja den för omgivningen.
Ett brutet ben är oerhört smärtfullt, men när gipset kommer på kan jag, om jag vill, dölja smärtan för omgivningen.
Jag har ingen erfarenhet av hur en amputering känns, däremot vet jag hur smärtfullt en snedbelastning kan vara, även om den inte är så smärtfull att jag inte kan dölja den från omgivningen.
Vad vill jag ha sagt med det då? Jo, det är mot bakgrund av dessa erfarenheterna jag grundar mitt beslut att jag hellre skulle avliva min hund än amputera ett framben.
Jag vet ju att för att hunden ska kunna ta sig fram måste den kompensera för det saknade benet, och eftersom den främre delen väger mest blir det en snedbelastning med tyngd.
Eftersom jag också vet att hundar gärna döljer smärtorna som ligger under den gräns då det är omöjligt att dölja, kan jag inte avgöra om det finns smärta eller inte, men jag kan ändå räkna ut om det finns hög eller låg risk för smärta.
Jag går med ständiga smärtor, dock på en nivå som jag kan dölja för omgivningen, men jag skulle aldrig medvetet utsätta en hund för samma pina!
Vad gäller amerikanska veterinärer, och vad de anser om en hund lider eller ej, så tycks de tycka att allt är ok så länge hunden inte visar uppenbara smärtsignaler. Djurräddningsprogrammen från USA gör mej oerhört bestört många gånger, och beslut tas som får svenska veterinärer att höja på ögonbrynet, så tyvärr efter att ha sett dessa program har jag inte mycket tilltro i en amerikansk veterinärs utlåtande.
) under leken med den vilda boxern är en sak, men jag tror att dom flesta friska hundar skulle haft problem att hänga med där.
