"Förlossningshets" - en trend?

[Tassetass]

Nu ska jag riskera att få såväl skäll som brevbomber och delge er lite funderingar som slagit mig efter att ha läst en del här på Föräldra-forumet.

Jag har inga egna barn men är inte direkt någon rookie på barnafronten för det då jag blev moster för första gången som 9-åring och numer har (9 +1) syskonbarn.

Första 2-3 graviditeterna var jag kanske inte så väldans intresserad av det här med förlossningar men efter några vändor så började man lära sig ganska mycket. Vår familj innehåller väldigt många extremt barnkära personer så att undvika snack om barn och allt som hör till är ibland omöjligt att undvika.

En sak som dock aldrig dryftats särskilt mycket är just själva förlossningarna. Aldrig har jag hört någon "förlossningsberättelse" och aldrig har det ägnats särskilt mycket fokus runt förlossningen (och då har det varit både en och tre som varit väldigt dramatiska). Fokuset har alltid legat på föräldrarna och på knatten, förlossningen har liksom bara varit ett steg på vägen.

Att det för vissa blir ett enormt fokus på förlossningen, t.ex. p.g.a. dåliga erfarenheter kan jag förstå, men för alla andra? Är det bara jag som tycker mig se en enormt stigande trend på fokus på just själva förlossningsproceduren?

Missförstå mig rätt, jag kan nog förstå att det här är en rätt stor grej och jag förstår att det är något man gärna vill prata om, men på något sätt får jag en gnagande känsla av att allt snack om förlossningarna lägger en enorm förväntan och press på alla blivande föräldrar.

Jag har läst flera förlossningsberättelser här och sedan jag började fundera på saken även på andra forum. Inte helt sällan läser man om förlossningar som i mina ögon verkar vara totalt normala förlossningar med "normala komplikationer" där utgången har varit bra för både mamma och barn som framställs som rena tragedierna där allt ska analyseras i detalj och allt som inte gick enligt rutin bedöms som något extremt jobbigt.

Jag är inte dummare än att jag begriper att allt går inte att förmedla i text och alla reagerar olika - att få snitta istället för att föda vaginalt är liksom bara helt okej för vissa medan andra bryter ihop - men fortfarande...

Är det ett mycket större fokus på själva förlossningen idag än vad det var "förr i tiden" (vi snackar 8-10 år sedan) och kan det ha negativa effekter?

Än en gång; jag menar inte att det ena är mer rätt än det andra eller att folk inte har rätt att känna som de gör, alla som känner mig ens bara litegrann vet att jag är den sista som skulle påstå att någon inte har rätt till sina känslor.

//Jenny

 

[turbofling]

Sv: "Förlossningshets" - en trend?

Jag kan iof bara svara för mig själv, men jag pratar aldrig om förlossningen (mer än i korta drag) med folk som inte har barn eller är gravida. Sen beror det mkt på personen hur mycket jag pratar.
Jag tror att det är skönt för många att skriva av sig här, kanske har man ingen att prata med "hemma", eller vill ha råd/stöd i saker som känns svårt att prata om men som är lättare att skriva om och här där man ev. är mer eller mindre anonym.

Det är bra att prata/skriva av sig om sina upplevelser, speciellt om dom är negativa.

 

[Rina]

Sv: "Förlossningshets" - en trend?

Är det ett mycket större fokus på själva förlossningen idag än vad det var "förr i tiden" (vi snackar 8-10 år sedan) och kan det ha negativa effekter?

//Jenny

jag tror det är mer accepterat att prata om förlossning idag. Det vi upplever har vi ofta ett behov av att prata om, framför allt om det var en jobbig upplevelse. Ordet förlossning kommer ju av föreställningen om kvinnan som passiv och läkaren (en man) som förlöser henne. jag tror det beror på att det är mer accepterat att kvinnan har sin upplevelse, har rätten att dela med sig av den och har rätten att ställa mer krav. På gott och ont. Men om man lyssnar på samma kvinna direkt efter förlossningen, ett par månader senare så brukar känslorna vara lite olika. I början kan det upplevas på ett sätt men senare accepterar man mer det som hänt (ex kejsarsnitt).

Jag ser det som att focus på förlossningen är både på gott och ont men mest gott. Ingen är ju tvungen att dela med sig men alla ska ha rätten att prata om det.

 

[Freyja_bus]

Sv: "Förlossningshets" - en trend?

Jag kan ju bara svara för mig själv, och vill göra det eftersom jag har skrivit en förlossningsberättelse här.

