Förhållanden som inte startade med blixtförälskelse

[Myssan]

Detta med att finna den rätta, hur vet man liksom? Jag är 32 och har inget direkt långvarigt förhållande bakom mig. Hade en kille för några år sen, vi var tillsammans med jag var aldrig kär. Och när jag tänker efter så var det nog länge sen jag var kär, förtjust ja, men kär har jag svårt för att bli.
I alla fall, tycker jag hela tiden hör om folk som träffar någon och många säger att de blev blixtförälskad på en gång och man vet när man hittat rätt jadijadijadi. Är det någon här som har pojkvän, sambo, man, där det faktiskt inte var helt självklart på en gång? Känslor som växte fram?

För att göra det kort, för ett år sen var jag på date med en kille två ggr, det blev inget för jag såg bara det negativa, han var inte tillräckligt intressant och det fanns en annan framför ögonen just då. Nu ett år senare hörde han av sig igen, vi har inte setts på denna tiden och jag tänkte att varför inte ge honom en chans. Han är snygg, snäll och ingen som springer på krogen och raggar på allt och alla. Han är lite motsats till de jag dragits till innan, dvs de som säger att de inte vill ha förhållande, bara vill ligga och utnyttja mig. Jag har som sagt gett honom en chans, vi har ätit middag ihop, sällskapat i bil till jobb, rumlat runt i sänghalmen ( fantastiskt bra) och sms:ar dagligen. Jag är absolut intresserad (i början var jag knappt intresserad men det har vänt) men känner ingen pang förälskelse. Hur gör man då, fortsätter man ses? Kan det va så att känslorna kommer när jag vågar släppa garden för att inte bli sårad? Eller är det bara så att blir man kär så vet man det på en gång, som på film?
Jag vet såklart att bara jag kan svara på frågan och självklart är det olika. Jag skulle gärna vilja höra från er där det inte alltid varit så självklart att bli tillsammans i början. Och gärna tips till en som har en jäkla Berlinmur fram till hjärtat
(Ursäkta stavfel och kass meningsbyggnad, blir inge bra på ipaden..)

 

[tanten]

När jag mötte exet blev han kär och jag var mest smickrad över att en man var intresserad av mig!

Så småningom växte kärleken. Han är den jag älskat hetast, djupast och innerligast. Han var verkligen i ordets bokstavliga bemärkelse min andra hälft. Jag trode att han skulle vara vid min sida tills jag dog. Han slutade dock tycka om mig fastän han fortfarande älskade mig. Det tog slut.

Men som sagt - det var verkligen ingen blixtrande förälskelse. Men djup djup kärlek.

 

[Killaloe]

Det är väl jätteolika hur en reagerar och hur lätt en har för att bli kär i någon? Om det känns kul och trevligt och du vill fortsätta träffa honom, så gör det liksom.

Jag blev definitivt inte blixtförälskad i min sambo, vilket jag faktiskt är tacksam för eftersom blir totalt oförmögen att fatta några vettiga beslut när mina känslor är alldeles för upp-och-ner. Det har liksom känts bra och fint och ganska så självklart att vara i hans sällskap hela tiden vilket har gjort att vi liksom har fortsatt att ses och låtit någonting växa fram. Så jag är lycklig med den lugna och stabila tryggheten och kärleken som växt fram och skulle inte vilja vara utan den, men jag klarar mig alldeles ypperligt utan känslostormarna och allt det för med sig. Det kanske kan verka tråkigt för någon, men för mig är det fantastiskt, så det är ju högst individuellt vad en vill känna och hur en känner.

 

[TheRedLightning]

Detta med att finna den rätta, hur vet man liksom? Jag är 32 och har inget direkt långvarigt förhållande bakom mig. Hade en kille för några år sen, vi var tillsammans med jag var aldrig kär. Och när jag tänker efter så var det nog länge sen jag var kär, förtjust ja, men kär har jag svårt för att bli.
I alla fall, tycker jag hela tiden hör om folk som träffar någon och många säger att de blev blixtförälskad på en gång och man vet när man hittat rätt jadijadijadi. Är det någon här som har pojkvän, sambo, man, där det faktiskt inte var helt självklart på en gång? Känslor som växte fram?

Hm, jag känner igen mig i det där. Blir heller inte kär längre, kanske lite intresserad dock, känslor som växer fram, ja jag tror det. Har inte lett till något än, men det kanske kommer om han kan sluta vela så.

 

[Luff]

Jag och maken blev vänner först och var det länge ( mer än ett år) innan vi slogs av tanken att det var något mer.

