Känner igen mig, och senaste gången jag skulle klättra så sprang jag runt hemma och velade mellan vilket av två linnen jag skulle ha. Vilket som var minst sämst (för jag tyckte inte att något såg bra nog ut). Slutade med att jag frågade kullen jag träffar vilket som såg bäst ut. Han tyckte det tightare, för det "följer kroppen bättre". Jag hann tänka "men fan, då syns det mer hur jag ser ut" men gick ändå iväg med just det.Samma här, har börjat utmana mig själv att våga dela med mig av mer. Det går sådär, men ett steg i taget!
Som parallell till det, som inte har med bilder att göra men perfektion, är att jag vågar träna tillsammans med sambons vänner. I tighta kläder. När de drog igång sin parkträning i somras och sambon ville att jag skulle följa med så tänkte jag bara ALDRIG. Jag vägrar visa mig i slimmande kläder i alla möjliga vinklar inför alla våra vänner, jag får redan panik bara jag springer på en bekant på gymmet. Nu började jag ändå träna med dem i början av vintern med då har det varit jackor och täckbyxor på. Nu börjar det bli för varmt och lager på lager ryker under passen. Det känns nervöst, men en del av mig känner bara... fuck it, jag ser ut såhär. Varken sämre eller bättre, så vad ska jag göra åt saken?
Baby steps
Och tja, det är ingen(!) på klättringen som bryr sig om hur jag ser ut, vad jag vet. Och jag hade skitkul och allt var bra. Märker dock att ju sämre jag mår generellt, desto mer påverkas jag av mitt egna utseende och att hitta "fel" är verkligen inte svårt. Men ja... Det går visst att träna på det. (Och jag undviker medvetet "perfekta" konton på Instagram och liknande).