Jag hade en komplikationsfri, "normal" förlossning som jag är jättenöjd med. Jag har ingenting som jag behöver bearbeta, däremot tycker jag att det är jätteroligt att prata om den eftersom det är mitt livs upplevelse! Det är så enormt häftigt att föda fram sitt barn, så det går bara inte att beskriva i ord (även om jag gärna försöker)! Självklart är det absolut häftigaste just att vi fått barn, men förlossningen är ju ändå själva mötet med barnet som man längtat så efter, och en sådan enorm adrenalinkick och en så galet häftig upplevelse, att jag gärna pratar om det.

Jag kan hålla med dig om att det ibland kan upplevas som att det finns en "trend" i att allt är så jobbigt, och att många skriver om i mina ögon okomplicerade saker som för dem har blivit en jättegrej både när det gäller förlossning och amning och annat runt barnaskaffande (obs,kanske framförallt på ett annat stort forum). MEN, oavsett vad andra tycker så är ens förlossning alltid "ens egen", ens upplevelser kring amningen alltid ens egen upplevelse och det finns ingen annan som riktigt kan leva sig in i det. Man har alltid rätt att känna som man gör, oavsett om det verkar konstigt i andras ögon, och jag tror att just Internet har blivit ett verktyg för många att bearbeta jobbiga upplevelser och känslor kring något som är så betydelsefullt och viktigt.

Men jag vet inte, jag filosoferar bara lite =)

Jag tycker inte man ska göra så stor grej av något. Behöver någon/några skriva av sig för att något är jobbigt så är väl det jättebra! Om någon annan vill delge sina upplevelser bara för att det är kul, så är väl det också bra! Man behöver ju bara läsa och skriva det man vill Men visst, det är klart att det kan ha negativa effekter också, t ex för de som inte har så gott självförtroende och känner press över att allt måste vara perfekt. Men så är det ju i livet utanför nätet också, vi strävar alldeles för mycket efter perfektion, inte bara när det gäller förlossningar och bebisar, utan även när det gäller husdjur, hästar, hem och hushåll, kalas, skola osv osv...

//Julia

 

[Bebben]

Sv: "Förlossningshets" - en trend?

Nu är jag förvisso en av dessa som på sätt och vis var fokuserad på förlossningen (Extrem gynfobi, bland annat). Jag fick mitt kejsarsnitt beviljat, och sen tänkte jag inte mer på det öht. Jag har inte tänkt på den direkt efteråt heller, inte skrivit någon berättelse och är glad att allt gick relativt normalt till. Jag menar, jag och sonen överlevde och mådde bra efteråt - och det känns som det enda som är viktigt i slutändan.

Jag fick exempelvis alldeles för mycket morfin, andningsstillestånd (Minns inte det rätta ordet ) och tappade medvetandet osv.
Mitt ärr är jättesnett och fult.

Jag tänker inte ens på det om jag ska vara ärlig. För det hände då, och är inget att hänga upp sig på.

 

[Calazirya]

Sv: "Förlossningshets" - en trend?

Jag är i samma situation som Freyja ( håller förövrigt med henne i det hon skriver ), en helt normal förlossning och förhållandevis komplikationsfri, förlorade bara en jäkla massa blod men det var inget jag mådde dåligt över..

Skillnaden mellan mig och Freyja är att hon födde vaginalt och jag födde med snitt.

Jag kan lätt säga att min förlossning var super och det häftigaste jag varit med om, man läser inte så ofta ( iaf inte jag ) om komplikationsfria snitt där allt varit guld och gröna skogar och jag vill gärna göra mig hörd och tala om att snitt inte alls behöver vara så traumatiskt och hemskt ...

Dessutom med min bakrund så är jag banne mig stolt över att ha lyckas med Ella, men det är ju en annan historia

 

[vindvissla]

Sv: "Förlossningshets" - en trend?

Att man hör mer om själva förlossningen nu än förr, tror du inte det kan bero på all information och forum på internet? Man har själv läst och hört en massa förlossningsberättelser innan ens egen förlossning så sen vill man berätta om sin egen.

Jag vet inte hur det var för 10 år sen men alla mina kompisar och släkt frågade hur förlossningen var. Och beroende på vem det var - morfar eller min gravida väninna, tog jag med olika mycket detaljer. Jag tyckte det var kul att prata om det men absolut häftigare att uppleva det. Och denna graviditeten ser jag verkligen fram emot min förlossning!