 

[Elisha]

Detta med att finna den rätta, hur vet man liksom? Jag är 32 och har inget direkt långvarigt förhållande bakom mig. Hade en kille för några år sen, vi var tillsammans med jag var aldrig kär. Och när jag tänker efter så var det nog länge sen jag var kär, förtjust ja, men kär har jag svårt för att bli.
I alla fall, tycker jag hela tiden hör om folk som träffar någon och många säger att de blev blixtförälskad på en gång och man vet när man hittat rätt jadijadijadi. Är det någon här som har pojkvän, sambo, man, där det faktiskt inte var helt självklart på en gång? Känslor som växte fram?

För att göra det kort, för ett år sen var jag på date med en kille två ggr, det blev inget för jag såg bara det negativa, han var inte tillräckligt intressant och det fanns en annan framför ögonen just då. Nu ett år senare hörde han av sig igen, vi har inte setts på denna tiden och jag tänkte att varför inte ge honom en chans. Han är snygg, snäll och ingen som springer på krogen och raggar på allt och alla. Han är lite motsats till de jag dragits till innan, dvs de som säger att de inte vill ha förhållande, bara vill ligga och utnyttja mig. Jag har som sagt gett honom en chans, vi har ätit middag ihop, sällskapat i bil till jobb, rumlat runt i sänghalmen ( fantastiskt bra) och sms:ar dagligen. Jag är absolut intresserad (i början var jag knappt intresserad men det har vänt) men känner ingen pang förälskelse. Hur gör man då, fortsätter man ses? Kan det va så att känslorna kommer när jag vågar släppa garden för att inte bli sårad? Eller är det bara så att blir man kär så vet man det på en gång, som på film?
Jag vet såklart att bara jag kan svara på frågan och självklart är det olika. Jag skulle gärna vilja höra från er där det inte alltid varit så självklart att bli tillsammans i början. Och gärna tips till en som har en jäkla Berlinmur fram till hjärtat
(Ursäkta stavfel och kass meningsbyggnad, blir inge bra på ipaden..)

Mina första förhållanden (två seriösa) var inte kärlek vid första ögonkastet (om ens kärlek alls?) o dom två uppenbarligen slut. Mitt nuvarande var set verkligen kärlek vid första ögonkastet som blivit starkare varje dag. Och detta är verkligen det rätta. Gifta, barn, hus, osv. Så för mig är de så!

 

[Myssan]

Det är väl jätteolika hur en reagerar och hur lätt en har för att bli kär i någon? Om det känns kul och trevligt och du vill fortsätta träffa honom, så gör det liksom.

Jag blev definitivt inte blixtförälskad i min sambo, vilket jag faktiskt är tacksam för eftersom blir totalt oförmögen att fatta några vettiga beslut när mina känslor är alldeles för upp-och-ner. Det har liksom känts bra och fint och ganska så självklart att vara i hans sällskap hela tiden vilket har gjort att vi liksom har fortsatt att ses och låtit någonting växa fram. Så jag är lycklig med den lugna och stabila tryggheten och kärleken som växt fram och skulle inte vilja vara utan den, men jag klarar mig alldeles ypperligt utan känslostormarna och allt det för med sig. Det kanske kan verka tråkigt för någon, men för mig är det fantastiskt, så det är ju högst individuellt vad en vill känna och hur en känner.

Mycket intressant, i denna tråd håller jag med dig jag känner igen den biten att det känns bra i hans närhet, jag kan vara mig själv och behöver inte göra mig till. Jag är jag helt enkelt.
Tack snälla för din input!

 

[nejlica]

Tyckte att senaste killen jag dejtade var ganska tråkig till en början, han var lite väl intresserad och jag kände ingen omedelbar attraktion direkt. När han försökte föra ett förhållande på tal tyckte jag att vi hade det bra som vänner.

Det var för fem år sedan Idag är vi gifta och jag förstår inte hur jag någonsin har kunnat tycka något negativt om min helt otroligt fantastiska man

 

[Myssan]

Mina första förhållanden (två seriösa) var inte kärlek vid första ögonkastet (om ens kärlek alls?) o dom två uppenbarligen slut. Mitt nuvarande var set verkligen kärlek vid första ögonkastet som blivit starkare varje dag. Och detta är verkligen det rätta. Gifta, barn, hus, osv. Så för mig är de så!

Det är ju lite det där jag är rädd för, är det inte blixtförälskelse så är det inte rätt och kommer inte hålla.
Och andra sidan, växer kärleken fram så är det ändå kärlek, växer ingen kärlek fram men man fortsätter och ses, ja då kan jag förstå att relationen inte håller..

Tänk om man kunde veta att man kommer träffa rätt så slipper man undra och analysera

 

[Myssan]

Tyckte att senaste killen jag dejtade var ganska tråkig till en början, han var lite väl intresserad och jag kände ingen omedelbar attraktion direkt. När han försökte föra ett förhållande på tal tyckte jag att vi hade det bra som vänner.

