Förlossningen

[Sol]

Sv: Förlossningen

Det är ju intressant att veta varför pappan vägrar vara med. Är han rädd för sjukhus? Rädsla inför själva förlossningen? Handlar det om sådana saker bör han få hjälp för att bearbeta det hela. I vissa fall kan det ju vara en kulturell krock, inom vissa kulturer får/ska män inte närvara vid förlossningen och kommer mannen från en sådan kultur men inte kvinnan kan det såklart bli väldigt svårt att försöka få ihop det, men man måste ju föra en diskussion kring det hela så att man finner en lösning som funkar bra för alla.

För min del skulle det väl kännas tämligen meningslöst att ha med någon som helst inte vill vara där. Vad skulle den personen kunna bidra med? För min man har det varit självklart att vara med hela tiden och det är jag tacksam för, sedan får man väl hoppas att jag inte är snabbare än honom bara.

Men skulle pappan vara ovillig att vara med/inte kan vara med skulle jag hellre ha med min mamma, min syster eller en av mina goda vänner.

 

[Madick]

Sv: Förlossningen

Ärligt talat skulle jag hellre se på. Faktiskt. Sen anser jag att de är "bara" jämfört med de kvinnan gör.

Kanske det är en sån grej som kommer efter man upplevt det, förståelsen alltså? Som att det är SJUKT mycket jobbigare att se ens barn råka ut för saker än om det var en själv det gällde.

För mig hade det varken gjort till eller från om barnens pappa var med, han var dock med båda gångerna.

 

[nDian]

Sv: Förlossningen

När jag skulle föda så var dotterns far med. Men han gav inget stöd alls så jag kunde lika gärna vara ensam. Barnmorskan gav mig mer stöd än vad mitt ex gjorde.
Min sambo och jag har pratat om detta. Han vill jätte gärna vara med och se allt.

Mvh

 

[doglover]

Sv: Förlossningen

Jag tycker att har pappan varit med och tillverkat barnet och är helt inne på att bli pappa, så ska han vara med på förlossningen. Det är inte bara mammans barn.

 

[bliss]

Sv: Förlossningen

Va eran man/sambo/pojkvän med under förlossningen?

Min man var med. Fick dock köra hem ett par ggr och ta hand om djuren, men missade inget (tog ett dygn för oss). Min man säger att han kände sig fruktansvärt hjälplös och det var en känsla som inte gick mig förbi heller, men han var ju den enda jag kände i rummet och det stödet hade ändå en betydelse (jag mådde fruktansvärt dåligt i princip hela förlossningen). BM påstår att jag hade en helt normal förlossning, men jag undrar jag, känner inte alls igen mig i andras berättelser av normala förlossningar.

Hur gör man om han inte vill vara med?

Tar med någon annan? Men jag hade blivit heligt förbannad och djupt sårad om jag hade behövt ligga där ensam i plågor.

Hade en diskussion med en kompis om detta, henne sambo vägrar vara med. Hon känner att om hon någonsin behöver hans stöd så är det då. Förstår henne.

Varför vill han inte vara med?

Angående kvinnor som inte vill ha sin partner där: jag hade definitivt förvandlats till en sådan kvinna om jag hade haft en man som farit runt med kamera och glott upp i skrevet och haft sig. Men det är jag det

 

[*Gotlandsrusset*]

Sv: Förlossningen

så känner jag också, därför jag skrev att han faktiskt "bara" behöver vara där. Han behöver ju egentligen inte göra något mer än hålla mig i handen. Resten får ju jag försöka lösa med hjälp av personal.

Off topic men vad gör man om KVINNAN har sjukhusskräck? jag avskyr sjukhus och läkare...huva.

 

[*Gotlandsrusset*]

Sv: Förlossningen

Det vet inte jag, har inte frågat. Kan vara sjukhusskräck jag vet inte. Får hoppas de löser sig för dem iaf. Hon vill ju ha honom där.

 

[mino]

Sv: Förlossningen

Det låter oerhört egoistiskt att inte vilja vara med på förlossningen. En man som tänker på sig själv först och främst i en sån kritisk situation skulle jag inte vilja ha barn med, hur ska det bli sen när ungen bryter benet eller ska dra ut en tand, ska han sitta på kontoret och låtsas som det regnar då?

