Elegant machinery
Trådstartare
Ber först om ursäkt för en vägg av text men jag känner att jag vill få lite extern input. Jag har medvetet inte nämnt namnet på ras eller rasklubb för att inte stöta mig med klubben.
Vi har en hund av en ras som har ganska liten avelsbas i Sverige, det föds ofta 1-2 kullar per år av ett fåtal kennlar.
Rasen får ofta kritik av jakthundsfolk som tycker de är små och klena mentalt och rasklubben har som mål att försöka vända trenden med minskad storlek, svikande mod och sämre arbetsprestationer.
Det ska också sägas att så som meriteringen ser ut i Sverige så kan en hund bli jaktchampion och avelsgodkänd helt utan att stöta på ett riktigt vilt, eftersom rasens jaktprov är en lite mer avancerat viltspår. Därför testas aldrig dådkraft och mod innan en hund går i avel.
Nu är jag ingen expert på jakt/arbetsprov för samtliga hundraser, men det känns som alla andra arbetande hundraser har någon form av arbetsprov som är förankrat i verkligheten? Vallhundar har vallningsprov, retrievers prov är riktiga jaktprov, drivande hundars jaktprov är ett riktigt drev osv. Det finns ett praktiskt eftersöksprov som är godkänt av SKK, men om jag tyder datan rätt så är det fyra hundar som klarat provet sedan det infördes för fem år sedan, och väldigt få verkar ens försöka starta det.
Vi har en hanhund som är två år gammal i oktober. Han har uppfyllt alla våra förhoppningar och vi satsar på att klara det praktiska provet i höst, beroende på hur jaktsäsongen artar sig. Han har B-höfter, är stor och muskulös, har fått 2x excellent vid exteriörbedömning, är VCH och har godkänt rovdjursspår, och på god väg mot sitt JCH. BPH är inbokat i september.
När vi gick senaste spårproven sa domaren (som är med i styrelsen i rasklubben) att vår hane var en av de bästa han sett i rasen och att han borde in i aveln. Det blev vi såklart glada över och började spåna på idén att para honom den dagen han är gammal nog och vi hittar en lämplig tik. Vi vill i sådant fall ha en tik som arbetar praktiskt och inte bara en viltspårhund som ser bra ut på pappret.
Efter vad vi har hört och frågat runt så verkar det finnas två sådana tikar i lämplig ålder i Sverige idag, vår hunds mamma och halvsyster, så de går ju bort av förklarliga skäl.
Eftersom få verkar var intresserade av att meritera så funderar vi nu på att ta in en tikvalp själva med målet att meritera upp henne precis som vi gjort med vår hane, förutsatt han hon är frisk och bra såklart. Hon kommer ju behöva vara tre år innan sin första kull, och då kommer vår hane vara fem. Eftersom vi inte hittar en kull som uppfyller våra önskemål i Sverige började vi därför att titta utomlands.
Norge har i princip samma blod som vi har i Sverige, och övriga länder måste man gå via avelsrådet i klubben. Avelsrådet har en egen kennel och verkar inte vara ett dugg intresserad av att hjälpa andra att ta in nytt blod, trots att det är en av de tre första punkterna i klubbens strategi och mål. Vi har legat på honom sen tidigt i våras och nu svarar han inte ens i telefonen längre.
Vi hittade en parning i Danmark där tiken var riktigt fin, men den svenska hanen hade ett tråkigt BPH och enligt hunddata verkade vara mer av en rosetthund på utställningar och viltspår än att användas praktiskt. Trots bristande mentalitet och resultat på praktiskt arbete är denna kull godkänd av klubben.
Nu har vi hittat en parning i Polen från en FCI-ansluten kennel från arbetande linjer med HD-fria höfter i fem linjer bakåt, så vi kontaktade klubben för att få importen godkänd. För att importer ska bara godkända ska valpen komma från arbetande och friska linjer, självklart ha exportstamtavla och komma från en uppfödning som är medlem i den nationella rasklubben.
I Sverige behöver man bara betala en medlemsavgift på 300 kr per år för att vara medlem i rasklubben, men i Tyskland, Polen och många av de andra baltländerna kräver nationella rasklubbarna att man går deras utbildningar, praktiska prov och dessutom blir rekommenderad för att kunna bli medlem. Där används rasen på det gamla traditionella sättet, så hundarna där både ser och arbetar på ett annat sätt än de Svenska.