Det var för fem år sedan Idag är vi gifta och jag förstår inte hur jag någonsin har kunnat tycka något negativt om min helt otroligt fantastiska man

Hmm, känns igen, lite tråkig och lite för på (han var sjukt efterhängsen förra året). Är en kille för på så backar jag, är han tvärtom så blir jag intresserad..ähh jag har bara bestämt mig för att ge denna en chans, han som inte är typen jag brukar falla för vilket är bra!

 

[Tassetass]

Det har liksom känts bra och fint och ganska så självklart att vara i hans sällskap hela tiden vilket har gjort att vi liksom har fortsatt att ses och låtit någonting växa fram. Så jag är lycklig med den lugna och stabila tryggheten och kärleken som växt fram och skulle inte vilja vara utan den, men jag klarar mig alldeles ypperligt utan känslostormarna och allt det för med sig. Det kanske kan verka tråkigt för någon, men för mig är det fantastiskt, så det är ju högst individuellt vad en vill känna och hur en känner.

Så där var det för mig också. Jag blev inte blixtförälskad när jag träffade min make men på något sätt visste jag att jag skulle bli kär i honom, vilket jag också blev. Nu är vi gifta, har en knodd och jag får säga att det rullar på rätt bra.

 

[Capel]

Min sambo blev jag knappast blixtförälskad i. Han var i utkanten av mina vänners bekantskapskrets. Vi träffades på gemensamma fester, åkte ihop med kompisgänget till Sälen osv i några år innan det blev "vi". Jag var då i +30 åldern.

Jag såg honom endast som trevlig person som jag trivdes bra ihop med .. Det växte sedan fram till ett förhållande (sedan sisådär 15 år tillbaka )

Innan min nuvarande sambo hade jag någon blixtförälskelse men det svalnade snabbt. Så jag vet inte - det är säkerligen olika för alla, för mig passade det fint att få förhållandet att växa fram till något "större" . Jag är en ganska svår person att "komma inpå" livet och jag bjuder inte in folk nära mig.. kanske det var en orsak att jag aldrig blev "blixtförälskad"

 

[Myssan]

Min sambo blev jag knappast blixtförälskad i. Han var i utkanten av mina vänners bekantskapskrets. Vi träffades på gemensamma fester, åkte ihop med kompisgänget till Sälen osv i några år innan det blev "vi". Jag var då i +30 åldern.

Jag såg honom endast som trevlig person som jag trivdes bra ihop med .. Det växte sedan fram till ett förhållande (sedan sisådär 15 år tillbaka )

Innan min nuvarande sambo hade jag någon blixtförälskelse men det svalnade snabbt. Så jag vet inte - det är säkerligen olika för alla, för mig passade det fint att få förhållandet att växa fram till något "större" . Jag är en ganska svår person att "komma inpå" livet och jag bjuder inte in folk nära mig.. kanske det var en orsak att jag aldrig blev "blixtförälskad"

Jag tror det har en poäng, jag låter inte heller folk komma inpå, eller jag kan vara öppen och berätta saker men hur jag mår och känner är det bara en handfull jag pratar med. Och svår är mitt förnamn
Jag upprepar kanske men jag tror ändå det kanske kan bli något, det är värt en chans, intresse och attraktion finns i alla fall och det är ändå en bra grund

 

[Lupino]

Kanske kan du tänka att om det börjar som blixtförälskelse kan det bara gå neråt. Börjar det neutralt kan det gå mycket uppåt.

Kärlek kan absolut växa fram och kan då bli oerhört stark.

Lycka till!

 

[Brandgul]

Detta med att finna den rätta, hur vet man liksom? Jag är 32 och har inget direkt långvarigt förhållande bakom mig. Hade en kille för några år sen, vi var tillsammans med jag var aldrig kär. Och när jag tänker efter så var det nog länge sen jag var kär, förtjust ja, men kär har jag svårt för att bli.
I alla fall, tycker jag hela tiden hör om folk som träffar någon och många säger att de blev blixtförälskad på en gång och man vet när man hittat rätt jadijadijadi. Är det någon här som har pojkvän, sambo, man, där det faktiskt inte var helt självklart på en gång? Känslor som växte fram?