Alla är vi olika smärttåliga och har olika uppfattning om hur det "borde vara" att föda barn, så det är klart det är lätt att bli besviken. Då är det jättebra att ha t ex ett forum att få skriva av sig, fråga en massa frågor och få svar från personer som haft liknande upplevelser.

Varför tror du det skulle vara negativt att det fokuseras mer på förlossningen?

 

[havreflinga]

Sv: "Förlossningshets" - en trend?

Att föda barn var en mycket större och häftigare upplevelse än vad jag hade kunnat föreställa mig! Jag har inte märkt av några förlossningsberättelser, varken i skrift eller prat, innan jag själv började närma mig förlossning, och därmed blev intresserad. Så jag har ingen aning om hur det var förr. Jag lyssnade nog bara med ett halvt öra om nån pratade förlossning för tio år sedan.

Jag ser inte hur det skulle kunna vara negativt att folk får prata/skriva om det som de har på hjärtat. De som inte är fascinerade av sin egen förlossning kommer antagligen varken att skriva eller prata om den. Och de som tycker att det var en jättestor händelse pratar/skriver mer. Skulle det vara något problem? Menar du att folk skulle känna en press att prata om sin förlossning bara för att många andra gör det? Det har jag svårt att tro. Så intresserad är ju knappast omgivningen. Jag tror det är tvärtom: De som verkligen har ett stort behov av att prata om och bearbeta sin förlossning har nog svårt att hitta någon som vill/orkar/vågar lyssna utan att avbryta.

 

[TinyWiny]

Sv: "Förlossningshets" - en trend?

Nej det är ingen trend att berätta om sin förlossning.
Jag har fått höra av min mamma hur hemsk förlossningen var så länge jag kan minnas.

När mina egna barn föddes för 19 resp. 17 år sedan pratade man lika mycket om förlossningen som man gör idag, skillnaden är att då fanns inga internetforum att skriva på.

Jag själv diskuterar inte förlossningar med de som inte har barn, inte heller med gravida om de inte tar upp det själva och då beskriver jag vilken otroligt häftig upplevelse det är.
Trots att mina förlossningar har varit långt ifrån skolboken har mina upplevelser gjort att jag ser barnafödandet som något otroligt positivt och verkligen häftigt, jag kan se det så för att för mej var det värt det, jag skulle kunna gå igenom mina förlossningar miljoner gånger om jag bara hade fått mina barn.

Jag kan liksom du bli förvånad och fundersam över hur olika man kan uppleva förlossningen.
Jag blev t.e.x förvånad över min systers första förlossning där de satte eda direkt hon kom dit, helt komplikationsfri förlossning som var klar på några timmar.
Likadant var det för en vännina, även hon fick eda direkt de kom in även den förlossningen var "enligt skolboken".

Jag tror att orsakerna till varför beslut tas inte alltid når mamman, det är en så enorm upplevelse att föda barn och att ta in eller förmedla information just då är ganska svårt.
Jag tror att det är därför många känner sig överkörda och jag tror att andras berättelser kan göra att man tänker, -jaha, ja så kanske det var.

Jag minns ett inlägg här som fick mej att inse varför mina barns pappa gjorde vad jag anser var ett svek, ett svek som jag aldrig kom över när vi fortfarande hade en man-kvinna relation.
När jag läste här så insåg jag varför han svek, varför han inte fanns där när jag som mest behövde honom när de precis hade sprungit iväg med nyfödde sonen livlös.
Det var ju försent för vår relation då men det var en helande process för mej att kunna förlåta och förstå.

Jag tycker att det är bra att det skrivs om förlossningar på internet, när jag fick barn fanns det inga böcker som beskrev kvinnors egna upplevelser, iallafall inte som jag hittade.
Jag trodde att förlossningar tog 12-24 timmar som det stod i boken, inte stod det något om komplikationer eller att det kunde ta 78 timmar av förlossning innan bebisen väl kom ut.
Trots att min mamma hade beskrivit förlossningen som så hemsk så kunde jag ju läsa mej till att den var helt enlig skolboken även om inte hon upplevde den så.
Jag tror helt enkelt att det är bra att få höra andras berättelser, jag tror att man då är bättre rustad och att man kan ställa in sig på ett annat sätt.

Inför min andra förlossning hade jag en enda önskan, att få upp ett skrikande barn på bröstet, jag fick inte det den gången heller tyvärr men det var så stor skillnad mot mina tankar och förhoppningar mot min första förlossning.