”Vår valp”s uppfödare är inte medlem i den Polska rasklubben, pga av att hon inte blivit rekommenderad av två medlemmar. Övriga punkter, som FCI-ansluten, praktiskt arbete, mentalitet och hälsa uppfyller hon.
Det är det som gör mig så frustrerad. I Sverige blir valpar vars föräldrar inte arbetar praktiskt bli godkända trots att de inte används praktiskt och uppfödare som inte ens jagar får rekommenderade kullar, medan en utländsk valp som uppfyller allt som vi tycker är viktigt (arbete, mentalitet, exteriör) inte räcker p.g.a. av något som i Sverige skulle motsvaras av en sketen medlemsavgift på 300 kr.
Eftersom avelsrådet inte ens svarar i telefon längre (inte bara samtal från oss, utan även andra) så pratade vi med ordföranden istället. Han tyckte vår situation är beklaglig och håller med om att vi behöver blod utifrån och bekräftar de problem som rasen har kring mod och dådkraft. Han har försökt promota det praktiska arbetet mer med möts av internt motstånd. Anledningen att avelsrådet sitter kvar trots mycket kritik tidigare är att han är den som har mest kontakter i Tyskland.
Att svenska rasklubben inte kan godkänna importen är p.g.a. av den tyska moderrasklubben som bestämmer över alla nationella rasklubbar, och följer man inte deras riktlinjer (med att uppfödarna ska vara medlemmar) finns det risk att Sverige kickas ur den internationella klubben. Därför får man fortsätta avla på svenska hundar utan riktiga arbetsmeriter, vars rädslor bara blir större och sakta men säkert minskar den genetiska variationen i takt med att inavelsgraden höjs, något som går stick i stäv med rasklubbens mål att främja rasens utveckling på duktiga och sunda individer.
Är man helt galen om man börjar överväga att ta en in valp trots att det inte är rekommenderad av rasklubben?
Jag känner mig mest frustrerad, besviken och väldigt vilse. Jag har ingen avelserfarenhet men tycker att klubbens tänk känns helt ologiskt?
Vi har en hund av en ras som har ganska liten avelsbas i Sverige, det föds ofta 1-2 kullar per år av ett fåtal kennlar.
Rasen får ofta kritik av jakthundsfolk som tycker de är små och klena mentalt och rasklubben har som mål att försöka vända trenden med minskad storlek, svikande mod och sämre arbetsprestationer.
Det ska också sägas att så som meriteringen ser ut i Sverige så kan en hund bli jaktchampion och avelsgodkänd helt utan att stöta på ett riktigt vilt, eftersom rasens jaktprov är en lite mer avancerat viltspår. Därför testas aldrig dådkraft och mod innan en hund går i avel.
Nu är jag ingen expert på jakt/arbetsprov för samtliga hundraser, men det känns som alla andra arbetande hundraser har någon form av arbetsprov som är förankrat i verkligheten? Vallhundar har vallningsprov, retrievers prov är riktiga jaktprov, drivande hundars jaktprov är ett riktigt drev osv. Det finns ett praktiskt eftersöksprov som är godkänt av SKK, men om jag tyder datan rätt så är det fyra hundar som klarat provet sedan det infördes för fem år sedan, och väldigt få verkar ens försöka starta det.
Vi har en hanhund som är två år gammal i oktober. Han har uppfyllt alla våra förhoppningar och vi satsar på att klara det praktiska provet i höst, beroende på hur jaktsäsongen artar sig. Han har B-höfter, är stor och muskulös, har fått 2x excellent vid exteriörbedömning, är VCH och har godkänt rovdjursspår, och på god väg mot sitt JCH. BPH är inbokat i september.
När vi gick senaste spårproven sa domaren (som är med i styrelsen i rasklubben) att vår hane var en av de bästa han sett i rasen och att han borde in i aveln. Det blev vi såklart glada över och började spåna på idén att para honom den dagen han är gammal nog och vi hittar en lämplig tik. Vi vill i sådant fall ha en tik som arbetar praktiskt och inte bara en viltspårhund som ser bra ut på pappret.