 

[McKikki]

Sv: Förlossningen

Min särbo var inte med när vår dotter föddes. Han tycker att sjukhus är väldigt obehagliga (mycket sjukhus när han var liten) och har problem med blod. För mig var det helt ok att han skippade själva förlossningen som iofs. bara tog 40 minuter från första värken tills hon var född *s*

 

[Sol]

Sv: Förlossningen

Off topic men vad gör man om KVINNAN har sjukhusskräck? jag avskyr sjukhus och läkare...huva.

För kvinnor med tex. förlossningsskräck finns hjälp att få via MVC. Jag antar att liknande hjälp ges om kvinnan lider av sjukhusskräck. Det finns dock inte samma stöd för mammans partner, antagligen just pga. h*n faktiskt inte måste vara med. Mamman har liksom inget val (om hon inte väljer att föda hemma pga. förlossningsskräck men det brukar väl inte ses som ett bra alternativ).

 

[Skumbananen]

Sv: Förlossningen

Nejdå, hon menar att hon inte hade ont. Utan hon var koncentrerad på sitt arbete och andningen.
Jag är nästan säker på att jag kommer att vara arg som ett bi när den dagen kommer

 

[vansinnet]

Sv: Förlossningen

kl

Ja min sambo var med vid förlossningen, och han var ett underbart stöd.
Att säga att partners "bara behöver titta på" tycker jag känns fel, för själv skulle jag nog hellre föda 10 barn än att behöva titta på när ett enda föds.
Att titta på när ens älskade har fruktansvärt ont, det är det värsta jag kan tänka mig. Då är jag hellre med om smärtan själv.

Att känna sig livrädd inför en förlossning är helt normalt, speciellt om man inte ens är gravid. Innan jag blev gravid så grät jag av bara tanken att ha ett växande barn inom mig. En förlossning tänkte jag inte ens tänka på eftersom jag hade bestämt mig för att aldrig någonsin föda barn.

Men det ändrades, och även om jag var lite rädd i början av graviditeten, så försvann det efterhand. För mig var det som om lugnet kom med tiden, och jag växte in i rollen. Det är inte lika för alla, men förlossningsrädda får hjälp och stöd.
Men jag tror att det brukar ordna sig för de allra flesta iallafall.

För mig var då inte förlossningen ens i närheten av vad jag trodde den skulle vara. Jag hade föreställt mig outhärdlig smärta i flera dygn. I själva verket var det över på ett par timmar och gjorde inte speciellt ont förutom i korta studer.

 

[TinyWiny]

Sv: Förlossningen

Ja mina barns pappa var med.
Men han var tyvärr inget vidare stöd, han är livrädd för sjukhus och har faktiskt gjort som någon skrev "varit på jobbet och låtsas som det regnar" när jag varit på sjukhuset med barnen (en gång kom faktiskt hans nya fru och hjälpte till istället för att han kom).

Jag är ju ändå glad idag att han var med, det är så oerhört stort att få barn.
Men jag önskar att han hade fått mer hjälp och stöd så att han hade kunnat "vara med" istället för att må så dåligt av att vara på sjukhuset.

Jag avskyr också sjukhus, men att föda barn är så annorlunda mot att vara på sjukhus annars så jag tänkte inte på att det var just sjukhus, men det är klart, jag ville ju åka hem så fort det gick.

Jag tror att många förslossningar hade blivit mycket mer positiva om pappan fick mer stöd att berätta hur han känner, många tycker att han bara ska vara med och hans känslor sätts åtsidan för att han anses som ego om han inte är med för att hans partner måste.
Men jag tror inte att man kan vara något stöd åt någon om man själv är så rädd att man mår dåligt, på en förlossning är det så mycket känslor ändå och det är så onödigt att pappan inte får den hjälp och stöd han behöver så att han i sin tur kan ge det hans kvinna behöver.

 

[Mirre]

Sv: Förlossningen

Ja han var med.
Hade aldrig klarat det utan honom!