För att göra det kort, för ett år sen var jag på date med en kille två ggr, det blev inget för jag såg bara det negativa, han var inte tillräckligt intressant och det fanns en annan framför ögonen just då. Nu ett år senare hörde han av sig igen, vi har inte setts på denna tiden och jag tänkte att varför inte ge honom en chans. Han är snygg, snäll och ingen som springer på krogen och raggar på allt och alla. Han är lite motsats till de jag dragits till innan, dvs de som säger att de inte vill ha förhållande, bara vill ligga och utnyttja mig. Jag har som sagt gett honom en chans, vi har ätit middag ihop, sällskapat i bil till jobb, rumlat runt i sänghalmen ( fantastiskt bra) och sms:ar dagligen. Jag är absolut intresserad (i början var jag knappt intresserad men det har vänt) men känner ingen pang förälskelse. Hur gör man då, fortsätter man ses? Kan det va så att känslorna kommer när jag vågar släppa garden för att inte bli sårad? Eller är det bara så att blir man kär så vet man det på en gång, som på film?
Jag vet såklart att bara jag kan svara på frågan och självklart är det olika. Jag skulle gärna vilja höra från er där det inte alltid varit så självklart att bli tillsammans i början. Och gärna tips till en som har en jäkla Berlinmur fram till hjärtat
(Ursäkta stavfel och kass meningsbyggnad, blir inge bra på ipaden..)

Bra sex och sms:ar dagligen. Låter ju som att det finns något där. Det är kanske så det känns helt enkelt? Hur ska det annars kännas? Känner man inget är personen irriterande och skickar massa sms som bara tar upp ens tid.

 

[Myssan]

Bra sex och sms:ar dagligen. Låter ju som att det finns något där. Det är kanske så det känns helt enkelt? Hur ska det annars kännas? Känner man inget är personen irriterande och skickar massa sms som bara tar upp ens tid.

Du har helt klart en poäng, har inte tänkt på det så! Tack

 

[FengurLaugar]

Jag blev inte blixtförälskad i min man. Kan ju delvis bero på att jag inte var singel när vi träffades utan vi umgicks som kompisar. Det växte fram under ett år för mig, gick snabbare för honom dock. Nu har vi vart tillsammans i drygt 6 år, gifta i 2,5 år och har två barn ihop. Han är mitt livs stora kärlek och jag kan inte tänka mig att det finns någon som är ens i närheten så bra som han är.

Så visst kan kärlek växa fram och bli till nåt långvarigt

 

[Capel]

Precis när det började gå upp för mig att vi hade liksom påbörjat ett förhållande blev jag totalt livrädd Så jag tog snabbt ett jobb utomlands och flyttade nedåt Europa i 1.5 år! Han har nu efteråt sagt att han fattade att jag blev rädd så han flög ner å hälsade på mig med jämna mellanrum Fattar än idag inte att han orkade med mig då Nåväl, jag flyttade hem å sedan dess är det 'vi'

 

[starcraft]

Alla är olika, men jag behöver den dära totala förälskelsen, det funkar inte att känslor växer fram. Senaste killen var så, jag blev liksom helt tagen och trivdes så enormt bra i hans sällskap och vår gemensamma tillvaro. Honom kunde jag se en framtid med och honom kunde jag tänka mig att skaffa en drös ungar med. Nu höll det inte ändå tyvärr. Exet innan tror jag att känslorna mer växte fram, vet inte om jag var kär egentligen, vi borde mest ha varit bra vänner, jag kände kärlek för honom, men såg aldrig en framtid (han pratade giftemål och ev frieri och jag fick panik typ) och barn var inte aktuellt för mig i den relationen trots att vi var ihop i massa år och va sambo. Har dejtat bra, trevliga killar som ser bra ut och jag har trevligt med, men finns inte det där extra från början så finns det inte efter ett par månaders dejtande heller för mig och jag tappar intresset.

Men om det känns trevligt och bra nu, varför inte njuta av det just nu och så blir det som det blir? Har du ingen annan som är aktuell, njut av det ni har och dyker någon annan upp som känns mer rätt så får du omvärdera ditt beslut den dagen.

 

[Red_Chili]

Du skriver själv om att "våga släppa garden" osv. Själv tror jag att det är mycket mycket svårt att bli blixtförälskad för den som är skeptisk till andra, tänker på att skydda sig osv. De jag träffat som i princip alltid blivit blixtförälskade i andra, det är nästan överdrivet naiva personer.

Att inte bli blixtförälskad är alltså något som jag själv tänker som ganska sunt och själv tänker jag inte kalla någon för min partner förrän vi umgåtts nära en längre tid och faktiskt lärt känna varandra. Gillar vi fortfarande varandra då, ja då lär det vara värt att fortsätta. De flesta jag träffat har i princip velat kalla mig för sin flickvän efter en vecka, innan vi ens lärt känna varandra ordentligt och ett halvår senare är de borta. Klart det finns de som det klickar för snabbt, har läst även på buke om de som blivit sambos osv efter bara någon månad och hållit ihop läänge, men det betyder ju inte att det måste vara så.