Efter vad vi har hört och frågat runt så verkar det finnas två sådana tikar i lämplig ålder i Sverige idag, vår hunds mamma och halvsyster, så de går ju bort av förklarliga skäl.
Eftersom få verkar var intresserade av att meritera så funderar vi nu på att ta in en tikvalp själva med målet att meritera upp henne precis som vi gjort med vår hane, förutsatt han hon är frisk och bra såklart. Hon kommer ju behöva vara tre år innan sin första kull, och då kommer vår hane vara fem. Eftersom vi inte hittar en kull som uppfyller våra önskemål i Sverige började vi därför att titta utomlands.
Norge har i princip samma blod som vi har i Sverige, och övriga länder måste man gå via avelsrådet i klubben. Avelsrådet har en egen kennel och verkar inte vara ett dugg intresserad av att hjälpa andra att ta in nytt blod, trots att det är en av de tre första punkterna i klubbens strategi och mål. Vi har legat på honom sen tidigt i våras och nu svarar han inte ens i telefonen längre.
Vi hittade en parning i Danmark där tiken var riktigt fin, men den svenska hanen hade ett tråkigt BPH och enligt hunddata verkade vara mer av en rosetthund på utställningar och viltspår än att användas praktiskt. Trots bristande mentalitet och resultat på praktiskt arbete är denna kull godkänd av klubben.
Nu har vi hittat en parning i Polen från en FCI-ansluten kennel från arbetande linjer med HD-fria höfter i fem linjer bakåt, så vi kontaktade klubben för att få importen godkänd. För att importer ska bara godkända ska valpen komma från arbetande och friska linjer, självklart ha exportstamtavla och komma från en uppfödning som är medlem i den nationella rasklubben.
I Sverige behöver man bara betala en medlemsavgift på 300 kr per år för att vara medlem i rasklubben, men i Tyskland, Polen och många av de andra baltländerna kräver nationella rasklubbarna att man går deras utbildningar, praktiska prov och dessutom blir rekommenderad för att kunna bli medlem. Där används rasen på det gamla traditionella sättet, så hundarna där både ser och arbetar på ett annat sätt än de Svenska.
”Vår valp”s uppfödare är inte medlem i den Polska rasklubben, pga av att hon inte blivit rekommenderad av två medlemmar. Övriga punkter, som FCI-ansluten, praktiskt arbete, mentalitet och hälsa uppfyller hon.
Det är det som gör mig så frustrerad. I Sverige blir valpar vars föräldrar inte arbetar praktiskt bli godkända trots att de inte används praktiskt och uppfödare som inte ens jagar får rekommenderade kullar, medan en utländsk valp som uppfyller allt som vi tycker är viktigt (arbete, mentalitet, exteriör) inte räcker p.g.a. av något som i Sverige skulle motsvaras av en sketen medlemsavgift på 300 kr.
Eftersom avelsrådet inte ens svarar i telefon längre (inte bara samtal från oss, utan även andra) så pratade vi med ordföranden istället. Han tyckte vår situation är beklaglig och håller med om att vi behöver blod utifrån och bekräftar de problem som rasen har kring mod och dådkraft. Han har försökt promota det praktiska arbetet mer med möts av internt motstånd. Anledningen att avelsrådet sitter kvar trots mycket kritik tidigare är att han är den som har mest kontakter i Tyskland.
Att svenska rasklubben inte kan godkänna importen är p.g.a. av den tyska moderrasklubben som bestämmer över alla nationella rasklubbar, och följer man inte deras riktlinjer (med att uppfödarna ska vara medlemmar) finns det risk att Sverige kickas ur den internationella klubben. Därför får man fortsätta avla på svenska hundar utan riktiga arbetsmeriter, vars rädslor bara blir större och sakta men säkert minskar den genetiska variationen i takt med att inavelsgraden höjs, något som går stick i stäv med rasklubbens mål att främja rasens utveckling på duktiga och sunda individer.
Är man helt galen om man börjar överväga att ta en in valp trots att det inte är rekommenderad av rasklubben?
Jag känner mig mest frustrerad, besviken och väldigt vilse. Jag har ingen avelserfarenhet men tycker att klubbens tänk känns helt ologiskt?