 

[kisse]

Sv: Förlossningen

Min man har varit med alla tre gånger hittills, coh kommer att vara med nästa också. Dock ska han ev föreläsa någonstans i USA när jag är i v 35, så jag hoppas på ett lydigt barn som håller sig till tidsplanen .

Det har alltid varit självklart att han ska vara med, hoppas dock på att få föda på sjukhuset där jag jobbar om han inte är hemma, då har jag ju en massa vana kollegor sokm kan vara med och stötta. Jag föder helst INTE själv, tror jag behöver någon att prata med när det är som värst, någon som är bra på att fokusera...

 

[Brandgul]

Sv: Förlossningen

Någon läkare kanske du inte ens träffar innan barnet är fött. Jag träffade ingen läkare. Bara en barnmorska och en sköterska.

Tänk också på att när förlossningen väl sätter igång så fylls din kropp av adrenalin och hormoner. Man tänker liksom inte riktigt likadant som innan när man har "tid" att tänka så mycket och stressa upp sig. Har man bara "normal" sjukhusskräck och nervositet så förvinner mycket av det när det väl är dags.

Min kompis fick sitt andra barn idag och hon var också nervös och pirrig innan. Sen när första värken kom så bara försvann allt, hon bara fokuserade och ville ha ut bebis. Man är rätt så leds på slutet Jag tror det finns en mening med att man är så leds till slut och vill bara ha UT bebis. Helt plötsligt känns förlossningen som en befrielse som man ser fram emot Alla är ju olika, men nu menar jag någon som är "normalt" stressad/spänd/rädd inför förlossningen!

 

[Jegra]

Sv: Förlossningen

När jag blev gravid sa maken han att skulle inte kunna vara med (han svimmar jättelätt så fort det är lite blod och sår inblandade). Jag ställde in mig på att klara förlossningen utan honom men försökte samtidigt peppa honom i att våga försöka. Vi pratade ganska mycket om det hela och jag sa hela tiden att han skulle ju inte sitta och titta mellan benen på mig utan jag ville ju ha honom uppe vid ansiktet, som stöd. Och svimmar han får jag väl klara mig utan honom en stund tills han vaknat igen.

Men när det sedan väl var dags hade han jobbat en helt del med sig själv och han var med hela vägen. När min förlossning slutade i kejsarsnitt satt han vid min sida och tog emot en alldeles kletig och nyfödd liten Matilda eftersom jag inte kunde.

Mitt tips är alltså att de verkligen pratar om varför han inte vill vara med.

Jag hade en tuff förlossning och är så glad att han fanns vid min sida hela tiden! Utan honom vet jag inte vad jag hade gjort!

 

[Acses]

Sv: Förlossningen

Hos oss var det inget snack om att P skulle vara med på förlossningen. Han sa ett tag att han inte ville men jag förklarade för honom att det är vårt barn och vår förlossning. Han förstod och befann sig på plats när det hände. Dock försökte han smita, sa till barnmorskan att han behövde tvätta bilen, men hon hindrade honom i farten och sa att ditt barn kommer vilken sekund som helst, du vill vara här då.

 

[slark]

Sv: Förlossningen

Jag skulle tycka det vore jättekonstigt om min (framtida) man inte ville vara med på förlossningen. Märkligt att inte vilja vara med från första stund när ens lilla bäbis föds...?

 

[jerseyko]

Sv: Förlossningen

Jag tycker det är självklart att pappan ska vara med. Det är inte alla gånger barnet läggs upp på mammans famn på en gång. Ibland måste de rusa iväg med bebisen och då ligger jag hellre kvar själv och pappan springer med. Gäller både vid snitt och vaginala förlossningar.

Jag fällde faktiskt 1 tår under min förlossning och de var för jag tyckte så synd om min sambo som bara kunde sitta där och titta Och så mkt lustgas hade jag inte dragit när jag sa det

Stort barn ska ut genom litet hål = smärta? vill inte ens tänka på det...

Naken hud + tatuerare = smärta.

Jag tycker inte alls de gjorde ont att föda barn, och jag vrålade mig igenom i princip alla krystvärkar men inte av smärta utan kroppen hade sån j*vla kraft att de som inte användes för att trycka på bebisen for ut genom munnen.