Jag hoppas och tror inte att någon känner sig tvingad att delge sin historia precis lika lite som man känner sig tvingad att delge något annan del av sitt liv.
Däremot tror jag att behovet att prata om förlossningen är stort, mycket större än att man kan "klara sig" med de flestas omgivning.

 

[mino]

Sv: "Förlossningshets" - en trend?

Är det ett mycket större fokus på själva förlossningen idag än vad det var "förr i tiden" (vi snackar 8-10 år sedan) och kan det ha negativa effekter?

Nej jag kan inte se att det skulle ha några negativa effekter. Tvärtom tycker jag att det är bra att väldigt mycket kring graviditet, barnafödande och kvinnokroppen ventileras mer. Man får en bra mycket bredare bild av att få tillgång till många kvinnors erfarenheter, både bra och dåliga. Jag tror också att många har lättare att bearbeta händelsen av att läsa andras berättelser och skriva egna. Har man tex fött med sugklocka så kan man lätt hitta hundra andra som varit med om samma sak.

 

[Kattennizze]

Sv: "Förlossningshets" - en trend?

Jag tycker det är jättebra att det skrivs så mkt på nätet om förlossningar, även om jag själv inte läste om förlossningar innan jag skulle föda, det enda jag visste var litegrann om smärtlindring som man fick som info på föräldraträffarna och så hade jag tränat profylaxandning. det var ett helt medvetet val, och skulle jag föda igen skulle jag göra exakt likadant. Jag var mest förberedd som totalt oförberedd kan man säga. Jag hade absolut ingen som helst rädsla för att föda eftersom jag konstigt nog känner mig så trygg i sjukhusmiljön (äh sanningen är att jag älskar sjukhus knäppt jag vet, går tom o äter lunch på sjukhuset ibland för att insupa atmosfären).
Nu däremot läser jag gärna förlossningsberättelserna här på Buke och tycker det är jätteinressant, men jag skriver ingen själv eftersom jag inte har något behov av att ventilera den, är nöjd med min förlossning även om den blev ganska komplicerad och vi vart inlagda länge efteråt. Jag är ändå supernöjd, och jag tror framförallt att det handlar om bemötandet med min barnmorska eller båda två som jag hade, att de var helt suveräna och fullblodsproffs. Det kan ju inte finnas nåt häftigare i hela världen än att föda barn, så jag förstår att alla både män och kvinnor har behov av att prata om det.

 

[Minna86]

Sv: "Förlossningshets" - en trend?

Jag vet inte hur det var förr men jag vet inte riktigt hur informationen skulle kommit ut innan Internet fanns. Okej om vänninor snackar med varann men då gäller det ju att iaf någon gått igenom det.

Jag har inga barn men är ju av någon konstig anledningen intresserad av förlossningar och tycker det är helt fantastiskt att man kan läsa om det så man vet vad det innebär. För bara för att man är tjej så har man ju inte någon medfödd kunskap om hur det är att föda barn, man vet ju bara att man borde göra det.
Min kompis har ju precis fått barn och hon har berättat allt och det är jättebra att ha kunnat läsa massor innan så det blir lite mer av ett samtal och inte bara hon som berättar, om ni fattar.

 

[vindvissla]

Sv: "Förlossningshets" - en trend?

Glömde du bort din tråd eller?

 

[Sar]

Sv: "Förlossningshets" - en trend?

Förlossningen ÄR stort och det finns ett behov av att älta om den inte gick helt enligt skolbken (och så finns det ju ett gäng som drar den gång på gång eftersom den var så lyckad förstås) .

Det jag känner att jag hade behövt läsa in mig på mer och få mer information om var om det inte riktigt blir som man tänkt. Om man har en lång förlossning där man når nästan ända fram men det ändå blir akutsnitt och man blir sedan inlag för en längre tid med prematura barn.

Någor jag upptäckte var att jag fokuserat alldeles för lite på "uppfödningen" av barnen, ut kommer du ju som regel alltid men sedan kommer det en rätt darrig period som man inte är lika påläst på (i alla fall inte jag).

 

[Sol]

Sv: "Förlossningshets" - en trend?

Jag tror inte alls att det är vanligare att prata om sin förlossning idag än det var för 10 år sedan. Jag har hört min mamma och alla mina mostrar berätta om sina förlossningar... flera gånger.

Idag blir det kanske mer synligt i media eftersom människor bloggar, skriver på forum och det finns femtielva olika föräldratidningar. Behovet att dela med sig av sin upplevelse är nog densamma men forumen för delgivningen har blivit fler och större.

 

[Kattennizze]

Sv: "Förlossningshets" - en trend?

Ja, det tror jag du har rätt i. Idag har vi ju tillgång till så mycket mer information liksom. Och det tycker jag är jättebra. Sen kan man ju alltid välja bland information liksom att välja vad man delger andra.

 

[Petruska]

Sv: "Förlossningshets" - en trend?

Är det ett mycket större fokus på själva förlossningen idag än vad det var "förr i tiden" (vi snackar 8-10 år sedan) och kan det ha negativa effekter?

Jag har fått berättat för mig om förlossningar hela uppväxten hur många gånger som helst. Jag har koll så långt bak som hur det var när mormorsmor födde mormor, så jag tror inte att det är en trend.

Däremot tyckte jag "på min tid" (ca 20 år sedan) att barnmorskan under graviditeten pratade överdrivet mycket om just förlossningen, och ingenting om livet efter förlossningen. För mig var det lite konstigt att se en graviditet som något som skulle leda fram till en förlossning - jag tänkte mer på att det skulle leda fram till ett barn. I tid räknat har man ju barn väldigt mycket längre tid än man just föder fram dem.

 

[Kattennizze]

Sv: "Förlossningshets" - en trend?

Jamen eller hur! Så tycker jag det är fortfarande, bara fokuserat på förlossning och den enorma smärtan och rädslan..öh, jag tyckte inte det gjorde speciellt ont ens och jag var inte rädd. Det liksom bara förutsattes. Sen skulle amningen bara fungera på något magiskt sätt (ingen info om att det tar tid och kanske inte ens fungerar för alla) och livet med bebis bara ljuvligt "kokonkigt" i kärnfamiljens underbara, kristdemokratiska famn. Suck, så är det ju inte alls. Och dessutom, alla broschyrer etc med vita ljuvliga blåögda medelmedelmedelnormalnormala mamma-pappa-barn är det 50-tal fortfarande? Alla mörkögda, handikappade, ensamstående, homosar göre sig icke besvär.
Ursäkta trådurspårningen men det här är så intressant, nu när jag på gamla dagar har blivit Mamma, så känns det som jag är upphöjd till Gud eller nåt. Jag är nämligen Mamma nu. Jisses, jag är ju samma gamla vanliga jag som alltid.

 

[TinyWiny]

Sv: "Förlossningshets" - en trend?

Ursäkta trådurspårningen men det här är så intressant, nu när jag på gamla dagar har blivit Mamma, så känns det som jag är upphöjd till Gud eller nåt. Jag är nämligen Mamma nu. Jisses, jag är ju samma gamla vanliga jag som alltid.

Men jösses är det så fortfarande
Jag fick ju barn så tidigt så jag sågs ju inte ens som vuxen när jag fick barn så jag märkte liksom aldrig någon skillnad på hur det var att vara vuxen utan barn eller med barn

Jag minns så väl en granne jag hade när jag var liten, typ 5-6 år hon var förmodligen i 35 års åldern, kanske 40 när jag hörde folk stå och prata om henne (på kyrkbacken, var annars) att det var ju så synd om henne som aldrig hade fått några barn...jag sa, -men hon är ju faster, hon kanske inte ville ha egna barn när hon fick bli faster! (Ordet faster var ganska nytt för mej, min pappa har inga systrar och just den här kvinnan kallades faster av sina syskonbarn och hade en väldigt stor del i deras liv, delvis pga tragiska omständigheter.)
Då tittade tanterna på mej med sorgsna ögon, vaggade på sina huvuden och sa att -sådant förstår du när du blir stor.
jag insåg redan då att folk faktiskt behandlade henne annorlunda än vad de behandlade andra som jag såg som vuxna, även ett par bröder som bodde med sin gamla sjuka mamma borta i byn behandlades som något slags låtsas vuxna.
Det var som om man inte behövde ta så allvarligt på dom som inte hade barn

Jag trodde faktiskt inte att det var likadant idag.

 

[twinstar]

Sv: "Förlossningshets" - en trend?

Att prata om förlossningar är ju en slags "lumparhistorier". Vi som varit med om förlossningar kan frossa i detaljer om hur hemskt det var och spegla oss i varandra, precis som killar som gjort lumpen kan frossa i hur kallt och eländigt de hade det.

Jag tror det varit så i alla tider!